Dracula
Genom irländaren Bram Stokers skräckroman har greve Dracula nog blivit världens mest kända vampyr. Men figuren har en verklig bakgrund.
Stoker hörde talas om en mycket grym rumänsk medeltida prins; ”Dracula”. Han tyckte att den här historiska personen skulle göra en bra grund för hans vampyr.
 |
| Skylt på huset där Dracula föddes. |
Vlad Bassarab, som han egentligen hette, föddes 1431 i den lilla staden Sighisoara. Hans pappa, som också hette Vlad, var riddare av Drakens orden. Detta betydde att han svurit att bekämpa turkarnas intrång i det kristna Europa. Vlad härskade över provinsen Transsylvanien, som då var ett eget land, samt grannriket Valakiet.
Hans grymhet var ökänd, och till och med hans egna soldater var rädda för honom. Det berodde dels på att han var drakriddare, och dels för att han var så hårdför fick han tillnamnet ”Dracul”, som betyder djävul eller drake. Hans son Vlad blev därför tidigt kallad Dracul-a; ”djävulens son”.
Dracula var inte alls missnöjd över sitt smeknamn - tvärtom. Det var en stökig familj han tillhörde. Två av hans äldsta bröder, Mihnea den Onde och Vlad Mördaren, hade redan hunnit gå varsin våldsam död till mötes. Dracula hoppades inget mindre för sig själv.
Det var lite si och så med Vlad Draculs turk-bekämpning. Han gjorde hellre en bra affär om han kunde, och var lättmutad.
1444 bjöd den turkiske sultanen Murad II in Vlad Dracul till en sorts fredsförhandlingar. Vlad blev utlovad en riklig belöning om han kom, så han reste genast, och tog sina två tonåriga söner med sig; Dracula och Radu.
Vlad visste inte att turkarna gillrat en fälla för honom. Vid floden Donau blev Vlad och hans söner överfallna och bakbundna. De fördes till Egogriz i Mindre Asien, där de hölls som gisslan. Vlads män i Transsylvanien kunde bara betala en lösensumma som räckte till hans eget frisläppande. Därför reste Vlad hem medan sönerna blev kvar hos turkarna.
Dracula växer upp
Sönerna blev som sagt kvar hos turkarna, och växte upp där. Radu var stillsam till sättet, och lät sig utnyttjas på flera sätt av höga personer vid det turkiska hovet, bland annat sexuellt. Dracula visade sig vara av en annan sort. Han var så vildsint att han större tiden av sin fångenskap fick sitta inspärrad i en djup fängelsehåla. Till och med hans vuxna fångvaktare var rädda för honom.
I december 1447 blev Vlad mördad av sina egna män. De var som sagt rädda för honom, och visste också att han absolut inte gick att lita på. Följande år blev Dracula frisläppt och återvände hem för att överta hans pappas befattning som regent över Transsylvanien och Valakiet.
Radu stannade vid det turkiska hovet, och reste aldrig tillbaka till sitt hemland. Efter Vlads död var Rumänien i uppror. Det var fler än Dracula som ville härska. I två månader lyckades Dracula behålla tronen. Sedan störtades han av Vladislav II.
1456 återtog Dracula makten och påbörjade nu ett skräckvälde som kom att sätta fasansfulla spår i Östeuropas historia.
Draculas skräckvälde
1456 återtog alltså Dracula makten och påbörjade nu ett skräckvälde som kom att sätta fasansfulla spår i Östeuropas historia.
Samma år samlade han Valakiets mäktigaste män till huvudstaden Tirgoviste. Han visste att bland dem skulle han hitta de som planerat mordet på hans pappa. Dracula ordnade en brakfest för sina undersåtar. När alla var som mest på lyran ställde han sig upp och frågade: ”Hur många regeringar har ni upplevt, mina trogna undersåtar?” ”Sju”, svarade någon. ”Tjugo”, ropade en annan. ”Trettio”, ytterligare en.
På det här sättet svarade alla av betydelse som befann sig på festen. Dracula visste nämligen att de som låg bakom attentatet mot hans far levat i Valakiet en viss tid. Till slut hade han fått ihop runt 500 män, bland vilka kuppmakarna kunde finnas. Alla dessa lät han spetsa på långa pålar framför sitt palats.
Dracula hade visat vem som bestämde, och hur han ämnade styra sitt land. Han hade också påbörjat den sysselsättning, som skulle ge honom smeknamnet Vlad ”Tepes” –”Pålspetsaren”.
