Pungdjur
Pungdjuren. också kallade marsupalier, var de första som födde levande ungar. Men dessa var ändå inte helt färdigutvecklade, och måste därför förvaras i en "pung", en skinnficka på förälderns mage.
Här var ungen trygg och varm, och fick dricka av moderns mjölk tills den var stor nog att lära sig gå. Pungdjuren utvecklades ur primitiva ekorrliknande gnagare som levde under jura-perioden. De visade sig vara mycket livskraftiga och spred sig över alla kontinenter utom Afrika och Asien. De fanns i många fantastiska former, både växtätare och rovdjur.
Då placentadjuren dök upp blev de undantryckta i den naturliga konkurrensen om mat och ytrymme. Nu finns de bara i Australien.
Thylacoleo
[ty-la-kå-LE-å] |
 |
 Längd: 1,6 m
Tid: Pliocen till pleistocen
Plats: Australien |
Kallas även "punglejonet". Det här är det största köttätande pungdjuret som levt i Australien.
Det hade mycket kraftiga, saxliknande käkar och tänder som var specialicerade på att skära. Det hade dessutom små "tummar", som gjorde det lättare att hålla fast i ett byte.
Man vet inte hur de levde, men troligen rörde sig punglejonen i par istället för flockar. Större växtätare som Diprotodon stod på matsedeln.
Thylacosmilus
[ty-la-kå-SMI-lus] |
 |
 Längd: cirka 1,6 m
Tid: Pliocen
Plats: Sydamerika |
Detta rovpungdjur liknade mycket den sabeltandade tigern, men var alltså inget kattdjur.
Thylacosmilus var ett kraftfullt djur med väldigt starka käkar. Underkäken var försedd med hårda benutväxter, som tillsammans med sabeltänderna fungerade som ett mycket effektivt saxverktyg. Till skillnad från kattdjuren kunde Thylacosmilus inte dra in sina klor.
När placentadjuren dök upp blev pungdjuren ganska snabbt undantryckta, och de överlevande blev bara kvar i Australien. Trots konkurrens från större rovdjur höll Thylacosmilus ut längre än de flesta av sin art, och blev det sista pungdjuret utanför Australien.
Procoptodon
[prå-KÅPP-tå-dån] |
 |
 Höjd: 3 m
Tid: Pleistocen
Plats: Australien |
Procoptodon var en jättekänguru som antagligen betade från låga trädgrenar i skogarnas utkanter. Den vägde mer än 200 kilo, men kunde troligen röra sig snabbt för sin storlek.
Till skillnad från alla nutida kängurur var Procoptodons huvud kort och runt. Händerna hade två extra långa fingar som gjorde det lättare att gripa om föremål. Fötterna hade bara en enda, stor tå med en jättenagel som mer liknade en hästhov.
Procoptodon måste ha varit ett mycket kraftfullt djur, och en svår motståndare för rovdjur. De hovförsedda fötterna kunde utdela sparkar med dödande kraft. Idag är Procoptodons närmaste släkting en liten wallaby (minikänguru).
Diprotodon
[di-PRÅ-tå-dån] |
 |
 Längd: 3 m
Tid: Pleistocen
Plats: Australien |
Det här var det största av alla kända pungdjur. Den rörde sig långsamt fram genom lummiga skogar och kärr där den skaffade sin föda. Vanligen höll den sig nära vatten, och det är möjligt att den liksom den nutida flodhästen kunde röra sig smidigt i vattendrag.
Diprotodon hade kraftiga framtänder som kunde bita genom hård bark och sega växter. Den åt gärna av de växter som frodades i så kallade saltkärr. Saltmineraler hade här lagt sig som en skorpa på dyn. Ibland gav den med sig och de tunga djuren sjönk ner i slammet och drunknade. Detta har gett upphov till en mängd välbevarade fossil.
Det verkar som om Diprotodon levde kvar tills de första människorna dök upp. Man har nämligen hittat märken i ben som tyder på att köttet delats med flintknivar. Idag är Diprotodons närmaste släktingar koalan och wombaten.
Palorchestes
[pal-år-KES-tes] |
 |
 Längd: 2 m
Tid: Övre miocen
Plats: Australien |
Också kallad pungtapir. Palorchestes var en släkting till jättepungdjuret Diprotodon, och levde troligen på ett liknande sätt. Det är osäkert vad den egentligen livnärde sig på.
Den hade en kort snabel med välutvecklat luktsinne och en lång smal tunga. Antingen kunde tungan använts till att slicka upp insekter, liksom myrsloken, eller också till att dra av löv från träden, som dagens giraffer gör.
Frambenen var mycket kraftfulla och försedda med stora klor. Kanske Palorchestes grävde fram insekter eller skalade av bark med dem.
