I danska Lejre stod en gång i fordom en mäktig kungasal som kallades Heorot. Där bodde kung Hrotgar med hela sitt hov i frid och lycka.
Friden bröts då en ryslig mara började hemsöka dem. Varje natt bröt sig något argt och styggt in i Heorot och dräpte de sovande till höger och vänster, tills fasan druckit sig otörstig på blod och gav sig av. På morgonen återstod bara för de överlevande att samla ihop resterna av de illa styckade döda. Kung Hrotgar blev förstås bedrövad och hyrde in de bästa kämpar pengar kunde köpa för att skydda hans hem. Men det gick på samma sätt natt efter natt. Vem som än övernattade i den blodbestänkta hallen mötte samma gruvliga öde.
I ett kärr nära Heorot bodde trollet Grendel. Det var han som om nätterna bröt sig in i kungens hall och dräpte hans män. Grendel hade tröttnat på de eviga skrålen och festerna i Heorot och stillade sitt raseri med sina mordturnéer. Intet vapen bet på hans slemmiga hud och ingen normal man kunde mäta sig med vidundrets styrka.
Beowulf anländer
Nu var det så att en högst ovanlig man bodde i Sverige några dagsfärders segling från Hrotgers fäste. Beowulf, ”Bivargen” (det vill säga björnen), var känd för sin kraft i nyporna och kvickhet med svärdet. Han sades ha hela tio mäns styrka i varje hand. Beowulf var anställd hos kung Hugleik och erkänd som den störste av alla kämpar i hans hov.
Då Beowulf fick höra om Grendels attacker mot Heorot blev han lockad att mäta sin styrka mot odjuret. Redan som ung hade han simmat ikapp med havsvidunder, och brottats med dessa i det kalla norrhavet. Även kung Hugleik tilltalades av iden och gav Beowulf 14 av sina käckaste hjältar som reskamrater.
Hrotgar välkomnade trött svenskarna, men trodde inte att de skulle ha större lycka än de tidigare nätternas offer. Beowulf bad att få sova ensam i salen denna afton, med bara sitt svärd som sällskap. Hallen utrymdes och hovet trängde skrämda ihop sig i visthusbodarna.
En våldsam natt
Då midnattstimman föll skakades Heorots portar av dundrande slag. Plötsligt flög de upp och Grendel, drypande av gyttja och fasa, kom inrusande. Han vädrade med sin långa snok i nattmörkret innan han till slut fick vittring på Beowulf. Hjälten hade bara låtsats sova och flög upp som en panter strax innan trollets klor slöt sig om honom.
De bägge bjässarna rök ihop i en våldsam batalj, men hur skickligt Beowulf än svingade sitt svärd ville inte klingan bita på Grendels sega kött. Då kastade han av sig sin vapenskjorta och slängde svärdet för att möta odjuret i närkamp, endast iklädd sin yllesärk.
Grendel var hal som en ål, men till slut fick Beowulf grepp om trollets ena arm och vägrade släppa taget. Grendel vrålade av smärta och raseri, och kastade sig runt kungahallen så flisorna rök. Med all sin styrka slet nu Beowulf till så att odjurets arm gick av vid ena leden. Gnyende flydde Grendel Heorot och dök ned i sitt dystra slemhål i kärret. Intet väsen hördes sedan från honom.
Följande morgon mötte danskarna Beowulf som obekymrad tvättade trollblodet av sig. Alla förundrades och förfasades av monstrets enorma arm, och den kusliga trofén hängdes upp i taket för alla att beskåda.
Fest med oväntat besök
Nu följde en fest som ingen skådat i Danmark på en hel mansålder. Beowulf firades som landets räddare och fler skålar än som var hälsosamt utropades till hans ära. Frampå småtimmarna var alla stupfulla och knappast i stridsdugligt skick. Detta var synd, ty ännu en ovälkommen besökare hade anlänt för att våldgästa Heorot.
Det var Grendels mor, en led trollpacka, som kom för att hämta sonens avslitna arm. I vrede stampade hon ihjäl en av kungens närmaste män, grep tag i armen och störtade ut i natten.
Då morgonen kom och Beowulf fick höra om det inträffade blev han vred, och begav sig till kärret för att dräpa det andra trollet också. Men det här var på oknyttens egen mark.
Så snart han dykt ner i träskets mörka vatten grep trollmodern tag i honom och slet in honom i sin håla. Även denna gång svek honom hans svärd, och han fick ge sig in i närkamp med otyget.
Grendels mor var om möjligt en ännu värre brottare än Grendel själv, och strax fann sig Beowulf nedtryckt på golvet. Trollkonan slet ett stort, rostigt svärd från sitt hänge på väggen och måttade ett kraftfullt hugg mot svenskens bringa. Men en guldbrynja han fått som belöning av kung Hrotgar skyddade honom, och klingan bara studsade undan. Istället grep Beowulf svärdet ur trollets tass och svepte av hennes leda huvud. Så skarpt var trollblodet att svärdets blad smälte ända ned till fästet.
Under en säng hittade Beowulf Grendels lik. Han tog dennes huvud såväl som moderns och det tunga svärdsfästet med sig tillbaka till Heorot. Därefter for Beowulf hem med sina kamrater.
Drakguldet
Så småningom efterträdde Beowulf kung Hugleik och blev hövding över götarna i södra Sverige. Då han blivit till åren rymde en av hans trälar och tog sin tillflykt i ett gammalt gravröse. Där upptäckte han en enorm guldskatt som en drake ruvade över. Draken sov och den flinke trälen lyckades stjäla en bägare, och tog den med sig tillbaka till in herre.
Beowulf förlät trälen hans rymning, och gav sig genast av med sina bästa män till högen, för att lägga beslag på resten av skatten. Men draken visade sig vara en svår motståndare. När striden rasade som värst mellan kung och odjur tvangs Beowulf för första gången i sitt liv backa. När hans män såg detta bleknade de av fasa och sprang iväg. Endast den yngste av dem, Viglav, stannade vid sin herres sida.
Plötsligt fick Beowulf ett mäktigt hugg i halsen av draken, och han föll trött till marken. Viglav rusade nu fram och stötte sitt svärd till hjaltet i monstrets buk. Detta gav draken banesåret, men Viglavs ena hand sveddes bort av det glödheta blodet.
Viglav drog sin herres kropp åt sidan, och vilande mot gravkumlets vägg drog Beowulf sina sista andetag. Skamsna kom de andra kämparna fram och bar sin konung ur högen, för att föra honom till den sista vilan.
Beowulf begravdes i en gravsättning som var större än dittills skådats i Götaland. Guldet vågade ingen röra, utan fick följa kungen i döden.
