Det fanns en gång en väldig kämpe som hette Bödvar Bjarke. Han var bärsärk och hade med hjälp av trolldom lärt att förvandla sig till en björn, då han var ute och stred.
 |
| Bödvar rider ut. |
Nu var han på väg till norske kungen Rolf Krakes hall för att söka anställning. Plötsligt överraskades han av ett våldsamt oväder och därför stannade han till vid en liten stuga mitt ute i ödemarken. Det var ett äldre par som bodde där, och som lite ängsligt släppte in den storvuxne vikingen. Men Bödvar var en sorgfri själ och snart var stämningen god i det lilla huset.
Då paret fick höra att han var på väg till kung Krake bad de honom fråga efter hur dras son Hött hade det. Han arbetade nämligen vid hovet. Detta lovade Bödvar, och fortsatte sin resa nästa morgon.
Hos Kung Rolf Krake
När Bödvar kom fram till kungahallen ställde han in sin häst i stallet och gick in. Där inne pågick något sorts gästabud och det var ett vimmel av folk. Ingen tog någon vidare notis om Bödvar, så han satte sig ner.
Ingenstans kunde han se någon som liknade kung Rolf Krake. Kungen var nämligen ovanligt lång och smal, därav hans tillnamn – krake (lång stege). Därför väntade han med att göra sig hörd.
 |
| Bödvar hittar Hött bakom benhögen. |
När han satt där på en bänk vid väggen föll hans ögon på en otroligt stor benhög, över en meter hög, som låg på golvet. Först nu märkte han också att den spred en frän lukt i hallen, och han förundrades att man i kungens eget hus var så dåliga på att städa.
Så fick han se en hand som dök upp bakom högen. Den lade ytterligare några benbitar på toppen, och sedan dök en blond kalufs upp följt av ett oroligt ansikte. ”Hallå där, yngling!” ropade Bödvar. ”Vem är du och varför gömmer du dig bakom denna stinkande benhög?”
Hött dyker upp
”Jag är Hött”, svarade pojken. ”Men de kallar mig darrande Hött. Vid måltiderna brukar kung Rolfs krigare kasta benbitar på mig. Nu har jag byggt denna mur för att skydda mig”. Detta tyckte Bödvar var det mest sorgliga fega han någonsin hört. Med ett raskt tag grep han Hött i nacken, drog ut honom i kvällssvalkan och doppade honom i ett vattenkar, så stanken efter matresterna försvann. Sedan satte han honom vid bordet precis som de andra i salen.
Hött pekade ängsligt på en storvuxen viking som ljudligt satt och gnagde på ett fläskben vid andra änden av bordet. ”Det är Erik fetansikte”, pep Hött. ”Den värste av dem alla”.
”Jag skulle vilja se honom våga kasta ett ben mot mig”, mumlade Bödvar och satte sig ner bredvid Hött. När Erik fetansikte samlat ihop en lagom stor hög med ben för att börja bombadera Hött, fick han syn på Bödvar. Han tittade föraktfullt på främlingen och slungade sedan iväg en stor benknota mot Hött.
Mitt i luften fångade Bödvar knotan och skickade tillbaka den samma väg som den kom. Benbiten träffade Erik fetansikte mitt mellan ögonen så det knakade till i skallen på honom. Han stöp baklänges och blev liggande still på golvet.
Bödvar drog sitt svärd och dängde det i bordet så tallrikarna hoppade och mjödet vände sig i dryckeshornen. ”Är det så här ni tar emot en gäst?” dundrade Bödvar med ljungeldar blixtrande ur ögonen. ”Det är det sannerligen inte. Sitt ner och låt dig väl smaka”, hörde han en röst svara. Det var kung Krake själv som kommit till gästabudet.
Bödvar får krigartjänst
Bödvar förklarade att han kommit för att söka en krigartjänst vid hovet, och kungen välkomnade med glädje honom. ”Sedan vill jag också att Hött ska bli upptagen i krigargemenskapen”, sade Bödvar. Alla skrattade högt åt detta.
”Jag har inget hopp om Hött”, sade Rolf Krake. ”Men om du kan göra en man av honom innan midvinterblotet, ska han bli en av oss”.
Draken
Vintern kom och med den en otrevlig gäst på kungens marker. Ur mörkret hade de senaste tre åren en flygande fasa kommit för att sluka boskap och herdar. Någon sorts drake sade man att det var, och de gamle berättade många ruskiga historier om odjurets framfart. På vinterns kallaste natt stod dessutom besten framför kungshallen portar och väsnades varje år.
Inte heller detta år skonades kung Rolfs rike av vidundret, och man började diskutera hur man skulle bli av med otyget. Bödvar reste sig upp och sade att han gärna tog sig en närmare titt på odjuret. ”Och så tar jag Hött med mig! Det här kanske kan göra en karl av honom till slut”. Det tyckte alla var en lysande idé. Alla var ju glada att slippa behöva ta tag i problemet själva.
Midvinternattens djupaste timma närmade sig och Bödvar väntade med sin skräckslagne medhjälpare vid porten. Bödvar satt fundersamt och smekte sina långa mustascher. Han var nyfiken på vad som skulle komma. Hött var stel av fasa.
Så hördes ur nattmörkret på himlen ett utdraget gnissel. Skyn lystes upp av ett flammande sken och luften fylldes av hesa väsanden. Det var ett oljud som aldrig hörts förr av Bödvars öron. Plötsligt så damp draken ner mitt framför dem.
Det var sannerligen ett hiskligt vidunder, täckt med fjäll av järn och med vingar stora som långskeppssegel. En lång ormkropp hade den, som snodde och slingrade sig i raseri.
Bödvar rusade fram med höjd sköld och draget svärd. Han hade aldrig sett ett sådant djur förr, men trodde att det kunde dräpas som alla andra kreatur. Men en sådan motståndare hade han aldrig behövt möta förr.
Draken hade tusen oxars styrka i klorna och andades dessutom gnistor och eter, så luften inte gick att andas. Hött kämpade också, men för att komma in i hallen. Men portarna var spärrade från insidan för att monstret inte skulle ta sig igenom.
 |
| Draken anfaller Bödvar Bjarke. |
Bödvar började arbeta upp sitt bärsärka-raseri och kalla på de magiska makter som skulle ge honom björngestalt. Men just då tryckte draken ner honom under en av sina väldiga tassar för att ge honom dödsstöten. Då gjorde Hött något som kom att förvåna honom själv under resten av hans liv.
Utan att tänka sprang han fram, drog Bödvars dolk och sänkte den djupt mellan drakens fjäll under dess ena vinge. Det var en riktig lyckoträff, ty odjuret segnade strax ned, stendött.
Då tumultet var över vågade sig kungahallens folk ut för att beskåda stridens utgång. De blev mäkta förvånade när de fick se Hött stående med den blodiga dolken i handen och Bödvar fastnaglad under monstrets kadaver.
Rolk Krake lånade Hött sitt svärd Erövraren att hugga av monstrets huvud. ”Ser Ni nu, att jag hade rätt i mitt antagande om ynglingen”, skrattade Bödvar. ”Hött ska bli upptagen i vår krets som en av de främsta”, sade kung Rolf. Och så blev det. Bödvar och Hött, som sedan döpts om till Hjalte, kämpade länge och troget vid kung Rolfs sida, och många sånger skrevs till deras ära.
