Fenfotingar
Några av de tidiga hunddjuren valde att leva nära vattnet, och till slut i det.
De första sälarna var inte helt anpassade till att jaga sina byten i haven, men utvecklingen gick snabbt, och de har inte utvecklats mycket de senaste 15 miljoner åren.
Tassarna på dessa djur har fått formen av fenor, och "fingrarna" har vuxit ut och blivit längre för att kunna hålla upp simhuden. Benen behövde heller inte vara särskilt långa för att göra en effektiv simmare. Däremot har detta gjort att säldjuren rör sig mycket klumpigt på land.
Allodesmus
[allå-DESS-muss] |
 |
 Längd: cirka 1,6 m
Tid: Undre miocen
Plats: Norra Stilla havet |
Allodesmus var en av de allra första säldjuren. Den levde ungefär på samma sätt som de nutida sjölejonen.
Man vet inte riktigt hur den såg ut, men man gissar att den fortfarande hade yttre öron, som de flesta landlevande däggdjur.
Skelettet av Allodesmus visar tydligt att sälarna är släkt med hundarna. Senare sälar utvecklades mer för ett liv med längre perioder nere i vattnet.
Rytiodus
[ry-TI-åduss] |
 |
 Längd: 6 m
Tid: Miocen
Plats: Frankrike |
Många av de sälar som utvecklades efter Allodesmus blev rejält stora, och Rytiodus blev störst av dem alla.
Denna jätte liknade troligen de nutida sjöelefanterna, och måste ha varit mycket klumpig på land. Men dess storlek avskräckte antagligen de flesta rovdjur.
Den var med största säkerhet en effektiv jägare i vattnet, och jagade kanske till och med andra sälar.
