Att arbeta med fossil
Det är inte alltid som ett fossil ligger synligt när paleontologerna tar hand om det. Gör forskarna ett sådant fynd har de haft tur, men oftast måste man gräva.
För att kunna leta efter och hitta fossil krävs en mängd kunskaper. Geologi, vetenskapen om berg och stenar, är en av de viktigaste. Anatomi är en annan, biologi, matematik, med mera. Sedan är det en stor fördel om man har mycket ork, tålamod och god fysik. Att hämta ett fossil är nämligen ett äventyrligt jobb, som ofta betyder att man måste gå långa sträckor, klättra i berg och bära tunga saker.
Fossil kan man hitta i olika typer av terräng. Vanligast är att benen sitter inkapslade i sten, och hittas i ett stenbrott eller i torra bergiga trakter.
Asfaltsjöar
Många viktiga däggdjursfossil har hittats i så kallade asfaltsjöar. Dessa uppstår när råolja tränger genom marken i kokande pölar. En del av oljan avdunstar och lämnar kvar en seg tjära eller en ännu tyngre yta av asfalt.
Dessa platser är dödliga fällor eftersom ytan oftast ser ut som hård mark. De djur som går ner sig i en asfaltsjö blir bevarade i all oändlighet.
De främsta fynden har gjorts i La Brea Tar Pits i Kalifornien. De är nu ett populärt utflyktsmål och utomhusmuseum, med flera modeller av urtida däggdjur i naturlig storlek.
På Nya Zeeland har mängder av välbevarade skelett efter den stora moafågeln hittats i torvmossar. På samma sätt har vissa däggdjursskelett bevarats väl på andra platser i världen.
På Sibiriens tundra har flera mammutkadaver djupfrysts i marken.
Just denna tjäle har inte tinat på tusentals år, och därför har forskarna ibland kunnat gräva fram nästan helt bevarade djur.
Fossiljakten steg för steg
En fossiljakt brukar inledas med att någon hittat ett fragment av ben eller liknande på en plats.
När forskarna kommer dit blir deras uppdrag att ta reda på om det finns mer av skelettet, eller kanske till och med rester efter fler djur. Då rutar paleontologerna in området och gräver sig igenom det bit för bit. Det här är en långsam och noggrann process. Varje liten sten granskas för att se om det kan vara ett fossil.
När ett riktigt fossil hittas borstas det försiktigt av och innesluts i en lufttät plastpåse. Större fossil grävs fram med stor försiktighet.
 |
| Man mejslar alltid snett utåt från fossilet för att inte skada det! |
När benen hittas sitter de vanligen inkapslade i sten. Stenen har för miljoner år sedan varit lera eller mjuk jord.
För att få fram benen måste stenen avlägsnas försiktigt med hjälp av små borrar, mejslar och hammare.
Kan man slippa pilla med det här på fyndplatsen gör man gärna det.
Då kapslas fossilet in i ett skyddshölje och transporteras till muséet, där man i lugn och ro kan frilägga benen.
Miniborr används flitigt för att slipa bort större stenbitar. |
 |
Glasögon är ett måste när man arbetar i sten för att skydda ögonen mot stenskott. |
|
Stenhammare, man använder faktiskt samma sort som bergklättrarna gör. |
Stensåg som används i mjukare bergarter. |
|
Syl, som man använder vid friläggning av fossil. |
|
Tandborstar har man för att försiktigt kunna putsa bort jord och småsten. |
En inpackning av ett fossil kan gå till så här: När en större stenklump grävts fram borstas den av och sveps in i blöta tidningsremsor. Över dessa läggs några lager gipsbindor. När gipset stelnat lyft fossilet ner i en packlår och skickas till muséet.
 |
| Fossilet sveps in i flera lager blöta tidningsremsor. |
Under hela framtagningen av fossilet tas en mängd fotografier. När benen plockas fram ur stenen används luppar och mikroskop så att man verkligen ser vad det är man gräver i. Det är viktigt att man inte skadar skelettdelarna.
Varje ben numreras och skrivs upp i en speciell katalog, så man vet vilket djur de kommer ifrån, och var på kroppen de suttit. Man antecknar också var man hittat fossilet och hur gammalt det är.
 |
| Slutligen lägger man ett skyddande lager gips över fossilet. |
Man ställer aldrig ut de riktiga benen i muséer. Man gör istället avgjutningar i plast eller hårdgips.
Det är också sällan man hittar fullständiga skelett. Istället skulpterar man de ben som saknas för att få fram hela djurets utseende.
Tillsammans med tecknare och skulptörer försöker sedan paleontologerna avbilda djuret med muskler och skinn.
Det här är en svår process och man gissar väldigt mycket. Därför har utseendet hos många utdöda djur ändrats under årens lopp. Allt eftersom man gör nya fynd får man veta mer om ett visst djur, och då görs nya beskrivningar.
