Tandfattiga djur
Edentaterna, de tandfattiga däggdjuren, är en märklig grupp varelser.
De utvecklades i Nord- och Sydamerika, medan kontinenterna var isolerade från andra landmassor. De flesta edentater har bara tänder långt bak i munnen. De är alla långsamma och hade liten hjärna.
Idag utgörs edentaterna av myrslokar, bältdjur, myrkottar och sengångare. Urtidens edentater kunde delas upp i två typer, jättebältorna och jättetrögdjuren. Man gissar att de var allätare, som slukade kadaver lika gärna som gräs.
Glyptodon
[GLYPP-tå-dån] |
 |
 Längd: cirka 3 m
Tid: Pliocen - pleistocen
Plats: Sydamerika |
Det här djuret gav namn åt hela släktet jättebältor, glyptodonter.
Glyptodon hade utvecklat en ointaglig borg runt sin kropp. Både rygg och buk skyddades av en sköld av benplattor. En mindre sköld satt på huvudet och ringar av tjockt ben satt runt svansen.
Det var just svansen som Glyptodon försvarade sig med. En kraftig snärt med denna kunde skada och till och med döda ett anfallande rovdjur. Fötterna var breda och hade fem tår med små hovar.
Glyptodonterna måste ha varit extremt långsamma, och röjde antagligen undan all föda på en plats innan de var tvungna att röra sig vidare. Nutida bältor är betydligt mindre och kvickare.
Doedicurus
[då-ä-DI-ku-russ] |
 |
 Längd: 4 m
Tid: Pliocen
Plats: Syd- och södra Nordamerika |
Det här var en något större släkting till Glyptodon. Doedicurus hade en mer utvecklad svans, som slutade i ett rysligt försvarsvapen - en jättelik spikklubba.
När man hittar fossil efter Doedicurus har taggarna ramlat av svansen. Därför trodde man först att den bara hade en stor benklump på svansen.
Man kan likna jättebältorna vid dinosaurien Ankylosaurus. De stred med sina motståndare på samma sätt, genom att piska sina svansar mot dem. Märken i fossila ryggsköldar visar också att Doedicurus brukade puckla på varandra. Det handlade då om hannar som bråkade om sina revir.
Megatherium
[mä-ga-TE-ri-um] |
 |
 Längd: 6 m
Tid: Övre pliocen - pleistocen
Plats: Syd- och sydöstra Nordamerika |
Det här är ett av de största däggdjur som levt på vår planet, lika stor som en nutida elefant och lika tung.
Megatherium hade jättelika, krokiga klor som användes både till försvar och att gripa med. De böjda klorna gjorde att djuret inte kunde sätta ner sina fotsulor, utan fick gå på sidan av fötterna istället. Många fotspår visar faktiskt att denna bjässe gick på bakbenen mycket ofta! Den hade nytta av sin kraftiga svans för att behålla balansen.
Skallen tyder på att den hade en lång muskulös tunga, som kunde användas till att dra saftiga löv av trädgrenar. Hela Megatheriums kropp täcktes av en lång, rödbrun päls. Man har gissat att ungarna klamrade sig fast i pälsen och red på ryggen. Så gör många nutida edentater, till exempel myrsloken.
1895 hittades en bit välbevarad Megatherium-hud i en sydamerikansk grotta. Huden var täckt av en mängd kalcium-kulor, vilka fungerade som en sorts pansarväst. Fossil visar också att revbenen var sammanvuxna och gick långt ner i kroppen, för att skydda hela buken mot anfallande rovdjur.
Flera fynd i södra Argentina, bland annat hår, tyder på att Megatherium dog ut först för 400 år sedan. I den geologiska tideräkningen är det inte särskilt lång tid. Tänk om vi hade haft möjligheten att se denna koloss idag!
