Östra Europa
Det verkar finnas flera sorters vampyrer, än vad som går att räkna. Det kan finnas många olika varianter bara i ett och samma land.
Rumänien har väldigt många sorter, men huvudsakligen berättar man om två: Stigoi och Moroii. Stigoi är den vanliga vampyren som återfötts efter döden. Moroii har blivit vampyr utan att avlida först.
De kan ha blivit bitna av en mycket kraftfull vampyr, och blivit infekterad redan efter första bettet. De kan också ha sålt sin själ till Djävulen och blivit odödliga som vampyrer.
Rumänien har också den kanske mäktigaste vampyren av alla. Varcolaci är en sorts kosmiska andeväsen som kan dra fram och tömma hela byar på blod under bara en natt.
Ibland var deras törst så stor att de drack blod från själva månen. Ibland blev månskivan rödaktig, och då visste man att Varcolaci varit framme.
I Rumänien, Bulgarien och Serbien berättas historier om Judas barn. Det här var en hel grupp vampyrer, alla rödhåriga och mycket kraftfulla. Då Judas barn varit framme hittar man ett underligt märke på offret: XXX. Detta är Djävulens eget märke, och symboliserar de 30 silverpenningar Judas fick för att förråda Jesus.
En annan mycket omtalad rumänsk vampyr är Nosferatu. Den är i stort sett den klassiska vampyren med alla dess förmågor och kännetecken. Den var ovanlig på det sättet, att manliga nosferatu kunde avla barn.
Den rumänska Muroni från Valakiet hade förmågan att förvandla sig till vilket djur som helst. En muroni-attack kunde därför vara svår att skilja från, t ex, en anfallande varg eller björn.
Det är annars inte särskilt vanligt att vampyrer lever tillsammans i grupper. Stigoi och Moroii kunde ofta träffas på öde kyrkogårdar för att utbyta erfarenheter. De döda vampyrerna hade mycket att berätta om gravens hemligheter för de levande.
Det blir ju annars så, att fler vampyrer på samma plats kräver mer blod än en, och till slut tar människorna slut. Det är inte lätt för vampyrer att flytta på sig. Ofta måste de be levande om hjälp, och det tycker de inte om.
Det fanns många vampyrer som var ganska lätta att känna igen. Den ryska vampyren, Vurdalak, hade purpurfärgat ansikte.
Man trodde att det var främst svartkonstnärer som blev Vurdalak efter döden.I vissa delar av Ryssland var det bara kvinnor som blev Vurdalak.
Den bulgariska vampyren Vepir eller Krvoijac, hade inget skelett. Dess kött var därför mjukt och sladdrigt, och kändes som en blöt svamp när man tog i det.
Från samma land kommer också Ubour som sprutade gnistor, och Ustrel, som mestadels sög blod från boskap.
Moldaviens Zmeu uppträdde oftast som en vacker flicka, men tog sig in i husen i form av en grönskimrande flamma.
Upier eller Upierzycka, som den polska vampyren hette, hade inga huggtänder.
Den använde en lång, svärdsliknande tunga för att sticka hål i offrets blodådror. För övrigt hade Upier bara en näsborre.
En albansk vampyr, Lugat var förhållandevis ofarlig. Den sög bara några få droppar blod från sina offer, och kunde själv inte förvandla någon till vampyr genom sitt bett. Sampiro-vampyren från samma land bar alltid högklackade skor.
I Polen och Ryssland kunde man hitta den mycket ovanliga ”Dagljusvampyren”, i Ryssland kallad Upyr. Den liknade väldigt mycket en vanlig människa, och höll sig framme timmarna mellan middag och midnatt.
Östeuropas zigenare har ibland berättat om Dhampiren, som var halv-vampyr, ofta sonen till en riktig vampyr. En sådan person var mycket eftertraktad vid vampyrjakt. Dhampiren behövde själv inte dricka blod, men hade ärvt många av sin förälders förmågor. De kunde lätt spåra vampyrer, och var, om de råkade i närkamp, nästan lika starka.
Afrika | Amerika | Asien | Australien
Skandinavien | Västra Europa | Östra Europa
