Elefantdjur
Den mest framgångsrika djurgruppen inom Subungulaterna ("nästan hovdjur") var Probosciderna - elefantdjuren. Från början var de inte större än grisar och liknade de flesta andra primitiva växtätarna i att de hade tår och höll sig till sumpmarker.
De hade då inte heller någon snabel. Den var ett verktyg som utvecklades efterhand och kom att bli ett värdefullt hjälpmedel.
Elefantdjuren utvecklades i fyra underordningar, men nu finns bara en kvar dit nutidens elefanter hör. Näst efter de vanliga elefanterna var mastodonterna de mest framgångsrika, men är nu helt utdöda.
De första riktiga släktingar till nutidens elefanter var mammutarna. Det är de fossila elefantdjur vi vet mest om, eftersom man faktiskt hittat bevarade, djupfrysta mammutkroppar.
Moeritherium
[Må-äri-TE-ri-um] |
 |
 Höjd: cirka 1,6 m
Tid: Övre eocen – undre oligocen
Plats: Nordafrika |
Moeritherium är den äldsta kända släktingen till dagens elefanter, men förde troligen ett liv som mer liknade flodhästens.
Moeritheriums korta ben gjorde den till ett klumpigt landdjur, men i vattnet kan den ha rört sig smidigt och betat ostört av flodbottnarnas växter.
Jämför man med nutida däggdjur liknade den mest en tapir.
Gompotherium
[Gåm-på-TE-ri-um] |
 |
 Höjd: cirka 1 m
Tid: Miocen
Plats: Nordafrika, Europa, Östasien och Nordamerika |
Gompotherium var en primitiv mastodont och det första riktigt framgångsrika elefantdjuret.
Den spred sig över stora delar av världen. Beroende på olika platsers levnadsvillkor utvecklades sedan olika nya elefantdjur ur Gompotherium.
Den hade en längre snabel än Moeritherium och fyra långa betar. Dessa användes säkert både till försvar och till att gräva fram rötter med.
Gompotherium levde huvudsakligen på land och badade antagligen bara för att svalka av sig.
Deinotherium
[Dej-no-TE-rium] |
 |
 Höjd: 4 m
Tid: Miocen – pleistocen
Plats: Afrika och Asien |
Deinotherium tillhörde ett eget släkte elefantdjur och var de första att växa sig riktigt stora.
Den hade ett par nedåtpekande betar som växte ur underkäken. Troligen användes dessa till att slita bark från träden, men de måste också ha varit fruktansvärda försvarsvapen.
Deinotherierna verkar ha varit helt anpassade till ett liv i skogar. De hade längre ben än några andra elefantdjur och var mycket smidiga trots sin storlek.
Platybelodon
[Pla-ty-BELL-å-dån] |
 |
 Höjd: cirka 2,5 m
Tid: Övre miocen – undre pliocen
Plats: Asien och Nordamerika |
Mastodonten Platybelodon är nog det underligaste av alla elefantdjur.
Istället för en snabel hade den en sorts ”krokodilkäft”, som kunde användas till att gräva upp land- och vattenväxter. I underkäken satt två stora, platta tänder – en slags spadar. Två mindre vanliga betar pekade ut från överkäken. Den var i och för sig inte helt unik, det fanns ett par andra mastodontarter med liknande käkar.
Mastodon
[MA-stå-dån] |
 |
 Höjd: cirka 3 m
Tid: Pleistocen och framåt
Plats: Nordamerika |
Mastodon var den vanligaste mastodonten och den som överlevde längst.
Den dog faktiskt ut för bara 8000 år sedan. Det är en kort tidsrymd då man oftast pratar om flera miljoner år när det gäller andra djur.
Den hade kraftiga betar som påminner om de nutida elefanternas. Den hade dock en annan kroppsform, med bland annat en underlig puckel på ryggen.
I Nordamerika har man hittat mastodon-fossil i så kallade tjärsjöar. Det är sankmarker där tjäran bildats naturligt och där flera djur fastnat, både växt- och köttätare. Dessa fossil är så välbevarade att man till och med funnit rester av rödaktig päls.
