Sydamerikas hovdjur
Liksom i Australien utvecklades djuren i Sydamerika till att bli helt unika.
Under lång tid skiljde havet Sydamerika från andra kontinenter och därför blev djurlivet länge helt opåverkat. Främst var det olika sorters hovdjur som frodades. Många liknade stora gnagare, medan andra påminde om små hästar eller tapirer.
För två-tre miljoner år sedan "växte" Sydamerika ihop med Nordamerika, och andra djur började dyka upp. Framför allt ökade antalet rovdjur och många växtätare försvann helt.
Notostylops
[nå-tå-STY-låpps] |
 |
 Längd: cirka 1,5 m
Tid: Undre eocen
Plats: Patagonien |
Det här var ett litet primitivt hovdjur, som antagligen rörde sig i flockar på Patagoniens stäpper.
Den liknade på många sätt de djur som på andra ställen i världen utvecklades till hästar och noshörningar. Den var antagligen inte särskilt snabb, men under just den här tidsepoken fanns det inga rovdjur att oroa sig för.
Toxodon
[TÅX-å-dån] |
 |
 Längd: cirka 3 m
Tid: Pliocen - pleistocen
Plats: Hela Sydamerika |
Toxodon tillhör en särskild djurgrupp, som var mycket vanlig i hela Sydamerika.
Toxodonterna var alla stora och tunga, med kraftiga huvuden och korta ben. De liknade mest flodhästar men är faktiskt närmast släkt med nutidens marsvin.
Toxodon var en fridsam växtätare som rörde sig runt olika vattendrag, där den kunde svalka sig i gjyttjan.
Den berömde forskaren Charles Darwin var den förste som grävde fram Toxodon-fossilen i Argentina.
Pachyrukhos
[pack-I-ruckåss] |
 |
 Längd: cirka 40 cm
Tid: Miocen - pliocen
Plats: Sydamerika |
Pachyrukhos var ett kaninliknande litet djur, som tog sig fram på ett skuttande vis.
Den hade en ovanligt tjock skalle, vilket har lockat vissa forskare att gissa att de faktiskt kunde stånga varandra.
Det är mycket möjligt att Pachyrukhos var ett nattdjur. Troligen levde den i större familjer som till exempel nutidens präriehundar.
Thoatherium
[tåa-TE-ri-um] |
 |
 Mankhöjd: cirka 1 m
Tid: Undre miocen
Plats: Sydamerika |
Thoatherium liknade de tidiga hästarna väldigt mycket, men var inte alls släkt med dem.
Den levde i mindre flockar som nutidens gaseller och betade på stäppmarkerna. Thoatherium tog sig antagligen fram på ett liknande sätt, löpande och hoppande. Man kunde troligen se dem betande i stora grupper på öppna platser.
Den familj som Thoatherium tillhörde, Litopternerna, var mycket vanlig i Sydamerika.
Carodnia
[Ka-RÅDD-ni-a] |
 |
 Längd: cirka 3 m
Tid: Övre paleocen
Plats: Sydamerika |
Det här djuret tycks vara släkt med den Nordamerikanska Uintatherium. De liknar varandra till det yttre och verkar ha levt på samma sätt.
Carodnia var antagligen en fridsam jätte, som höll sig till flodområden och sankmarker. Den verkar ha haft en mycket rörlig överläpp, något som är användbart om man ska äta från trädgrenar och svåråtkomliga växter.
Astrapotherium
[astra-på-TE-ri-um] |
 |
 Längd: 2,7 m
Tid: Oligocen - miocen
Plats: Sydamerika |
Astrapotherium verkar ha levt ungefär som dagens flodhästar, men var lättare byggd och kanske slankare.
Bakbenen var märkligt svaga, vilket kan betyda att den oftast levde i vatten som hjälpte hålla upp kroppen. Det finns också fossil som antyder att den kan ha haft päls.
Astrapotherium hade en liten snabel, liknande de som nutidens tapirer har, fast något längre. Den hade fyra kraftiga betar som framför allt borde ha använts till försvar. Nu var det inte så gott om rovdjur i just den miljö där Astrapotherium levde. Det är därför möjligt att betarna användes i strider mellan hannar om revir och honor.
Pyrotherium
[py-rå-TE-ri-um] |
 |
 Längd: cirka 3,5 m
Tid: Oligocen
Plats: Sydamerika |
Det här märkliga djuret liknade på många sätt de tidiga elefanterna, som mastodonterna.
Pyrotherium hade små betar långt bak i munnen och en kort, men kraftig snabel. Man gissar att djuret kunde använt den för att hålla fast trädgrenar, när den skulle äta. Det är mycket möjligt att dess hud täcktes av någon sorts päls eller borst.
Liksom mastodonterna verkar Pyrotherium ha hållt sig kring våtmarker, där det alltid var gott om frodig växtlighet.
Macrauchenia
[mack-rav-KE-ni-a] |
 |
 Mankhöjd: cirka 1,5 m
Tid: Pleistocen
Plats: Sydamerika |
Macrauchenia liknade den utida dromedaren på många sätt. Den var troligen en ganska långsam men uthållig löpare som rörde sig i små flockar.
Näsborrarna på Macrauchenia låg mellan ögonen, vilket troligen betyder att den hade en sorts snabel. Andra forskare menar att näsborrarna satt så högt för att djuret skulle kunna beta vattenväxter, och ändå kunna andas. Tänderna visar nämligen att Macrauchenia ofta åt sega växter typ näckrosor.
