Fossiler - ett mysterium
Jättar i jorden
När man först hittade ben efter utdöda däggdjur trodde man att det var helt andra varelser än mammutar och jättesengångare.
Den vanligaste förklaringen var att det var ben efter urtida jättar från sagor och mytologier. Underliga benfynd kan också ha gett upphov till många sådana skrönor.
För 5000 år sedan fann grekiska sjömän en rad skräckinjagande skelett i en grotta under vulkanen Etna på ön Sicilien. Bland annat fann de ett stort lårben och två kraftiga skallar med en enda svart ögonhåla i pannan. Sjömännen gav sig skrämda av. Några av dessa jättar kanske fanns kvar på ön, och skulle bli mycket förgrymmade om de märkte att deras begravningsplats blivit störd.
Dessa enögda monster, cykloperna, dök sedan upp i många sagor under antiken. I den mest kända -"Odyseen", av diktaren Homeros - besöker den grekiske hjälten Odysseus cyklopernas ö, och lyckas med nöd och näppe undkomma med livet i behåll.
Legenden om cykloperna levde kvar långt in på 1600-talet. I själva verket kom dessa märkliga enögda skallar från de dvärgelefanter som levde på Sicilien för omkring två miljoner år sedan. "Ögonhålan" i pannbenet var en stor näsborre. Det var här som luftkanalen i snabeln gick upp i bihålorna.
Under medeltiden skriver många munkar avhandlingar om olika jätteben som hittats. Dessa fossil beskrivs ofta som resterna efter jätten Goliat eller avkommor till människor och änglar, som ska ha drunknat i den syndaflod som gamla testamentet talar om.
Under slutet på 1600-talet börjar vissa naturvetare tvivla på att benen kommer efter jättar. Allt fler blir övertygade om att jätteskeletten är rester efter elefanter, valar och noshörningar. Ju mer man lär sig om djurens anatomi, desto mer kan man säga varifrån hittade ben kommer.
På universiteten uppstår ofta arga diskussioner om fossilens härkomst och det bildas två olika "skolor" - Gigantologerna, som tror på jättar och Antigigantologerna, som tycker att iden med jättar är löjlig. Man trycker till och med små häften där man skäller ut varandra.
Det finns även andra vidunder som fått liv genom fossilen. På torget i Klagenfurt i södra Österrike står en skulptur av en ryslig drake som sägs ha härjat i trakten i forna dagar. På 1330-talet hittades nämligen en stor skalle, som sedan visades upp i rådhuset.
Långt senare visade det sig att skallen tillhört en ullhårig noshörning. Konstnären som utformat drakskulpturen använde denna skalle som förebild, för att få fram en så naturtrogen bild av "draken" som möjligt.
Därför blev vidundret på torget som det blev. Man kan alltså säga att Klagenfurt-draken är det första försöket till rekonstruktion av ett utdött djur, även om det nu blev helt fel.
 |
| Den fruktade draken från Klagenfurt! |
1663 tecknar tysken Otto van Guericke en bild av ett märkligt skelett, som tycks lika mycket hämtat från sagorna som draken. Denna "enhörning" bar ett horn på nästan tre meter på huvudet, och hade märkliga hovar på sina två ben. Bland de hopplockade benen fanns troligen resterna efter en mammut och den jättelika noshörningen Elasmotherium.
Men mot 1600-talets slut verkar naturforskarna mer leta efter förfäder till nutida djur bland fossilen, än fabelmonster.