Dracula lät nu bygga sig ett slott på orten Poenari, vid stranden av floden Arges. Han tvingade en stor samling adelsmän att arbeta som slavar åt honom. De bar stenar från ett äldre slott på andra sidan floden till bygget av Draculas palats. I flera år fick de släpa omänskliga tyngder upp och ner för de kilometerhöga bergen. Till slut stod slottet färdigt.
Dracula hade fått ett pampigt och befäst hus, och han hade kvävt den sista gnuttan upprorsvilja hos hans konkurrenter.
Slottet Arges, som det kallades, hade placerats högst upp på ett berg. Det var svårt att ta sig dit, och inte det första målet för en anfallande fiende.
Det finns ett slott i Rumänien som brukar kallas "Slottet Dracula". Det heter Bran och är ett välbesökt turistmål. Dracula försökte inta slottet flera gånger, men lyckades aldrig (se mer under länkar).
Dracula måste ha varit vad vi idag kallar för en psykopat. Hans grymhet tycktes inte känna några gränser, liksom hans sjuka humor. Då en ambassadör från ett grannland glömde ta av sig hatten under ett möte med Dracula, fick han den fastspikad i huvudet.
Han hade för vana att på långa trästolpar spetsa människor som på något sätt misshagade honom. På borggården stod en skog av pålar och lik. Mitt i denna fasaväckande syn brukade Dracula äta middag! När han en gång hade en gäst till bordet, klagade denne på stanken. Dracula lät spetsa honom på en extra hög påle, så att han skulle slippa känna lukten.
För att sätta sina undersåtar i respekt lät han ibland avrätta hela byar, ofta som ett plötsligt infall. Män, kvinnor, barn, gamla – alla styckades, kokades, eller spetsades.
I Draculas rike levde på den här tiden runt 500 000 människor. 100 000 av dessa lär tyrannen ha plågat ihjäl på olika sätt. Antalet avrättade i förhållande till befolkningens storlek gör Dracula till en av de stora massmördarna i historien. Hade han fått utöka sitt rike, hade han säkert orsakat folkmord på samma nivå som Stalin eller Hitler.
 |
| Ovan ser du en broschyr från 1400-talet. Den berättar om de hemska brott som Dracula begick. |
Europa hade aldrig sett något liknande. I andra länder trycktes böcker som beskrev galningen Draculas framfart. Det här var som en sorts skräckserietidningar. Vissa av de historier som berättades var kanske överdrivna, men alltför mycket var sant.
Medan Dracula ännu levde användes han som något att skrämma barnen med. Och det fungerade säkert.
Tyrannen visste var han hade sina undersåtar. Det begicks väldigt få brott under hans regeringar. Alla förövare mötte ju samma fasansfulla öde, vad de nu än hade gjort.
För att visa sin makt över folket hade Dracula låtit sätta en praktfull guldbägare vid en bergsbäck med klart, friskt vatten. Den som var törstig kunde stanna till vid bäcken, fylla bägaren och förfriska sig. Bägaren fick stå kvar, fast den var av rent guld. Ingen vågade stjäla något som tillhörde Dracula, ”Pålspetsaren”.
Det finns också en annan sorts historia om Dracula. En man som blivit bestulen på sin penningpung försökte själv reda ut brottet. Han var nämligen övertygad om vem som låg bakom. Men ingen ville lyssna på honom, och förargad begav han sig till Poenari för att be själva Dracula om hjälp.
”Pålspetsaren” gick med på att leta reda på den skyldige. Han ville dock ha reda på hur mycket börsen innehöll då den försvann. Mannen gav Dracula en exakt summa. Det var mycket pengar. Redan samma dag hade tjuven infångats, eller åtminstone den som mannen menade var en tjuv.
Innan börsen återlämnades smög Dracula ner ett extra mynt. Den bestulne mannen undersökte sin börs. ”Nåå… Finns allt kvar?” undrade Dracula. ”Joo…” svarade mannen. ”Allt är här, men det är också ett mynt för mycket.” ”Du är en ärlig man!” sade Dracula. ”Hade du ljugit för mig, hade du spetsats levande här utanför mitt slott. Nu blir det tjuvens öde istället.”
1462 var turkarna på frammarsch. Valakiets huvudstad Tirgoviste föll, och Dracula drog sig tillbaka mot slottet Bran. Han var nu gift och hade en liten son.
