Människosläktet
År 1857 hittades gjordes det första fossilfyndet av en av människans förfäder. Benen hittades i en grotta i den tyska Neandeldalen, och följdaktligen döptes varelsen efter platsen.
"Neanderthalmänniskan" troddes först vara resterna efter en vanskapt medeltida person. Skallen tycktes hoptryckt och tänderna var underligt kraftiga.
1871 utkom Charles Darwin med sin bok "Människans härledning och könsurvalet", där han hävdade att människan utvecklats ur aporna. Det var på den tiden en sensationell teori, och många menade att Darwin var galen som jämställde människan med djuren.
Men unga naturvetare stöttade Darwin, och hans största beundrare, T H Huxley, fick möjlighet att undersöka neanderthal-skallen. Han konstaterade att den inte var tillräckligt aplik för att vara länken mellan människa och apa. Troligen kom den från en senare gren av människans utveckling. Det hade han faktiskt helt rätt i.
Den felande länken
 |
| Eugéne Dubois. |
Begreppet "den felande länken" kom att kittla fantasin hos många forskare. Hade det funnits en tydlig övergång från apa till människa, och hur hade den sett ut i så fall?
Den holländske anatomen Eugéne Dubois ville resa till Ostindien för att leta fossil efter en sådan "länk", men hans universitet ville inte bekosta resan.
Istället tog han värvning i den holländska armén, som hade en utpost i Ostindien.
1891 belönades hans vedermödor med ett viktigt fynd. På Java hittade Dubois toppen av skallen och lårbenet från en primitiv människoliknande varelse. Han döpte sin upptäckt till Pithecantropus erectus, "den upprätta apmänniskan".
Dubois fynd ställde till med ett långt värre rabalder än han någonsin kunnat ana. Han blev kallad allt från bedragare till gudsförnekare, och inte ens hans forskarkollegor gav honom särskilt mycket stöd. Kanske var de avundsjuka. Besviken drog sig Dubois tillbaka och levde resten av sitt liv som en enstöring.
Idag vet vi att hans urtidsvarelse inte var någon apa, utan en av de första människorna. Fossilet döptes så småningom om till Homo Erectus, "den upprätta människan".
1906 upptäcktes ett helt neanderthalskelett i sydvästra Frankrike.
Efter att ha granskat benen presenterade den franske paleontologen Marcellin Boule en bild av en aplik, hukande neanderthalmänniska. Just denna bild levde länge kvar, men är inte alls sann.
Det visade sig att skelettet som Boule undersökte var svårt förvridet av ledgångsreumatism. Neanderthalarna hade troligen samma kroppshållning som vi.
Antropologerna Mary och Loius Leakey hittade 1969 en människoliknande skalle i Tanzania. På grund av de stora tänderna döpte Loius Leakey fyndet till "nötknäckarmänniskan", och föreställde sig att denna varelse kunde ha jagat vårtsvin och andra djur genom att bita ihjäl dem.
Senare fossilfynd har visat att skallen kommer från det allätande släktet Australopithecus, som har många apliknande drag.
Kanske detta är "den felande länken"? Vi vet att Australopithecus gick upprätta, medan dess förfäder hade en helt annan kroppshållning.
Lucy
 |
| Så här kan Lucy ha sett ut på sin tid. |
 |
| Donald Johanson med Lucys skelett. |
1974 gjorde amerikanska atropologer ett av de mest berömda fynden. Forskaren Donald Johanson grävde fram benen efter vad som då var den äldsta människoliknande varelsen. Det trasiga skelettet kom från en hona av släktet Australipithecus, och döptes till "Lucy", efter en Beatles-låt.
Det visade sig att Lucy tillhörde en gren av människosläktet som man tidigare inte kände till. Inte heller trodde man att vårt släktträd gick så långt tillbaka i tiden.
Under senare år har det gjorts fynd som tyder på att människan är ännu äldre, men dessa är inte helt utredda.
Piltdownmänniskan
En av paleontologins märkligaste fossil-historier utspelade sig i Storbrittannien i början av 1900-talet.
 |
| De mörka delarna av skallen är de partier som Dawson stötte på. |
1912 hittade amatör-paleontologen Charles Dawson käkbenet och halva skallen av en människoliknande varelse i ett grustag i Piltdown, grevskapet Sussex.
Han visade upp fyndet för Arthur Woodward-Smith, som var chef för den geologiska avdelningen på British Museum. Han kunde konstatera att skalldelen var mycket lik människans, medan käken hade flera apliknande drag.
