Det finns många som är intresserade av hur vikingarna stred och som vill försöka återskapa stridsmetoderna, både här i Skandinavien och utomlands.
Det finns ledtrådar till hur striderna kunde gå till. De isländska sagorna berättar ibland detaljerat om hur en kamp utspelade sig och människor som i andra länder mötte vikingarna återberättade ibland hur de stred.
Vanligtvis kämpade vikingen med skölden i vänsterhanden och ett svärd eller en yxa i den högra.
De breda, korta klingorna var till för att hugga med, inte sticka. Man parerade alltid med skölden, men måste man parera med sitt svärd använde man flatsidan. Om man slog klingorna mot varandra som man ser på film blev svärden snart förstörda.
I kamp man mot man måttade man huggen mot huvudet, halsen, axlarna och bålen. Men många kamper fick ett speciellt slut. Man såg till att få sin motståndare att höja svärdet och skölden i brösthöjd genom någon slug fint, sedan högg man av honom ena foten. Väldigt få var särskilt stridsdugliga efter en sådan behandling.
Den långa yxan greppades med bägge händerna och svingades uppifrån och ner.
Man siktade på huvudet, halsen och skuldrorna. Men också en långyxa som svingades i sidled under ett fältslag kunde vara svår att upptäcka och väja sig för.
Krigaren med långyxa stod alltså utan sköld, men kunde gå med sköldbärande svärdskämpar framför sig. Svärdet var till för närkamp, men långyxan kunde svingas från ett avstånd av en och en halv meter.
Spjutet stötte man oftast med, men det verkar också ha funnits kastspjut.
Formation i strid
Vikingarna rörde sig nästan alltid till fots i en strid. Det var alltid de sköldbärande kämparna som gick först. De bildade en så kallad "sköldmur", som skulle ta emot kastspjut och pilar.
En vikingahär avancerade ofta i bredd. Då verkade de ibland fler än de egentligen var. De stora sköldarna hjälpte till att skyla deras sanna antal.
Om de behövde forcera eller vakta ett smalt pass ställde man upp sig i en kilformad formation som kallades "svinfylking", efter grisens tryne. På så sätt kunde man också rusa som en spjutspets in i en här och bryta deras formation.
När vikingarna kämpade mot varandra hade man ett motangrepp, kallat "forfex", som romarna en gång använt sig av. Detta gick ut på att snabbt sprida ut sig längs kanterna på den framrusande svinfylkingen, omgärda den och dra åt som en kniptång.
Hirdar och huskarlar
En hird kunde vara ett helt hushåll, men framför allt betecknar ordet en hövding eller härskares närmsta skara krigare. Dessa kämpar kallades huskarlar och var erfarna soldater. De arbetade direkt under härskaren och utgjorde ofta den viktigaste delen av en vikingaarmé. Förutom att de var stridsvana kunde de också bättra på de mer oerfarna krigarnas mod. Förutom vapenskicklighet skulle en huskarl helst vara en god skald och berättare också. Männen i hirden hade svurit sin härskare trohet mot att han försåg dem med mat, bostad och allt de kunde behöva i sitt soldatliv.
Bärsärkar
Det fanns en särskild sorts krigare, som kallades "bärsärkar". De är väldigt mytomspunna och de som forskar kring vikingatiden har försökt reda ut vad som är sanning och vad som är påhitt. Bärsärkarna kunde hetsa upp sig till ett oerhört raseri, då de blev otroligt kraftfulla och inte kände någon smärta. Kanske det var så att bärsärkar helt enkelt var extra våldsamma människor (sådana finns ju även idag) som kunde få utlopp för sin psykiska störning i strider. På så sätt kunde de vara till nytta istället för att vara en fara för sitt samhälle.
En populär förklaring till raseriutbrotten är att bärsärkarna åt giftiga svampar, som flugsvamp, för att hjälpa vansinnet på traven. Men modern forskning visar att den som äter flugsvamp istället blir sjuk och illamående, eller i alla fall trött och dåsig.
Det berättas att jarlarna kallade på bärsärkarna då det var dags för strid.
bärsärkarna ställde sig i första ledet och bet i sköldarna när raseriet kom över dem. När de sedan rusade fram var det få som var dumma nog att stanna kvar för att slåss mot dem. Inte ens de som slogs på samma sida som bärsärkarna kom alltför nära.
Vanligen varade dessa vansinnesattacker inte särskilt länge, men det kunde räcka för att striden skulle vända. Efteråt var bärsärkarna ofta helt utmattade och fick flyttas från slagfältet. De deltog nästan aldrig i sjöslag. Det var helt enkelt för farligt att ha dem ombord på fartyg utrymmet var alltför begränsat. Vid något tillfälle ska en bärsärk ha huggit sönder ett helt skepp, just det han själv var på!
Ibland kom bärsärka-raseriet igång av sig självt, när krigarna var hemma. Då fick de rusa ut och brottas med stenar och träd tills de lugnade ner sig.
Man tror att de flesta vilda och fantastiska historier om bärsärkar kom till under 1800-talet, då poeter, konstnärer, musiker och författare i Sverige höll på med nationalromantik. Då använde man sig av Skandinaviens gamla historia, men överdrev gärna händelser och personer för att det skulle bli extra pampigt eller spännande.
Kvinnlig bärsärk
Det finns en kvinnlig bärsärk omnämnd i historieböckerna, en krigare som följde med Leif Eriksson till Nordamerika. En gång blev den lilla skandinaviska kolonin anfallen av indianer.
Ingen av männen var hemma. Kvinnorna kallade istället på den kvinnliga bärsärken för att reda ut eländet. Hon lät vansinnet bubbla upp, så slet hon av sig kläderna på överkroppen och rusade ut bland indianerna med ett svärd i varje hand. När rödskinnen fick se henne trodde de att hon var en ond ande. De gav sig av från byn utan att se sig om.
Ordet bärsärk
Ordet bärsärk kommer av "björnsärk", det vill säga de björnskinn som bärsärkarna ibland sades klä sig med. Det var björnens raseri man ville efterlikna i kampen. Sagans bärsärkar hade förmågan att bli besatta av en djurande, en så kallad "fylgia". De förvandlade sig i strid till riktiga björnar och stred med sina vassa klor och sin otroliga styrka. Sagornas mest berömde bärsärk heter Bödvar Bjarke.
