Fåglar
Man vet nu med största säkerhet att fåglarna utvecklades ur dinosaurierna. De två arterna har så mycket gemensamt att de flesta forskare är övertygade om detta. De fjädrar som fåglarna täcks av är helt enkelt mjuka och förlängda fjäll.
Det fanns några fågelarter som levde redan under dinosauriernas tidsålder, men de blev inte särskilt stora och levde mestadels på fisk och insekter. Då dinosaurierna dött ut blev de istället den största och farligaste livsformen på vår planet.
De liknade på många sätt de snabba, köttätande dinosaurierna som sprang på två ben. Deras storlek hindrade dem dock från att kunna flyga. Just flygförmågan visade sig vara viktigare än en avskräckande storlek, och snart jagade de flesta fåglar i luften istället.
På några isolerade öar där det inte fanns några stora köttätande däggdjur levde jättefåglarna kvar länge. Många av dem blev sedan utrotade av människan. Den största fågeln utan flygförmåga som nu finns kvar är den afrikanska strutsen.
Hesperornis
[he-sper-OR-nis] |
 |
 Längd: upp till 1,5 m
Tid: Övre krita
Plats: Nordamerika |
Hesperornis var en vattenlevande fågel som troligen levde i kolonier längs kusterna. Den liknade en avlång lom och levde på fisk som den dök efter.
Fötterna var stora och formade för att kunna ge fart åt fågeln då den simmade. Vingarna var små och troligen helt oanvändbara. Näbben var full av små, vassa tänder.
Hesperornis måste ha varit mycket klumpig på land, men i vattnet kunde den röra sig som en torped då den jagade.
Ichtyornis
[ik-ty-ÅR-nis] |
 |
 Längd: ca 20 cm
Tid: Övre krita
Plats: Nordamerika |
Ichtyornis var den första fågeln med bröstbenskam. Det är där som vingmusklerna hos flygande fåglar sitter. Alltså vet vi då att Ichtyornis troligen var den första flygande fågeln.
Den levde vid havet ungefär som våra dagars tärnor och jagade fisk genom att dyka ner genom vattenytan och fånga dem med sin långa, tandförsedda näbb.
Diatryma
[dia-TRY-ma] |
 |
 Höjd: 2,1 m
Tid: Eocen
Plats: Belgien, Frankrike, England, Nordamerika |
Då dinosaurierna dött ut och alla stora rovdjur försvunnit utvecklades en grupp jättelika köttande fåglar i deras ställe. Man tror att de kommit ur tidiga vadarfåglar, och de kallas därför för "rovtranor".
En av de vanligaste var Diatryma, som helt saknade flygförmåga. Den var helt enkelt för stor och tung. Däremot hade den kraftiga ben som gjorde den till en snabb och effektiv jägare. Den hade långa klor som gjorde det lätt att gripa om byten, och ett stort huvud med en vass, papegojliknande näbb.
Vanliga byten för dessa monsterfåglar var tidiga mindre däggdjur som hästarnas första släktingar. När de köttätande däggdjuren växte till sig blev jättefåglarna utkonkurrerade och dukade under.
Phorusrhakos
[FÅ-rus-rakos] |
 |
 Höjd: Upp till 3 m
Tid: Miocen
Plats: Sydamerika |
En annan typ av jätterovfågel var de sydamerikanska "åskfåglarna" eller jätteseriemorna.
De liknade rovtranorna mycket men var lättare och snabbare, trots sin storlek. Antagligen rörde de sig på samma sätt som dagens tranor och storkar då de går.
Liksom rovtranorna kunde Phorusrhakos inte flyga. Den jagade på Patagoniens stäpper efter mindre däggdjur som den dödade och slet sönder med sin vassa, örnlika näbb.
Den kallades tidigare "Phororacos", men har senare döpt om till det mer rättstavade Phorusrhacos. Namnet betyder "flaggbärare".
Aepyornis
[ä-py-ÅR-nis] |
 |
 Höjd: 3 m
Tid: Pleistocen till nutid
Plats: Madagaskar |
Aepyornis, eller "Madagaskarstrutsen", som den också kallas, var antagligen den tyngsta fågel son någonsin funnits. Man tror att de vägt upp till 450 kilo, nästan ett halvt ton.
Äggen kunde rymma åtta liter och är därmed de största ägg man känner till. Aepyornis var en fredlig växtätare som på många sätt liknade vår nutida struts. Den var nog för stor för att kunna röra sig riktigt snabbt.
Det fanns inga stora rovdjur på Madagaskar där strutsarna levde, och därför klarade de sig ända fram till 1700-talet, då människan upptäckte och utrotade dem.
