Klyvfotingar
Alla nutida köttätare tillhör ordningen Carnivora (rovdjur), som har två underordningar, Fissipeder ("kluven fot") och pinnipeder ("fenfot").
Ur Creodonterna utvecklades Fissipederna, som var betydligt intelligentare och effektivare jägare. De fanns snart i flera olika former Fissipederna kan indelas i två huvudgrupper, hyenor, kattdjur och hunddjur, björnar, mårddjur.
Miacis
[mi-A-kis] |
 |
 Längd: 60 cm
Tid: Eocen
Plats: Asien, Europa och Nordamerika |
Det här var ett vessleliknande litet djur som troligen levde i träden.
Den var en allätare med kött som huvudföda. På menyn kan smådjur som ödlor, insekter och fåglar ha stått. Miacis var en av de första djur som utvecklade de smidiga kloförsedda fötter som blev typiska för Fissipederna.
Percrocuta
[pär-KRÅ-kuta] |
 |
 Längd: 1,5 m
Tid: Miocen
Plats: Afrika och Asien |
Det fanns flera sorter av denna tidiga hyenaart.
De flesta var stora som hundar, men några som hittats i Kina var lika stora som lejonhannar. Man gissar att urtidshyenornas jagade i flock som nutidens vargar.
De levde antagligen mer av jakt än kadaver.
Dinictis
[di-NICK-tis] |
 |
 Längd: 1,5 m
Tid: Oligocen - undre miocen
Plats: Nordamerika |
Dinictis var ett mycket framgångsrikt rovdjur, och förfadern till de vanliga och sabeltandade kattdjuren.
Den levde under en lång tidsperiod utan att behöva utvecklas något. Den påminde på många sätt om dagens puma, och förde ett liknande liv. Den smidiga kroppen kunde röra sig lika lätt över platt mark som i träd och över berg.
Dinictis hade indragbara klor, som våra dagars kattdjur.
Felis leo spelaea
[FE-lis LE-å spe-LE-a] |
 |
 Längd: cirka 2,5 m
Tid: Pleistocen
Plats: Europa |
Också kallat "grottlejonet". Detta stora rovdjur dök upp i mitten av pleistocen. Det var ungefär en och en halv gånger så stort som ett nutida lejon, och säkert en kraftfull jägare. Man tror inte att det jagade i flock utan förde ett liv som mer liknar den nutida pumans.
Skogsbevuxna bergstrakter tycks ha varit grottlejonets favorittillhåll. Det är mycket möjligt att de tidiga människorna kommit i kontakt med rovdjuret, och till slut kanske drivit undan det.
Homotherium
[håmå-TE-ri-um] |
 |
 Längd: cirka 1,2 m
Tid: Pliocen till leistocen
Plats: Afrika, Kina, Nordamerika, Storbrittannien |
Homotherium var en av de första av de så kallade sabeltandade katterna.
De skiljer sig från andra kattdjur och är nu helt utdöda. De hade långa, knivliknande hörntänder som användes till att hugga ihjäl sina byten.
Homotherium levde på flera kontinenter och var ett mycket framgångsrikt rovdjur. Just Homotherium hade inte fullt så långa hörntänder som senare katter i sitt släkte. Den hade en kort svans och kratfulla framben, vilket tyder på att den var bra på att hoppa.
Smilodon
[SMI-lå-dån] |
 |
 Längd: cirka 1,2 m
Tid: Pliocen till pleistocen
Plats: Nord- och Sydamerika |
Också kallad "den sabeltandade tigern", fast de nutida tigrarna inte alls är släkt med detta djur. Smilodon är den mest kända av alla de sabeltandade katterna, och ett av de mest berömda utdöda däggdjuren.
Dess hörntänder var över 15 cm långa. Kroppen var troligen tyngre än ett nutida lejon av samma storlek. Alla grova muskler fanns där för att ge kraft under ett anfall mot ett bytesdjur.
Man gissar att smilodon, om de jagade i flock kunde nedlägga så stora byten som de elefantlika mastodonterna.
Det första fossilet efter Smilodon upptäcktes redan 1932 i Kalifornien, men det skulle dröja ända tills 1974 innan djuret fick sitt latinska namn.
Smilodon var ett mycket framgångsrikt rovdjur, men försvann mystiskt nog för 10 000 år sedan. Kanske människan, som börjat konkurrera med de stora rovdjuren om byten, trängde undan de sabeltandade katterna.
Eusmilus
[e-u-SMI-lus] |
 |
 Längd: cirka 2,5 m
Tid: Oligocen
Plats: Frankrike, Nordamerika |
Eusmilus var antagligen den största av de sabeltandade katterna, och troligen långsammare än senare rovdjur som Smilodon. Man tror därför att den levt av att jaga stora, långsamma växtätare.
Då dessa djur utvecklades och blev lättare och kvickare, blev också de sabeltandade katterna smidigare. Man har dock hittat en skalle av det snabba, leopardliknande kattdjuret Nimravus, som visar att det fått ett hugg i pannan av en av Eusmilus sabeltänder. Kanske det handlar om ett vanligt bråk, eller kan Eusmilus försökt döda Nimravus för att äta upp honom!
Till skillnad från de flesta andra sabeltandade katterna hade Eusmilus lång svans.
Hesperocyodon
[hä-spä-rå-SY-å-dån] |
 |
 Längd: cirka 60-70 cm
Tid: Miocen
Plats: Nordamerika |
Hesperocyodon var ett av de allra tidigaste hunddjuren. Den hade en annan typ av tänder än kattdjuren, och livnärde sig på en mer blandad diet.
Dessa rävliknande små djur levde och jagade troligen i flock. Detta gav dem ett visst övertag mot större rovdjur, och hjälpte dem att överleva och utvecklas.
Daphoenodon
[da-FÖ-nå-dån] |
 |
 Längd: cirka 1,6 m
Tid: Miocen
Plats: Nordamerika |
Daphoenodon tillhörde ett släkte rovdjur som kallas hundbjörnar. De verkade nämligen vara en blandning av bägge djur, och var otroligt kraftfulla för sin storlek.
De levde troligen i par, eller kanske bara honan och ungarna för sig själva. Käkarna var väldigt starka och tänderna visar att huvudfödan var bytesdjur. Fötterna var breda och anpassade för alla typer av terräng.
Jämförd med andra rovdjur blev hundbjörnarna inte särskilt långvariga i utvecklingskedjan. De ersattes senare av de vanliga björnarna.
Ursus spelaeus
[UR-sus spä-LE-us] |
 |
 Längd: 2 m
Tid: Pleistocen
Plats: Europa |
I Nord- och Sydamerika utvecklades olika sorters björnar och mårddjur, som till exempel tvättbjörnen. Men det var i Europa som den största arten dök upp.
Ursus spelaeus, mer känd som "grottbjörnen", var ungefär lika stor som en nutida grizzly, men var kraftigare byggd. Huvudet var rundare och större än på någon nu levande björn.
Grottbjörnen var en allätare, med växter högst upp på matsedeln. Det är troligt att den åt olika smådjur eller av kadaver när den kom åt. Man vet att grottbjörnen ofta hamnade i bråk med tidiga människor som neanderthalaren.
Som namnet antyder hade björnen sina bon i just grottor, och människorna letade efter samma sorts gömställen. Det är i grottorna man hittat de flesta fossilen, som verkar komma från gamla djur som dött under vintersömnen.
