Tidiga böcker
Vampyrer har omnämnts i sagor och myter sedan urminnes tider. Den var därför ingen nyhet som skräckfigur då bocktryckarkonsten kom igång på 1400-talet.
Till en början förekom vampyren oftast i dikter som byggde på välkända historier.
Johann Wolfgang Goete skrev på 1700-talet om en kvinnlig vampyr från det antika Grekland i "Bruden från Korinth". I början på 1800-talet återberättade John Keats historien om Lamia, i en dikt med samma namn.
 |
| Lord Byron |
Men, det var inte förrän 1819 som vampyren nådde en större publik, och fick den form vi känner i dag. Den 27 maj detta år sammanstrålade en grupp underliga människor i ett pampigt hus kallat Villa Diodati, vid Geneve-sjön. Dessa personer var alla engelsmän; poeten John Gordon (1788-1824), med smeknamnet Lord Byron, hans läkare John Polidori (1795-1821), samt poeten Percy Shelley och hans blivande fru Mary Goodwin.
De hade alla flytt från Storbritannien efter olika skandaler. De kände alla varandra sedan tidigare.
En kväll hade de extra tråkigt, och började läsa högt ur en samling tyska spökhistorier. Byron kom med förslaget att de var och en skulle skriva en egen skräckhistoria.
Shelley tappade intresset, och gjorde ingenting. Polidori författade en skröna om en dödskallehövdad dam. Mary Shelley skrev början på vad som skulle bli en av världens mest kända böcker –"Frankenstein". Byron började knåpa på en historia om en vampyr, men fick ingen vidare inspiration och lade ner projektet.
Men Polidori tyckte att Byron kommit något på spåren. Han tog vara på Byrons utkast och skrev vidare på det när han kommit tillbaka till London. Novellen "The Vampyre" trycktes i april 1819 i "New Monthly Magazine", och blev en stor succé.
 |
| John Polidori |
Problemet var att den publicerades under Byrons namn och inte Polidoris. Vampyren Ruthven i historien liknade nämligen Byron på pricken. Det var också Polidoris mening, men nu trodde folk att Byron skrivit berättelsen för att avslöja lite ur sitt skandalösa liv.
I "The Vampyre" får man följa den oskuldsfulle Aubrey, kanske Polidori själv, som reser Europa runt med den mystiske spelaren och kvinnokarlen Ruthven. De råkar ut för många äventyr, innan Aubrey till slut förälskar sig i en grekisk flicka, och lämnar sin kamrat. Men en natt blir hans käresta överfallen och dödad av en vampyr djupt inne i en skog. Aubrey kämpar i mörkret med vidundret, men slås medvetslös. På platsen hittar han en dolk som tillhör Ruthven. Kan han vara vampyren?
Senare möts de bägge männen igen. Aubrey är misstänksam mot Ruthven, men innan han får möjlighet att rota i saken råkar de i strid med stråtrövare. Ruthven blir dödligt sårad. På hans egen begäran placeras han på taket av en öde ruin. Aubrey luras att svära en ed på att aldrig berätta för någon om Ruthvens liv och hemligheter. Med ett dånande skratt dör Ruthven i Aubreys armar.
Tillbaka i London får Aubrey veta att hans syster ska gifta sig med earlen av Marsden. Till sin fasa får han se att svågern är ingen mindre än Ruthven, återuppstånden!
Aubrey är bunden av sin ed, och vågar inte säga något. Men på systerns bröllopsnatt blir Aubrey så nervös att han spränger ett blodkärl.
Döende får han sina släktingar att rusa till systerns rum. Men det är för sent. Den unga kvinnan har tömts på blod och Marsden är försvunnen!
Polidoris vampyrhistoria blev populär över hela Europa. Man satte upp flera teaterversioner av den i London och Paris. Den blev också uppförd som opera i Frankrike.
 |
| Viktor Rydberg |
Den svenske författaren Viktor Rydberg jobbade under vampyrens segertåg som journalist på Jönköpingsbladet. Då vampyrfebern var som värst blev han ombedd att skriva en liknande berättelse som följetong för tidningen. Rydberg var inte särskilt intresserad.
Han snodde namnet Ruthven till sin egen vampyr, och plockade lite av vad som var populärt från olika dramer och författare. Man märker att Rydberg ibland har glömt vad han tidigare skrivit, för handlingen hänger inte alltid ihop så bra. I korthet blir Rydbergs Ruthven galen efter ett giftmordsförsök. Han tror att han blivit vampyr, och använder en dolk för att ta livet av folk. Han är alltså ingen riktig vampyr.
Under den senare delen av 1800-talet dök det upp en sorts skrifter som verkligen passade vampyren: Kiosklitteraturen. Det här var underhållning för de enklare människorna i samhället. För en penny eller shilling fick man en tidning späckad med spännande, och ofta våldsam, underhållning.
Dessa billiga tryck kallades därför i folkmun för "Penny dreadfuls", eller "Penny bloods". En av de mest omtyckta författarna av sådana här historier var James Malcolm Rymer (1814-1881).
 |
| Omslaget till första nummret av "Varney the Vampire". |
Rymers populäraste historia, och dessutom kanske den mest berömda av alla Penny dreadfuls, var "Varney the Vampire; or the Feast of Blood". "Varney" publicerades som veckotidning, och blev genast en favorit.
Tidningen utkom i 109 delar mellan 1845 och 1847. På senare år har det blodiga äventyret tryckts om i bokform, och är då något tjockare än "Krig och fred" och "Borta med vinden" tillsammans. Och då snackar vi om tjocka böcker.
Handlingen i Varney äger rum någon gång i början på 1800-talet. Första numret börjar med att en skelettliknande vampyr klättrar in i hjältinnans sovrum en natt och hugger tänderna i hennes liljevita hals, så blodet skvätter om det. Under tiden rasar en storm utanför, blixten slår ner i en väderkvarn och rutorna exploderar i sovrummet. Allt detta var dessutom avbildat på första sidan av berättelsen. Ur handlingen:
Klockan slår tolv, Varney vaknar och skrämmer slag på två liktjuvar. |
Varney slår till och angriper en ung, vacker dam. |
Pöbeln konfronterar Varney, men vampyren behåller sitt lugn. |
Inte undra på att folk fastnade i sitt läsande. Sedan malde historien på i nummer efter nummer. Handlingen gick för det mesta ut på det följande: Varney dyker upp i en stad och nästlar sig in i sociteten. Han väljer ut ett kvinnligt offer, biter henne, blir avslöjad, slåss, och flyr sedan. Till slut blir Varney trött på vampyrlivet och begår självmord genom att hoppa ner i vulkanen Vesuvius!
Rymers bild av vampyren dyker upp igen i t ex "Dracula", och andra skräckromaner. Varney är lång och blek, och försedd med stora huggtänder och hypnotisk blick. Han är övermänskligt stark, och oemotståndlig för kvinnor. Han blir dessutom ofta tungsint när han tänker på det liv han lever.
