Böcker
Mammutar och sabeltandade tigrar är inte lika populära figurer i litteraturen som dinosaurier, men de dyker upp här och där. Under paleontologins första år hittade man lika mycket utdöda däggdjur som dinosaurier, och alla fynd efter urtids-vidunder var lika spännande.
Jules Verne
 |
| Jules Verne |
Den franske författaren Jules Verne (1828-1905) skrev en mängd äventyrsberättelser. De flesta av dem plockar delar av dåtidens vetenskapliga nyheter.
I "Till jordens medelpunkt" färdas tre tappra män långt ner i underjorden genom en slocknad vulkan. Så småningom kommer de till en jättelik grotta, så stor att man inte kan se något tak eller ände på den. Elektriskt ljus i gasmoln håller denna värld vid jordens medelpunkt ständigt upplyst.
Efter att ha korsat ett stort hav, där de möter utdöda havsreptiler, kommer de till en tropisk skog på den motsatta stranden. Mellan träden ser de en flock mastodonter som drivs framåt av en jättelik urtidsman. Denna bjässe är över fyra meter hög och vallar elefantdjuren som en skräckinjagande herde. Fyllda av fasa flyr våra hjältar ur urtidsdjungeln.
När Jules Verne skrev historien visste man ännu ganska lite om hur urtidsdjuren såg ut och ännu mindre om människans förfäder.
Mastodonterna troddes vara växtätare, men helt säker var man inte. Det fanns flera teorier om jättar i människans utveckling, och man trodde sig hittat fynd av dessa. Nu vet man att dessa fossil kommer från djur som mammutar och jättesengångare.
Edgar Rice Burroughs
 |
| Edgar Rice Burroughs |
Den författare som mest omfamnat urtidens värld är amerikanen Edgar Rice Burroughs (1875-1950), mest känd för att ha hittat på Tarzan.
Burroughs skrev en massa berättelser som utspelar sig i förhistoriska världar. I böckerna om landet Pellucidar kommer man liksom i Jules Vernes bok till en underjordisk värld.
Pellucidar sitter på insidan av jordklotets markyta. En sol av glödande gas brinner ständigt i centrum av vår planet, och i underjordslandets kokande djungler lever allehanda djur från urtiden, jättesengångare, jättebältor och köttätande jättefåglar.
 |
| Pellucidar |
Det finns också flera människoraser i olika stadier av utveckling. Dessa använder bland annat jättefåglarna som riddjur.
I boken "Landet som tiden glömde" och dess efterföljare hamnar besättningen på en ubåt på ön Caprona, där utvecklingen går i en rasande takt. Ena veckan syns bara primitiva apor, nästa vecka har de förvandlats till neanderthalare. Dinosaurier trängs med mammutar och flygödlor med fåglar.
Burroughs skrev flera andra historier om just urtidsmänniskor. I "Den evige vilden" tranporteras en nutida flicka flera tusen år tillbaka i tiden och blir uppvaktad av grottmannen nu.
H G Wells
 |
| H G Wells |
Engelsmannen H G Wells (1866-1946) skrev också flitigt på många fantastiska historier.
En av hans mindre kända heter "Apyornis-ön", och handlar om en sjöman som blir strandsatt på en okänd tropisk ö. Där hittar han ett ägg och ur detta kläcks en märklig fågel, som han uppfostrar. Men efter en tid har fågeln blivit oroväckande stor och börjar titta hungrigt på sjömannen. Till slut ryker de bägge ihop i en kamp på liv och död.
Apyornis var en jättelik utdöd fågel, också kallad Madagaskar-strutsen. Den var troligen den tyngsta fågel som funnits, och kunde inte flyga. Man vet att den var en fredlig växtätare, men i Wells historia har den förvandlats till ett glupskt monster.
Jean M Auel
 |
| Jean M Auel |
På senare år har de mest lästa urtidsäventyren skrivits av författarinnan Jean M Auel.
 |
| Grottbjörnens folk |
Hennes böcker om cromagnon-flickan Ayla har blivit omåttligt populära. I romanerna "Grottbjörnens folk", "Hästarnas dal" och "Mammutjägarna" berättar hon Aylas livhistoria genom olika växlingar i klimatet, kärlek, död och lycka.
Auels historier är knappast trovärdiga, men det är inte viktigt. Hon bygger vidare på den äventyrstradition som påbörjades av Verne och Burroughs.