Dessa jättefåglar sägs ligga till grund för de arabiska sagorna om den enorma fågel Rock, som kunde bära iväg med hela elefanter.
Dinornis
[di-NÅR-nis] |
 |
 Höjd: 3,5 m
Tid: Pleistocen till nutid
Plats: Nya Zeeland |
Dinornis är mer känd som Moafågeln. Det är den största fågel vi känner till.
Den liknar Aepyornis på många sätt, men var smidigare byggd och hade längre hals. Dinornis levde i högsta välmåga på Nya Zeeland ända in på 1500-talet då människorna utrotade den. Fram tills dess fanns det antagligen ganska gott om dem.
Dinornis var liksom många liknande jättefåglar växtätare. Den lade ägg som rymde fyra liter. I torvmossar har man hittat mängder av välbevarade skelett, som ger en tydlig bild av hur fåglarna ser ut och hur de levde.
Presbyornis
[pres-by-ÅR-nis] |
 |
 Höjd: ca 35-40 cm
Tid: Eocen
Plats: Nordamerika (men troligen fler ställen) |
Presbyornis var en tidig vadarfågel som mest liknade en and på långa ben.
Den levde i stora flockar vid grunt bräckvatten, ungefär som nutida flamingos. Den levde troligen på en blandad kost av smådjur och växter.
Man tror att den är förfader till många olika vattenfåglar, som lever idag.
Osteodontornis
[åsteå-dån-TOR-nis] |
 |
 : upp till 5,2 m
Tid: Miocen
Plats: Nordamerika |
Osteodontornis var en jättelik havsfågel, en av de största flygande fåglarna någonsin.
Den hade en lång näbb som var kantad med små, vassa tänder. Man gissar att den levde ungefär som nutidens pelikaner, och jagade genom att dyka ner över havsytan och svepa med underkäken genom stim av små bläckfiskar. Det är möjligt att den också hade en skinnpåse under hakan, där fångsten samlades.
Pachydyptes
[packy-DYP-tes] |
 |
 Vingbredd: ca 1,6 m
Tid: Eocen
Plats: Nya Zeeland |
Pachydyptes var den första pingvinen som utvecklades. Den påminner om de tidiga, dykande vattenfåglarna, men var troligen närmare släkt med flygande havsfåglar.
Den var smidigast i vattnet, men kunde röra sig lättare på land än de simmande fåglar som funnits innan. Den levde på samma sätt som dagens pingviner och livnärde sig på samma diet.
Den var dock större än nutida arter, vilket tyder på att den inte behövde bekymra sig för rovdjur i sin omgivning.
Raphus
[RA-fus] |
 |
 Höjd: ca 30 cm
Tid: Eocen till nutid
Plats: Reunion (Madagaskar) |
Raphus, mer känd som Dronten, var den första av det släkte som duvorna tillhör.
Den utvecklades troligen ur vadarfåglar som sökte sin mat på marken. Dronten kunde inte flyga alls och utvecklades till en långsam, tung fågel med en kraftig näbb för att kunna rå på hårda frukter. Den saknade rovdjur eller andra typer av hot i sin omgivning.
Under 1600-talet upptäckte sjömän Dronten på ön Reunion utanför Madagaskar. Den visade sig vara ett vandrande köttskafferi, och det dröjde inte länge förrän man utrotat arten helt.
Nu finns det alltså inget kvar av denna underliga fågel förutom bilder och uppstoppade individer.
Argentavis
[ar-gen-TA-vis] |
 |
 Vingbredd: upp till 7,5 m
Tid: Undre Pliocen
Plats: Argentina |
Denna gamliknande rovfågel är den största flygande fågel vi känner till. Man gissar att den levde på en blandning av döda djur och levande byten.
Liksom våra nutida fåglar byggde den bo på höga platser med god utsikt över reviret. Näbben var gjord för att kunna borra sig ned i kött och slita av bitar. Fötterna var försedda med kraftiga klor som påminner om den nutida örnens.
Ogygoptynx
[ågy-GÅP-tynks] |
 |
 Vingbredd: ca 40 cm
Tid: Paleocen
Plats: Europa |
Ogygoptynx är den äldsta kända ugglan. Den utvecklades samtidigt som de daglevande rovfåglarna, men tillhör ett helt annat släkte.
Ogygoptynx valde att jaga nattetid istället, då många djur är aktiva. Den utvecklade därför helt andra synorgan än andra fåglar, och hade fötter som gjorde den till en skicklig klättrare.