Stegodon
[STE-gå-dån] |
 |
 Höjd: cirka 3,4 m
Tid: Pliocen – pleistocen
Plats: Afrika och Asien |
Stegodon kan ha varit den första riktiga släktingen till nutidens elefanter.
Liksom den långbenta Deinotherium verkar Stegodon ha varit ett skogslevande elefantdjur. Den hade otroligt långa betar som satt mycket tätt tillsammans.
En hel flock med sådana här bjässar kunde ställa till med en hel del förödelse i ett skogsområde. Man tror att de helt enkelt vräkte omkull träden för att komma åt alla grenarna.
Loxodonta falconeri
[Låxå-DÅN-ta fal-KÅ-nä-ri] |
 |
 Höjd: cirka 90 cm
Tid: Plestocen – pleistocen
Plats: Sicilien |
På de isolerade öarna i Medelhavet fanns inga rovdjur och många djur utvecklades på underliga sätt.
Loxodonta var en dvärgelefant, bara en fjärdedel så stor som sina släktingar på fastlandet. I övrigt liknade den en nutida afrikansk elefant mycket, men hade två stora knölar på huvudet.
Mammuthus trogontherii
[Mamm-U-tus trå-gån-TE-ri] |
 |
 Höjd: cirka 4,5 m
Tid: Pleistocen
Plats: Europa |
Det här är det största elefantdjur som funnits. Den var också den första riktiga mammuten.
Betarna var långa, upp till fem meter, och krökta inåt. Huden var täckt med en raggig päls som skydd mot det allt svalare europeiska klimatet.
Den var för stor för att kunna röra sig i skogar och var helt anpassad till ett liv på stäpperna, vilket ofta betydde att den måste vara tålig mot hårt väder.
Senare mammutar utvecklade ännu längre päls, men var mindre.
Mammuthus imperator
[Manmm-U-tus im-pä-RA-tor] |
 |
 Höjd: cirka 4,3 m
Tid: Pleistocen
Plats: Nordamerika |
Kejsarmammuten, som den här bjässen också kallas, är det största landdjuret som levat i Nordamerika.
Den behövde ingen päls eftersom vädret just här var varmare än i Europa. Annars liknade den mycket sin släkting Mammuthus trongontherii och hade nästan lika långa betar.
Forskarna har hittat många välbevarade skelett av kejsarmammuten och även bitar av skinn efter djur som fastnat i tjärsjöar.
Mammuthus primigenius
[Mamm-U-tus pri-mi-GE-ni-us] |
 |
 Höjd: cirka 2,9 m
Tid: Mellersta pleistocen och framåt
Plats: Norra Europa, Amerika och Asien |
Det här djuret kallas vanligen ullhårig mammut, och är nog det mest berömda av alla utdöda däggdjur. Den var mycket vanlig under hela istiden och dog ut för cirka 10 000 år sedan.
De flesta examplar var större än någon nutida elefant. Rödaktig, lång päls täckte hela dess kropp och betarna böjde sig nästan i en cirkelform. Man tror att mammuten använde sina underliga betar till att gräva fram växter under snön på stäpperna.
Den ullhåriga mammuten var ett vanligt bytesdjur för neandertalmänniskan. Man har hittar grottmålningar som visar hur jakten kunde gå till, och flera jägargravar med mammutbetar.
Flera mammutar har hittats välbevarade i Sibiriens frusna mark. Därför vet vi mycket väl hur dessa djur såg ut.
Palaeoloxodon
[Pall-ä-å-LÅX-å-dån] |
 |
 Höjd: cirka 4 m
Tid: Plesistocen
Plats: Europa, Afrika och Asien |
Palaeoloxodon var en släkting till nutidens elefanter, som levde i skogar där klimatet var varmt. Den hade upp till tre meter långa betar, som var ganska raka.
Det här var det sista riktigt stora elefantdjuret. Genomsnittshöjden för den nutida afrikanska elefanten är 3,2 m. Den är ändå kolossal där den rör sig över de öppna savannerna. Den skogslevande indiska elefanten är mindre.
