 |
| Askens löv faller. |
När Mimer i slutet av vanakriget blivit halshuggen började vishetens brunn fyllas med nedblåsta löv. Till slut drabbades brunnens rot av röta och hela Yggdrasil började må dåligt.
För första gången gulnade askens löv. Urdarbrunnen blev mörk och dunkel, och Nornorna spådde dåliga tider.
Oden visste redan vad som var på väg. Sedan han släppte ner sitt öga i Mimers brunn hade han sett hur asken skulle sluta sina dagar.
Så en dag biter draken Nidhögg av roten vid källan Hvergelmer, och Yggdrasil får slagsida.
Efter detta följer tre vintrar på varandra, och blir till en enda tre år gammal vinterårstid, den så kallade Fimbulvintern. Hela asken djupfryser.
På Idavallen går snön så högt att man inte kan se huvudena på folk längre. I Valhall fryser Mjödet.
Våldsamma stormar river i Yggdrasils topp och en av de största grenarna knäcks. Den faller ner i havet som omgärdar Midgård och landar på Midgårdsormen, som genast släpper greppet om sin stjärt.
Samtidigt sliter Fenrisulven sin boja, och de två monsterbröderna befriar sin far Loke. Vargarna Skall och Månegarn hinner till slut upp Sol och Måne, och slukar dem. Hela världen blir då mörk.
I dödsriket avseglar skeppet Nagelfar mot Asgård, med jätten Hrym som kapten.
Eldjättarnas furste Surt tågar med sin arme, och Loke med sina söner och draken Nidhögg sluter sig till deras led.
Den skarpögde Heimdall ser dem komma på långt håll och blåser i Gjallarhornet för att varna asarna. Hela Asgård rustar till strid. Under Tyrs ledning formerar sig gudarna och enhärjarna på Vigridslätten. Det är här som det avgörande slaget ska stå.
Oden rider först in i striden. Han vet redan sitt öde och sporrar Sleipner mot Fenrisulven. Oden stöter sitt långa spjut i Fenrirs sida, men blir strax slukad av jättevargen. Den starke Vidar dyker upp och sätter sin tunga sko i gapet på vidundret, varpå han sedan ränner sitt svärd genom ulvens hjärta.
Tyr möter varghunden Garm i närkamp, men blir också uppäten. Han spetsar dock Garm på sitt svärd inifrån djurets buk.
Tor tar sig äntligen an sin ärkefiende Midgårdormen. Med all kraft slår han Mjölner i ormens skalle så att den sjunker död ner. Men med sina sista andetag utandas monstret en pust av giftigt eter rakt i ansiktet på Tor. Åskguden tar nio steg bakåt och faller sedan själv ner död.
Loke och Heimdall slungar samtidigt var sitt spjut mot varandra, och dör i samma ögonblick.
 |
| Det slutgiltiga slaget. |
Frej har bara sitt hjorthorn att slåss med, men detta driver han genom Surts ena öga. Strax efter klyver Surt Frej med sitt flammande svärd.
Tors urstarke son Magne hotas att hamna i Nidhöggs gap, men han är snabb och skickar en pil rakt igenom drakens huvud. Tillsammans med sin farbror Vidar dödar Magne och Mode de sista jättarna och vapenlarmet tystnar slutligen.
Slätten är full av sargade och döda kroppar. Alla enhärjarna har stupat, liksom asarna Njord, Brage och Ull. Endast de kvinnliga asynjorna tycks har överlevt. Vindstyrkan tilltar och ylar kusligt över det dystra slagfältet.
En kraftig vindpust från väster tog plötsligt tag i asken och böjde den åt öster. Regnbågsbron Bifrost rämnade och föll ut i rymden. En vind från öster böjde trädet åt väster, och husen Folkvang, Alvheim och Noatun rasade. Då en vind från söder böjde asken mot norr rämnade gudaboningarna Lidskjalf, Bildskirner och Fensalar. Slutligen gav en stark nordanvind dödsstöten till Yggdrasil. Urarbrunnens rot brast och världsträdet tumlade omkull.
Odens dotter Saga pekade mot Svartalvheim, där ett stort eldsken blossade upp. Det var dvärgarna Brokk och Sindres ässja som vält och tänt eld på Yggdrasil. Nu var det bråttom att klara sig undan.
Ur den dräpte Frejs ficka plockar Vidar fram skeppet Skidbladner och vecklar ut det. Höder och Balder har uppstigit från Hel och sluter sig till de andra.
Förutom Vidar är det de kvinnliga gudarna, Tors söner Mode och Magne, samt Odens son Våle som överlevt slaget. Alla kliver ombord på det flygande skeppet och ger sig av från Asgård.
 |
| Skidbladner. |
Surt står fortfarande upp. I sina dödsryck svingar han sitt flammande svärd och tänder eld på hela universum. Asgård, Jotunheim, Midgård och alla de andra rikena går under i katastrofen.
Skidbladner svävar långt bort till fjärran rymder för att undkomma lågorna. Det isiga Nifelheim smälter och de sista bitarna land sjunker bubblande ner i vattnet.
En tid senare återvänder gudarna till sina forna byggplatser. De ser då att Idavallen har höjt sig ur havet och grönskar igen. Här slår de sig nu ned för att bygga upp världen igen. Med Balder som kung inleds nu ett tusenårigt rike av fred och välstånd.
Men människorna då? Jo, två har överlevt - en man, Liv, och en kvinna, Livtrasa. De var helt enkelt ute och åkte skidor när Ragnarök brakade loss. De sökte skydd i en grotta, som under de följande katastroferna täpptes till. På så sätt klarade de sig helt oskadda. Det är från Liv och Livtrasa som de nya människorna kommer.
