Efter Stoker
Framgången med Bram Stokers "Dracula" gjorde att vampyrer började dyka upp hos fler författare. Framför allt skrevs det många noveller om de blodsugande monstren.
"Luella Miller" (1903) av Mary E. Wilkins-Freeman är en klassisk vampyrhistoria, om en förmögen kvinna som fortsätter att bo i sitt hus efter sin död. Den omgivande byn får betala för detta med sitt blod.
"Blodet är livet" (1911) av F. Marion Crawford innehåller allt man kan önska sig av fullmånenätter, och mörka hemligheter. Berättelsen utspelar sig på Sicilien och använder sig av myckets av öns folktro.
"Rummet i tornet" (1912) handlar om en ung man som behöver hyra rum över natten på landet. Han hittar ett pampigt gammalt hus där han blir väl mottagen. Det enda rummet ledigt ligger i ett högt torn.
På natten får mannen besök av en kvinna som begick självmord just här för flera år sedan. Det visar sig att hon är vampyr, och att familjen skickar dit gäster för att hon ska lämna resten av huset ifred!
 |
| Algernon Blackwood |
Algernon Blackwoods "The Transfer" (1912) innehåller däremot en väldigt ovanlig sorts vampyr. I en trädgård finns en jordfläck där inget växer. Familjen som äger tomten undviker platsen, för den gör en märkligt illa till mods.
Så en dag får de besök av den hopplöse onkel Frank. Varje gång han kommer in i ett rum dras all uppmärksamhet till honom. Han verkar liksom suga åt sig all energi från människor runt omkring, och personer som nyss verkade så spännande blir trista och grå.
Men plötsligt lockas onkel Frank iväg mot den tomma jordfläcken. Den verkar dra honom till sig utan att gubben kan stå emot. Till slut sätter han foten på den torra markbiten, och se; onkel Frank drabbas av det som han alltid brukar utsätta andra för. Han tappar all karisma. Hans resliga hållning försvinner, och han sjunker ihop som de flesta män i hans ålder.
Skamsen och obetydlig får onkel Frank bråttom att ge sig av. Nästa dag har jordfläcken växt, som en mätt blodigel.
I M. R. James "En katedralhistorisk episod" (1919) råkar man släppa lös en vampyr under restaureringen av Southminster-katedralen. Det är ett hårigt monster, som suttit inmurat i en av väggarna. Det här är en annan märklig vampyr, som mer liknar en urtidsmänniska än den välklädde greve Dracula.
H. G Wells skrev om en blodsugande orkidé i "The Flowering of the Strange Orchid" (1897?).
Unga män lockas till dess gömställe i ett träsk, och hittas sedan bleka, och döda. Hjälten i historien beklagar att: "Det händer aldrig mig någonting!" Han blir därför rätt förtjust när han fastnar i vampyrblommans fångstarmar.
Men de flesta vampyrhistorier från sekelskiftet 1800-1900 liknar varandra väldigt mycket. De var menade som enkel och spännande underhållning i dåtidens familje-veckotidningar. De skulle vara hemska, men inte för hemska. En lagom rysning för uttråkade hemmafruar en stillsam söndagseftermiddag. De flesta av dessa dussinnoveller är numera också bortglömda.