Den turkiska armén följde efter, och slog läger ett stycke från slottet. Här ställde de upp stora kanoner för att kunna bombadera Draculas gömställe. Den här platsen kallas än idag för Tunuri; ”kanonmarken”. En hel dag bombaderades slottet Bran, men det satt ganska tryggt där uppe på sin klippa. Ett större anfall planerades redan följande morgon, för att kunna storma slottet.
En gammal historia berättar att en av Draculas släktingar fanns som slav bland turkarna. Han hörde planerna, och skrev ner dem på en lapp. Det hemliga meddelandet sköts sedan med pil och båge in i slottets huvudtorn, vilket var Draculas favorittillhåll. Men det var inte prinsen som fann varningen, utan hans fru. Hellre än att bli tillfångatagen av turkarna valde hon att ta sitt liv, och kastade sig ner i floden Arges. Just denna del av floden kallas sedan dess för Riul Doamnei; ”Prinsessans flod”.
Under natten bestämde sig Dracula för att fly. I sällskap med sin son, soldater och tjänare gav han sig av genom de Transsylvanska bergen i mörkret. Kanonerna dånade ännu, och på en smal stig stegrade sig Draculas häst. Hans lille son som satt framför honom föll av. Dracula menade att det var omöjligt att hitta honom i mörkret, och befallde sitt manskap att fortsätta. Dagen efter hittades pojken av en fåraherde. Han var helt oskadd, och följde med mannen hem, där han sedan bodde i tolv år. När pojken nått tonåren sökte han upp sin pappa, men visade inget intresse att återvända till honom. Han stannade kvar hos mannen som räddat honom.
Dracula kontaktade kung Mattias av Ungern, för att få hjälp mot turkarna. Istället blev han tillfångatagen och kastad i fängelse. Dracula hade brutit många löften och eder mot kungen, och dessutom avrättat många ungrare. I tolv långa år hölls han som fånge.
Mattias tyckte det var kul att kunna visa upp tyrannen och monstret Dracula för gäster från andra länder. Till slut fick Dracula röra sig ganska fritt i palatset. Det var under denna tid som kungens ena syster förälskade sig i honom. Giftermålet blev Draculas väg ur fångenskapen. Så snart bröllopet var över, reste han tillbaka till Valakiet med sin nya brud. Med en mindre armé lyckades han återta tronen.
Turkarna närmade sig åter, men den här gången red Dracula ut för att möta dem. Det skulle bli hans sista strid. Utanför Bukarest, faktiskt inte långt från den plats där hans far mördades, brakade de två arméerna ihop. I tumultet hamnade Dracula bakom turkarnas linjer och föll av sin häst. För att inte bli igenkänd iklädde han sig uniformen från en död turkisk soldat. Men strax därefter anföll hans egna män. De Transsylvanska soldaterna överöste turkarna, och deras egen ledare, med ett regn av pilar.
Allvarligt sårad, men rasande, plockade Dracula upp en lans och lyckades döda fem-sex av sina män. Slutligen genomborrades han av ytterligare vapen och kollapsade.
Monstret från Transsylvanien – Kaziklu Bey, som turkarna kallade honom- var äntligen död.
Kunde det ha varit så, att Draculas män visst känt igen honom, men gjort sig av med honom på samma sätt som hans far? De flesta hatade och fruktade Dracula. Hans män kanske bara väntade på det rätta tillfället att göra sig av med tyrannen. Det är nog en trolig förklaring.
Draculas huvud fördes till den turkiske sultanen i Konstantinopel. Kroppen sägs ha begravts i en kyrka i Snagov. Vid en utgrävning av graven 1931 hittades två skelett, men inget av dem var Draculas. Vart kroppen tagit vägen är okänt. I Rumänien berättas historier om att ”Pålspetsaren” vandrar omkring i natten som en odöd. Andra menar att han slumrar någonstans, i väntan på att rädda landet från en lika stor kris som den turkiska invasionen.
Slottet Bran är nu under restaurering. Bevarandet och återuppbyggnaden har tagit lång tid, och är kanske inte färdig ännu på flera år. Det har kostat mycket pengar för den Rumänska staten, men platsen besöks också av en ökande ström turister. Dracula lät även bygga andra slott och palats. Hans första fru hade ett eget slott i Bukarest. I Arefu fanns ett mindre slott, där Dracula brukade möta sina militära rådgivare. Förutom dessa har det funnits jaktslott och palats för mottagningar i olika städer.
