Cirka 900-992
Egil var Islands störste skald och en mäktig krigare som gjorde sig berömd över hela norden. Han var son till den store kämpen Skallagrim, och barnbarn till krigaren Kväll-ulv, som sades vara varulv.
Han gick i tidig ålder till sjöss och lärde sig vikingens hårda livsvillkor.
År 937 stod slaget vid Brunanburh i England mellan anglosaxarna och en här av skottar, britter och nordiska vikingar. Egil stred med sin bror Torolf på anglosaxarnas sida, och utförde flera modiga bragder. Men så stupade Torolf och Egil tappade lusten att slåss. Istället for han hem till Island och gifte sig med den vackra Asgerd.
Egil själv hade ett speciellt, men kraftfullt utseende. Han var mycket reslig och bredaxlad, med yvigt rött skägg och helt skalligt huvud. Han hade tydligen en ganska bister uppsyn, även om folk sade att han var en vänlig själ.
Egil reser till Norge
Egil for till Norge för att hämta ett stort arv som tillfallit hans hustru. Men landets kung Erik Blodyx satte stopp för detta, och Egil skällde ut honom för allt vad tygen höll. Blodyx son Ragnvald ville sätta Egil på plats genom att utmana islänningen på envig, men blev istället själv ihjälslagen. Nu var förstås förhållandet mellan Egil och den norske kungen värre än någonsin.
Vidare till England
Egil begav sig till sin farfars gård Borg för att rusta upp denna. Det tog ett tag, men sedan hade han ett präktigt hus åt sin familj. För att koppla av från hemmalivet drog han på plundringsfärd med ett gäng andra vikingar, men deras skepp blåste ur kurs och strandade på Northumberlands kust i England.
Där mötte Egil anglosaxarnas kung Aethelstan, som han kämpat tillsammans med i sin ungdom. Detta var förstås en glad överraskning, men då de anlände till Aethelstans hov mötte Egil till sin stora förvåning Erik Blodyx, som då var på flykt från Norge.
Blodyx såg till att Egil kastades i fängelse för att snarast dräpas. Men under en enda natt diktade Egil en lång hyllningssång för att ära sin gamle fiende, helt med rim och allt. Naturligtvis blev han genast frisläppt.
Sorg blir dikter
När Egil kom hem fick han veta att sonen Bödvar hade drunknat. Han försökte i sin förtvivlan svälta sig till döds. Hans dotter Turid tog det också hårt och tuggade salttång. ”Är det skadligt”, undrade Egil. ”Mycket”, svarade Turid. ”Vill du ha?”
Men Turid sporrade istället sin far att dikta ett av sina allra vackraste kväden till Bödvars ära. På så sätt blev sorgen lättare att bära. Men mer elände väntade – även hans andre son omkom, och han diktade en hyllning även över denne.
Nu hade Egil börjat bli till åren, men tog ändå på sig uppdraget att fara till Värmland och kräva in en skuld åt en släkting. Han reste inte ensam ty det var hårda män han hade emot sig. Vid ett tillfälle besegrade Egil och hans tolv kamrater det dubbla antalet karlar vid en batalj.
Det här skulle visa sig bli hans sista äventyr. Snart började hans syn bli allt sämre. Då han besökte sitt livs sista ting var han nästan helt blind. När Egil dog var han över 90 år gammal, vilket var en mycket hög ålder för en viking. I synnerhet för en som levt ett sådant våldsamt liv.
