Hästar
De däggdjur man hittat mest fossil från är hästarna. De första formerna skiljde sig inte särskilt mycket från andra tidiga uddatåiga hovdjur, Condylartherna, till exempel.
Från början var dessa små skogslevande djur inte särskilt snabba, men efterhand utvecklades deras fötter för ett liv på språng. Mellantårna växte ihop och blev till en hov. De blev också större i takt med att rovdjuren växte.
Från början fanns hästarna bara i Nordamerika, men de spred sig snabbt till andra världsdelar som Eurasien, Sydamerika och Afrika. Från att ha gömt sig i skogarna började hästarna ströva omkring på de öppna, gräsbevuxna stäpperna.
Hyracotherium
[hyrra-kå-TE-ri-um] |
 |
 Mankhöjd: 50 cm
Tid: Övre paleocen - undre eocen
Plats: Nordamerika |
Hyracotherium, också känd som Eohippus, är den äldsta kända släktingen till hästarna.
Den var ett litet, skogslevande djur, som jagades hårt av de stora marklevande rovfåglarna. Huvudsakligen livnärde den sig på sega träskväxter, och hade därför mycket starka tänder.
På framfötterna hade den fyra tår, på bakfötterna tre. På undersidan fanns trampdynor som på en hund. Dessa fötter var mer lämpade till att vandra över gungflyn och mjuk terräng, än på öppen, hård mark.
När paleontologen Richard Owen hittade det första Hyracotherium-fossilet trodde han att djuret tillhörde släktet klippgrävlingar, Hyracoidae. Därför fick den lilla urhästen sitt namn. Senare upptäckte Owens kollega Othniel Charles Marsh att benen kom från ett hästdjur. Då döpte han om Hyracotherium till Eohippus ("Gryningshästen").
Nu för tiden ska man använda det namn som först gavs åt ett utdött djur. Därför kallas djuret oftast för Hyracotherium.
Mesohippus
[mässo-HIPP-uss] |
 |
 Mankhöjd: 60 cm
Tid: Undre till mellersta oligocen
Plats: Nordamerika |
Mesohippus var något större än Hyracotherium. Den hade också en rakare rygg och längre ben.
Alla fötterna hade tre tår. Den var en snabbare löpare än sin föregångare och tänder gjorda för att tugga löv och gräs.
Miohippus
[mi-å-HIPP-uss] |
 |
 Mankhöjd: 80 cm
Tid: Miocen
Plats: Nordamerika |
Miohippus var ytterligare en gren i hästarnas utveckling. Den påminde fortfarande om sina tapirliknande förfäder, men var smidigare.
Den mellersta tån hade vuxit och började nu likna en riktig hästhov.
Merychippus
[märr-y-KIPP-uss] |
 |
 Mankhöjd: cirka 1 m
Tid: Miocen
Plats: Nordamerika |
Urhästarna börjar med det här djuret anpassa sig till ett liv på de öppna fälten. Halsen har blivit längre för att kunna beta från marken, och tänderna är som gjorda för att mala gräs och blommor.
Merychippus gick på den hovliknande mellantåns "tåspets", vilket gjorde den till en snabb löpare. Alla nutida hovdjurs fötter ser ut på det här viset.
Pliohippus
[pli-å-HIPP-uss] |
 |
 Mankhöjd: 1,2 m
Tid: Pliocen
Plats: Nordamerika |
Pliohippus hade helt utvecklade hovar och liknade nutidens vildhästar ganska mycket. De övriga två tårna användes inte alls, och var nästan helt försvunna.
Det är från Pliohippus som alla nutida hästar, zebror och åsnor stammar.
Equus
[E-kvuss] |
 |
 Mankhöjd: cirka 1,3 m
Tid: Pleistocen och framåt
Plats: Nordamerika och Eurasien |
Equus är den nutida hästen. Man kan fortfarande hitta den i sin ursprungliga form som den sällsynta mongoliska vildhästen. Equus var från början kraftiga, medelstora hästar med korta manar.
De försvann från sitt ursprungliga hem i Nordamerika för cirka 500 000 år sedan. Långt senare återinfördes hästen till kontinenten av inflyttande människor.
