Slidhornsdjur
Till skillnad från hjortarna fäller inte slidhornsdjuren sina horn, och både hannor och honor har dem.
Bland de idisslande pecoranerna är nästan alla arter slidhornsdjur numera. Kor, får, antiloper och getter är alla exempel på slidhornsdjur.
Ibland knäcks hornen och då tar det upp till fyra månader för ett nytt horn att växa ut. Hornslidan, som den kallas, täcker en utväxt av ben från pannan. Slidan är egentligen hårda, sammanvuxna hårstrån. Det samma gäller till exempel för noshörningens horn.
Slidhornsdjuren tycks ha utvecklats ur samma familj som Tragulus, dvärgmyskdjuret. De var mycket framgångsrika och spred sig snabbt över Nordamerika, Eurasien och Afrika. Eftersom de idag är så många har forskarna lite problem med att reda ut vilka som är släkt med vilka.
Mesembriportax
[mäss-ämm-bri-PÅRR-tax] |
 |
 Mankhöjd: upp till 2 m
Tid: Undre pliocen
Plats: Sydafrika |
Det här var ett kraftigt, storvuxet djur som strövade över savannerna i södra Afrika under pliocen. Mesembriportax var troligen inte särskilt snabb, och andra mindre slidhornsdjur dök efter hand upp och ersatte arten.
Mesembriportax hade medelstora tudelade horn på hjässan. De användes antagligen bara för strider mellan rivaliserande hannar. Som försvar kunde djuret utdela kraftfulla sparkar. Här hade den verkligen storleken på sin sida.
Närmaste släkting idag är nilgaiantilopen.
Tsaidamotherium
[sajda-må-TE-ri-um] |
 |
 Mankhöjd: cirka 90 cm
Tid: Pliocen
Plats: Centralasien |
Det här djuret tros vara en förfader till myskoxen, och levde också i liknande hårda klimat. Den verkar liksom sin nutida släkting ha livnärt sig på en gansaka mager diet av lavar och gräs.
Tsaidamotherium hade en ovanlig uppsättning horn. Det högra hornet satt nästan mitt på huvudet och var kraftigt, och pekade framåt. Det vänstra hornet satt strax framför och var litet.
Merycodus
[mä-RY-kå-duss] |
 |
 Längd: Mankhöjd: ca 70 cm
Tid: Mellersta - övre miocen
Plats: Nordamerika |
Merycodus var en tidig gaffelantilop. Dessa djur har horn som delar sig i två spetsar, liksom en klyka.
Det är en mycket användbar konstruktion då hannarna ska brottas genom att låsa hornen mot varandra. Det är ett ofarligt styrketest, som ändå avgör rangordningen i flocken.
Under en lång period fanns gaffelantiloperna över hela Nordamerika, och som flera olika arter. Nu finns det bara en sort kvar.
Långhornad bison
[BI-sånn] |
 |
 Mankhöjd: upp till 1,8 m
Tid: Övre pleistocen
Plats: Nordamerika |
Det här djuret var en föregångare till nutidens bisonoxar. Den hade horn som kunde bli över en och en halv meter mellan spetsarna.
Forskarna gissar att bison-släktet först utvecklades i södra Asien, och sedan vandrade norröver. Under istiden fanns dessa stora djur i enorma mängder, upp till 40-60 miljoner individer. De var ett viktigt bytesdjur för den istida människan, och syns avbildad på flera grottmålningar.
Den nutida bisonoxen har betydligt mindre horn.
Palaeoreas
[pall-ä-Å-serass] |
 |
 Mankhöjd: cirka 90 cm
Tid: Miocen
Plats: Afrika, Asien och Europa |
Palaeoceras liknade antagligen den nutida afrikanska antilopen Oryxen mycket, fast den var mindre.
Den var en snabb gräsätare med skruvade horn. De levde troligen i stora flockar på savannerna, som dagens gnuer gör.
Det är möjligt att den är förfadern till en mängd antilopdjur i Afrika.
Kroppen var kraftigt byggd med en stadig nacke och benen var smidiga. Till skillnad från många liknande djur kunde Palaeoceras troligen inte ta sig fram hoppande. Den fick lita på sin förmåga som löpare.
