De första vampyrerna
Den allra äldsta vampyren verkar vara Lillith. I gamla testamentet i Bibeln kan man läsa om hur Gud skapade Adam, som var den första människan, och sedan Eva, som blev hans hustru. Men - de allra äldsta judiska traditionerna berättar att Adams första fru hette Lillith.
Gud gjorde henne av lera, precis som han gjort Adam. Det visade sig därför att Lillith var lika viljestark och självständig som sin man. Adam kunde omöjligen bestämma över henne, och blev sur. Gud hade inte tänkt sig att det skulle bli ett sådant bråk. Istället plockade han ett revben från Adam, och förvandlade detta till Eva.
Lillith fick gå sin väg. Man kan kanske förstå att hon var ordentligt rasande. Lillith svor att göra livet en plåga för alla människor. Hon bosatte sig vid Röda havets strand, där hon under tusen år fick barn med en rad rysliga demoner.
Hennes avkomma gav sig ut i världen och blev de första vampyrerna, varulvarna, häxorna och andra nattens skepnader.
Gud skickade tre änglar, Sanni, Sansavi och Semangelaf, för att hämta henne. Lillith ville inte följa med, utan svor istället att döda alla barn av Adams ätt som hon kunde få tag på. Men hon lovade också att skona de barn över vars sängar man skrivit änglarnas namn.
Efter änglarnas besök lämnade hon Röda havet och började fara omkring i världen och suga blod från sovande människor, mest män. Men hon fick aldrig tag på Adam igen.
Lillith var från början en mycket vacker kvinna, men hennes ben var ludna som på en get och fötterna klolika. Senare blev hon mer och mer monstruös, med långa huggtänder, lysande ögon och blek hy. Då hon fick tag på oskyddade barn, dräpte hon dessa bara genom att le åt dem. Om man ville skydda sitt hus mot Lillith kunde man skriva över dörren: ”Adam och Eva är välkomna här, men inte drottning Lillith.”
I gamla testamentet, Jesaja 34, kan man läsa om att den plats som Gud i sin vrede slår ned på blir så fruktansvärd att endast tistlar, törnen, schakaler, ropande andar och Lillith kan trivas där.
I Babylonien och Assyrien kallades Lillith för Lamma. Det är kanske därifrån som varelsen Lamia uppstått.
Lamia var en vampyr som man fruktade i det gamla Grekland och romarriket. Den kunde ta formen av ett djur, en blomma, en sten, eller, oftast, en vacker kvinna.
Monstrets egentliga utseende var rysligt. Lamia hade fjällig kropp och sprang på fyra djurtassar; frambenen hade örnklor och bakbenen åsnehovar. Den hade ansikte och bröst som en mycket vacker kvinna, men håret var alltid antänt och stod som en brinnande kvast i huvudet.
Favoritoffret var unga män som ännu inte gift sig. Den antike grekiske författaren Filostratos berättar om den unge filosofen Menippos Lucius, och hans möte med Lamia.
Under en promenad mötte Lucius en vacker kvinna som bjöd in honom till sitt hem i staden Korinth. Lucius blev snabbt förälskad i henne, och inom kort var det bestämt att de skulle gifta sig. Men mitt under bröllopet dyker Appolonius av Tyana upp.
Appolonius var en mystiker och undersökare av mystiska händelser. En sort forntida Fox Mulder, om man vill. Han var också synsk, och hade anat vad som höll på att hända. Han förklarade för Lucius att hans brud egentligen var Lamia, och att hon under bröllopsnatten skulle dricka hans blod. I samma stund försvann bruden i en puff illaluktande rök.
I det antika Grekland hittar man också Strigerna – en sorts fågelliknande häxor, som om natten flög omkring för att dricka blod från sovande människor.
De angriper särskilt barn, och låter dessa också dia giftig mjölk från sina bröst. Deras namn kommer från det latinska namnet på uggla, ”strix”. På italienska heter häxa fortfarande ”strega”.
Den grekiska mytologin talar om Empusas; onda andar som var följeslagare åt häxgudinnan Hecate. För att livnära sig tog de formen av vackra kvinnor -oftast från Fenicien, av någon anledning- och förförde unga män för att dricka deras blod.
Som ni kan se tycks de flesta vampyrer ha iklätts kvinnogestalt under forntiden. Det har ofta varit så även senare i historien.
I Babylon förekom den blodsugande Ekimme. Den här varelsen var en sorts vålnad som klängde sig fast på ryggen av en olycklig människa, och sedan levde av personens livskraft tills offret tynade bort.
Ekimme var osynlig, men trollkunniga människor kunde se figuren och med hjälp av magi jaga bort den.
Aztekerna fruktade nattliga besök av Civatateo; en sorts häx-vampyrer som tjänade under månguden. De antogs vara kvinnor av hög börd, vilka dött i barnsäng. Just barn var deras favoritoffer. De var dock lätta att känna igen. En civatateo uppträdde som en mager kvinna, täckt av krita och med korslagda benknotor på klädedräkten.
I det nästan bortglömda, sagohöljda forntida Indien fanns ytterligare en sorts urvampyr. Bland de äldsta indiska skrifter man känner till, hittar man historien om kung Vikram och vampyren.
Vikram stod i tacksamhetsskuld till den mystiska yogin (vis man) Shanta-Shil, och lovade att hjälpa denna med vadhelst han ville. Shanta-Shil tog Vikram och dennes son, prins Dharma Dwaj, till en ödslig kyrkogård.
När natten föll började alla slags hiskliga spöken och demoner dyka upp runt omkring dem. Shanta-Shil pekade på ett träd, där det hängde en Baital; en människoliknande, blodsugande fladdermusdemon. Denna varelse skulle Vikram fånga åt yogin, för att bli skuldfri.
Vikram och Dharma Dwaj jagade efter odjuret, men varje gång de fått tag om Baitalen, slank den ur dras grepp. Till slut var de uttröttade och slog sig ner under ett stort träd. Baitalen hängde sig uppochned från en gren över deras huvuden och började prata med dem.
Hela natten spann Baitalen berättelser om kärlek och svek, godhet och ondska, och avslöjade för Vikram vad Shanta-Shil egentligen hade i kikaren. Yogin hade hoppats att Baitalen skulle döda Vikram och Dharma Dwaj, så att han själv kunde bli kung. Nu gav Vikram istället Shanta-Shil åt Baitalen som kvällsmål.
Dessa är några av de sagofigurer som leder fram till den varelse vi idag kallar vampyren. Det ligger många årtusenden mellan denna gestalt och Lillith, den första vampyren.
