Vampyrer, Asien - Unga Fakta

Asien

Den kinesiska Kiang-Tsi hade långa klor och var täckt med vitt hår. Hade den inte fått blod på ett tag blev den så likstel att den måste hoppa fram som en studsboll.

I Japan fanns Kasha, som till skillnad från de flesta vampyrer helst drack blod från andra lik.

På Filippinerna hittar man flera olika sorters vampyrer. Aswang liknar Azeman på det sättet att den kan röra sig i form av en kvinna under dagen, då den oftast är blind.

På natten flyger den omkring och söker upp ett lämpligt offer. Blodet intas sedan oftast ur kroppspulsådern.

Barbelang-stammen från samma ögrupp sades kunna skicka ut sina själar för att suga livskraft från sovande människor.

De äldsta vampyrerna på Filippinerna, Danagerna, lär ha varit en alldeles egen ras. Då människorna kom dit kunde de båda folken leva sida vid sida utan vidare problem, bland annat skötte de många odlingar tillsammans. Men så en dag råkade en människokvinna skära sig i tummen.

En danag sög på hennes finger för att lindra smärtan, och sedan var det klippt. Vampyrerna hade fått smak på människoblod, och inget skulle längre bli sig likt.

Malaysia var lika nerlusad med blodsugare. Bajangen uppstod ur dödfödda barn, och rörde sig mest omkring i skepnad av en katt.

Den kunde fångas och göras till en användbar slav åt trollkunniga. Lämpligast var att hålla bajangen i en bambubur, fängslad med hjälp av trollformler.

För att stilla dess onaturliga hunger matades den med ägg. Vid vissa tillfällen släpptes den ut för att tillintetgöra sin ägares fiender. En person angripen av bajangen tynar snabbt bort, som han vore drabbad av en mystisk sjukdom.

Langsuiren var alltid en vacker kvinna som dött i barnsäng. Hennes offer bestod också uteslutande av barn. Hennes långa, svarta hår sträckte sig ända ner till marken, och naglarna var ofta längre än fingrarna.

Pelesit var en sorts onda andar som gömde sig i människokroppar. En person drabbad av en pelesit började plötsligt känna en plågsam törst efter människoblod.

De rätta trollformlerna kunde driva ut demonen.

Penanggalanen var en särdeles motbjudande, flygande vampyr från Malaysia.

Huvudet och halsen tillhörde en vacker kvinna, men resten av kroppen var alldeles söndertrasad, och inälvorna hängde ofta ut. Den sög helst blod från kvinnor som höll på att föda.

En sorts konstgjord vampyr var Polongen. Den odlades fram genom att tappa upp blodet från en mördad man på en flaska. Över denna behållare lästes sedan olika trollformler för att få polongen att växa ur blodet.

Den färdiga vampyren skickades iväg av sin herre för att utföra olika hemska sysslor. Den matades genom att en gång om dagen få suga blod från ägarens fingrar.

I Indien finns antagligen fler vampyr-sorter än vad som går att räkna. Alla har sitt speciella sätt att livnära sig på.

Vetala-vampyren var alltid en kvinna, och drack bara blod från sovande kvinnor.

Hahn-Saburo var alltid av manligt kön. Den jagade andra män med hjälp av sina hundar. Jakten fick ofta sitt slut djupt inne i en mörk skog.

Hant-Pare kunde vara både man eller kvinna. Den här vampyren saknade huggtänder, och var tvungen att leta upp sovande människor som redan hade ett öppet sår någonstans på kroppen. Där kunde Hant-Pare sedan suga sig fast, som en igel ungefär, och dricka det blod den behövde.

Masani var en ovanlig vampyr, som svartklädd gömde sig inuti likbål. Offren var oftast folk som gick förbi, men stannade till för att titta på bålet.

Brahmaparush-vampyren valde att dricka blodet genom ett litet hål den gjorde i huvudet på sitt offer. Efter detta sög den ut hjärnan, och avslutade måltiden med att sno in sig i offrets inälvor. Inget vidare.

Churel-vampyren uppstår endast ur gravida kvinnor som dött under Dewali-festivalen. Men hon är mycket farlig. Hon hatar livet innerligt, och ger sig särskilt på barn.

Churelen är anskrämlig att beskåda, med stora hängbröst, tovigt hår, svullna läppar, och en lång, svart tunga.

Gayalen var oftast en man som återvände som vampyr, eftersom han inte blivit begravd enligt de rätta bestämmelserna. Som hämnd för detta var det alltid den egna släkten som hemsöktes av gayalen.

Jigar-Khor var alltid en kvinna, och avlägsnade levern från sovande människor, samt blodet kring detta organ.

Pisachaerna var både män och kvinnor. De sög alltid blod från det motsatta könet.

Penangal och Mah´anah var barnvampyrer. De sög mestadels blod från andra barn, som de lockade till kyrkogårdar för att leka. Om natten utstötte de långa, ylande läten. Ett sådant oljud var förstås en klar signal att hålla sig borta från kyrkogården.

Masan var en annan barnvampyr som levde på andra barn. Om man korsade en masans skugga blev man automatiskt dess nästa offer.

Precis som i det indiska människo-samhället levde vampyrerna i strängt avdelade samhällsskikt, så kallade kaster. De vampyrer med det lägsta kasterna, som t ex Hántu-Dor-Dong, levde på att suga blod från råttor och vildsvin.

Bhuta-vampyren hade det ännu värre, och fick ofta nöja sig med att äta mänsklig avföring.

Alla Indiens vampyrer står under en större familj mäktiga demoner, sk Rakshasas. Dessa lyder i sin tur under överdemonen Ravana, som har kilometerlånga huggtänder, sex armar, och är värst av alla.