Hjortdjur
Hjortar, giraffer och deras släktingar heter med ett vetenskapligt namn Cervoider. De är alla effektiva idisslare och har horn på huvudet.
Alla nutida Cervoider har fyra magar. Tänderna är helt anpassade till att mala födan. Alla Cervoider är också tvåtåiga. Hos vissa arter har några av skelettdelarna i benen vuxit ihop, för att göra djuren till ännu bättre löpare och hoppare.
Alla de tidiga Cervoiderna var skogslevande. Fossil visar att de nästan uteslutande levde på blad från träd och buskar.
Hos hjortdjuren tappar hannarna hornen varje år, då parningen är över och alla revirstrider tagit slut. Dessa horn växer sedan ut igen.
Girafferna har kvar sina horn livet ut. Nutidens giraffer har mycket små horn, som inte alls används längre.
Blastomeryx
[bla-STÅ-mä-ryx] |
 |
 Längd: 76 cm
Tid: Miocen
Plats: Nordamerika |
Den här tidiga hjorten saknade horn på huvudet, men hade två rejäla huggtänder istället.
Benen under armbågsleden hade börjat bli längre, för att göra djuret till en snabbare löpare. Liksom många av de primitiva pecoranerna hade Blastomeryx en något kutig rygg.
Efterhand som hjortdjuren växte till sig sträckte de också på sig. Det nutida myskdjuret, eller myskhjorten, liknar Blastomeryx, men är större.
Cranioceras
[krann-i-Å-se-rass] |
 |
 Längd: 1,5 m
Tid: Miocen - pliocen
Plats: Nordamerika |
Detta hjortdjur kunde tävla med den tidiga pecoranen Synthetoceras i märkliga hornutväxter.
Cranioceras hade två stora pannhorn, som delade upp sig i gaffelliknande spetsar. I nacken satt också ett enda, långt, bakåtvänt horn. Det var bara hannarna som bar denna ståtliga prydnad. De överstra spetsarna på de främre hornen tappades varje år, efter parningen.
Megaloceros
[mä-ga-lå-SE-ross] |
 |
 Mankhöjd: cirka 2,1 m
Tid: Pleistocen
Plats: Eurasien |
Detta mäktiga djur kallas också "irländsk jätteälg", eftersom de flesta fossilen hittats i torvmossar på Irland. Men den fanns på flera andra platser i Europa och Asien. Det är möjligt att den också tagit sig till Nordamerika.
Megaloceros är berömd för den otroliga hornkronan på över tre meter som den bar. Liksom alla andra hjortar tappade Megaloceras sina horn om hösten, då parningsstriderna om honorna var över.
När man först hittade fossil efter det här djuret, trodde man att hornen aldrig slutade växa. Till slut blev de så stora att djuret inte kunde lyfta huvudet och svalt ihjäl. Numera vet man att fossil efter ihjälsvultna Megaloceras kommer från hannar som blivit undernärda under parningstiden, vilket fortfarande kan hända med nutida hjortar.
Det finns grottmålningar som antyder hur Megaloceros päls kan ha sett ut. Därmed vet vi också att den urtida människan jagade jättehjorten under istiden. De sista medlemmarna av arten tros ha dött ut för 2500 år sedan. Megaloceros närmsta levande släkting är dovhjorten.
Palaeotragus
[pall-ä-å-TRA-guss] |
 |
 Mankhöjd: cirka 1,1 m
Tid: Miocen
Plats: Afrika och Eurasien |
Palaeotragus var en tidig, skogslevande giraff. Den hade utvecklat den rörliga tunga som är typisk för girafferna, och som används till att gripa om grenar.
På dess huvud satt två små skinnbeklädda horn. De tycks vara alltför små för att vara till någon nytta, och var nog mest ett minne från djurets släktingar bland hjortarna.
Palaeotragus närmsta levande släktig idag är den afrikanska okapin. De bägge djuren är mycket lika varandra, och då okapin upptäcktes på 1920-talet betraktades den som något av en sensation.
Sivatherium
[si-va-TE-ri-um] |
 |
 Mankhöjd: 2,2 m
Tid: Pleistocen
Plats: Afrika och Asien |
Det här djuret påminner lite om jättehjorten Megaloceros, men är faktiskt en giraff.
Det var ett jättelikt djur, med kraftiga ben och kraftig hals. Den hade ovanligt stora horn för att vara en giraff. De hade också en märklig form, vars användning fortfarande inte är helt klar.
Över ögonen satt två mindre horn som liknar de som girafferna brukar ha. Men strax bakom dessa fanns ett par större, platta och ibland förgrenade horn. De liknade mest ett par krokiga spadar, och några forskare har gissat att de användes till att gräva fram rötter med. Det troligaste är ändå att hannarna mätte sin styrka med dem under parningstidens revirstrider.
De giraffer som utvecklades efter Sivatherium gick ut på de öppna fälten och blev både längre och långsammare. Nutidens giraffer är helt anpassade till att äta från trädkronorna på de savannerna.
