På Island fanns det fordom en skald och kämpe som hette Grette. Hans styrka var vida känd och han tog sig aldrig an någon sämre motståndare än en bärsärk.
Under hans levnad hade vikingarna på ön börjat kristnas och en kyrka hade till och med rests. Den ende på ön som inte lät sig döpas i den kristna tron var fåraherden Glåm. Det var en storvuxen, oborstad karl och allmänt känt som en bråkstake och hustruförtryckare. Han var stolt över sin hednatro och bespottade sina grannar som gått över till ”vitekrist”.
Så en dag kom han aldrig hem från sin vallning av fåren. Hans hustru skickade orolig iväg några av grannkarlarna för att söka efter honom. De fann Glåm på sidan av ett berg, sliten i stycken av något onaturligt väsen. ”Jo, jo”, sade folk. ”Där fick han betala priset för sin hednatro”.
 |
| Grannkarlarna hittar Glåm vid sidan av ett berg. |
Men det var något underligt med kroppen. Hur man än slet och drog i liket gick det inte att rubba ur fläcken.
Då tog man dit en munk att läsa över Glåm, samt två oxar som skulle dra iväg med honom. Men inte ens detta gick – det var en alltför stor trolldom som höll Glåm kvar på platsen. Man lade helt enkelt ett röse över honom där han låg. Det fanns inget annat att göra.
 |
| Kullen med Glåm under. |
Historien var emellertid inte ur världen med detta. Glåm låg inte kvar i sin hög, utan började fara omkring på nätterna och rida på folks hustak tills de rasade in. Han hade blivit en ”draug”, ett levande lik som var besatt av någon sorts ond ande. Mot sådana väsen kunde ingen skydda sig, men flytta ville man inte heller.
Storbönderna gick samman i ett rådslag, där det bestämdes att man skulle kalla på hjälten Grette.
Grette lockades av tanken att tampas med en sådan motståndare och reste utan dröjsmål till böndernas by. Det bestämdes att han skulle övernatta i det enda hus som Glåm ännu hade skonat. Kom draugen farande om natten skulle Grette försöka få honom på andra tankar.
Till en början var aftonen fridsam, men allt eftersom det mörknade tilltog vinden i styrka, och ett ihåligt tjutande hördes över kullarna. Plötsligt bågnade taket över Grettes huvud, men han låg kvar i sin säng och väntade. Huset började svaja av och an som om en orkan ryckt tag i det, och till slut kom Glåm själv nedstörtande genom taket.
När han fick syn på Grette grep han tag i fällen hjälten låg under, men Grette höll emot. Det blev en lång dragkamp dem emellan, tills fällen brast och Glåm ramlade i golvet. Då rusade Grette på honom och tog ett kraftigt brottargrepp om hans midja. Glåm var sannerligen ingen lätt motståndare, och snart hade han börjat bryta Grettes omfamning. Då kastade den urstarke islänningen liket bakom sig, rakt in i husets bärande bjälke. Hela bygget rasade samman.
Men de stridande tycktes inte ta någon notis om detta. Kampen fortsatte ut över kullarna och ner mot havets klippor. De bägge motståndarna tycktes ohjälpligt jämnstarka, och brottningen verkade inte kunna få något slut. Plötsligt drev molnen undan och fullmånen lyste upp nejden med sitt bleka sken. Då skådade Grette sin motståndare i ansiktet och Glåm spände ögonen i honom.
För första gången under sitt äventyrliga liv greps Grette av svårmod, och liket talade till honom med avgrundsdjup stämma. ”Du ska natt som dag ha mina ögon framför dig”, dundrade Glåm och uttalade en dödsförbannelse över Grette. Då brast hjältens förlamning äntligen, och han drog sitt saxsvärd och svepte av Glåms huvud. Sedan grep han tag i detta och tryckte upp det så långt i Glåms rumpa att det inte gick att dra ut. Det här var så pinsamt för den ryslige draugen att han aldrig mer vågade visa sig i trakten. Ja, man hörde förresten aldrig av honom igen.
 |
| Grette - ett träd vid Islands kust. |
Vad handlade nu Glåms förbannelse om –”du ska natt som dag ha mina ögon framför dig”? Jo, Grette var från den dagen mörkrädd, och hans vidare äventyr gjorde honom till fredlös och ständigt ansatt av trolldom.
I slutet av hans liv förvandlades han till ett träd som ännu sägs stå någonstans vid Islands vindpinade kust.