Helt övertygad om att Dawson hittat resterna av den förste engelsmannen döpte Woodward-Smith fyndet till Eoanthropus dawsoni, "dawsons grynings-apmänniska". Skallen blev snart mer känd som "Piltdownmänniskan", kort och gott.
Det här var en stor sensation i Storbrittannien, och tidningarna blåste upp nyheten i stora rubriker. Dagen efter Woodward-Smith gått ut med upptäckten publicerade Illustrated London News en bild som visade en piltdownmänniska på jakt i det engelska sommarlandskapet.
Dawson och Woodward-Smith återvände till grustaget för att söka efter fler spår.
De fann flera enkla flintredskap, klubbor som gjorts av ben och skelettdelar från en rad vilda djur. Det märkligaste fyndet var ett platt verktyg av ben, som liknade de bollträn som används i spelet kricket.
Den förste som anade att allt inte stod rätt till var anatomen J S Weiner från Oxford. När han fick undersöka käken kunde han konstatera att någon hade fifflat med den. Bland annat var kindtänderna nedfilade för att mer likna en människas.
 |
| Snillen spekulerar och synar bluffen. |
Efter ytterligare undersökningar visade det sig att käken kom från en orangutang, och skalldelen från en modern människa.
Piltdownmannen var bara en bluff! Men vilka låg egentligen bakom? Detta fick man aldrig reda på, men idag finns en teori om att Smith-Woodward fallit offer för ett skämt.
Han var inte särskilt omtyckt och hade en otrolig förmåga att göra sig ovän med folk. Det fanns alltså en stor grupp människor som inget hellre önskade än att sätta honom på plats. Inget av de funna redskapen är äldre än 500 år och de ben de är tillverkade av grävdes troligen upp på gamla slaktplatser.
Idag kan den urtida kricketklubban tyckas vara ett ganska lustigt skämt, men 1912 var den en världssensation.
Människofossil
Våra förfäder har lämnet flera olika sorters spår efter sig, inte bara skelettdelar. Fotavtryck är ett av de mest värdefulla fynd man kan göra. De visar nämligen kroppshållning, kroppslängd och rörelsesätt hos den varelse som gjort dem.
Fossila verktyg är något annat som säger mycket om urtidsmänniskans liv, matvanor och uppfinningsrikedom, till exempel.
Från och med neanderthalmänniskan började våra förfäder begrava sina döda. En urtidsgrav kan berätta om människornas världsuppfattning, familjeliv och samhällsstruktur. Tillräckligt många gravfynd visar förstås också hur gamla folk brukade bli.
Ett av de mer märkliga fynden är grottmålningar. Det är alltså konstverk som har överlevt genom tidsåldrarna, och berättar samma historier för oss som för våra förfäder. Grottmålningar avslöjar ofta hur man jagade och hur djuren såg ut.
Just det sistnämnda ger oss ledtrådar som ett vanligt djurfossil inte kan. Flera grottmålningar gjorda av neanderthalare visar till exempel att den ullhåriga noshörningen hade brunröd päls, med ett mörkt band kring midjan.
Man arbetar med människofossil på samma sätt som djurfossil. Hittar man inte alla delar av ett skelett får man gissa sig till hur resten såg ut.
Anatomerna har också en spännande teknik för att få fram utseendet hos en död människa. Man bygger helt enkelt upp med lera på skallen, ett lager för muskler, ett lager för fett och ett för skinn. Alla skallar är olika, det är därför våra ansikten också är olika. På det här sättet har man fått fram hur de urtida människorna såg ut. Det handlar förstås fortfarande om en del gissningsarbete.
 |
| Så här kan ett barn till en Neanderthalare sett ut. |
Det finns till exempel olika teorier om hur neanderthal-människan såg ut. Den vanliga bilden visar en kraftigt byggd varelse med vissa apliknande drag, men om man vill skulle man kunna göra en rekonstruktion som mer liknar oss.
Går man efter skelettets utseende är det nämligen fullt möjligt.
Det finns inga neanderthalare idag. Cro magnon-människan, som liknar nutidsmänniskan, var granne med neanderthalaren och använde sig av samma jakt- och boplatser. Det är därför möjligt att de trängde undan neanderthalarna tills de dött ut.
Kunde detta skett om neanderthalarna varit lika långt utvecklade som cro magnon? Troligen inte. Under hela jordens utveckling har bättre anpassade arter trängt undan de mer primitiva. Därför avbildar vi neanderthalarna som en ras som kroppsligen skiljer sig från nutidsmänniskan. En klurig bit detektivarbete, alltså.
