Brittiska alver

Om ett gudalikt folk Tuatha De Danann (”gudinnan Danas folk”) var ett släkte gudar som valde att slå sig ner på jorden, och valde ön Irland till att bygga sitt rike på. Därmed tappade de många av sina gudalika krafter, men hade fortfarande stora kunskaper om magi och åldrades långsamt som havets klippor. De enda människor som fanns på Irland vid den här tidpunkten var firbolgerna, också kallade ”säckmännen”. Detta namn fick de efter att ha flytt från ett liv i slaveri i landet Trakien, som nuförtiden är delar av länderna Bulgarien, Grekland och Turkiet. I Trakien fick de bära jord i stora lädersäckar, men då de flydde gjorde de om säckarna till kanoter. Firbolgerna levde redan på Irland då Tuatha De Danann dök upp. De två folken möttes i ett fältslag på en plats kallad Magh Tuireadh och Tuatha De Danann gick segrande ur striden, fast deras ledare Nuada fick sin ena hand avhuggen.
Om magiska föremål Det mäktiga gudafolket sades ha lärt sig sina fantastiska kunskaper från fyra mystiska städer i norr; Falias, Gorias, Finias och Murias. Från dessa platser förde de också med sig fyra talismaner (magiska skyddande föremål): Fals sten, som skrek högt då Irlands rättmätige kung satte sin fot på den; ett magiskt svärd som bara utdelade dödande hugg; Solguden Lughs slunga; och den bottenlösa middagsgryta som en gång tillhört gudarnas fader Dagda. Tuatha De Danann födde upp ett släkte hästar som var snabba, orädda och kunde leva i flera tusen år, alltså lika länge som gudafolket själva. De byggde också fantastiska skepp som inte bara kunde segla mellan öar i havet oberörda av vädret, utan också korsa gränser mellan olika dimensioner till världar bortom vår egen.
Om fomorianerna Tuatha De Dananns dödsfiender var ett ondskefullt släkte havsgudar som kallades fomorianer. Dessa hade utvecklats efter Tuatha De Danann och såg avundsjukt på det vackra folket. Fomorianerna ville ha Irland för sig själva. Till skillnad från de goda gudafolket var fomorianerna hiskligt fula och vanskapta. Några historier menar att de alla hade bara en fot, en hand och ett öga. Andra sagor beskriver dem bara som förvridna och monsterlika. Fomorianernas ledare var den fruktansvärde Balor. Han var den mest storvuxne och äldste av dem, och hade ett rysligt vapen i sitt huvud; ett enda öga som förintade allt det tittade på. Balor höll ögat stängt och använde det endast vid strid, då den tunga ögonlocket hissades upp av hans väpnare. En spådom sade att Balor skulle bli dräpt av sitt barnbarn, så därför spärrade han in sin dotter Ethlinn i ett kristalltorn på ön Tory. Till skillnad från sina släktingar var Ethlinn bländande vacker och inte ondsint alls. En man från Tuatha De Danann, Cian, hörde talas om Ethlinns skönhet och med hjälp av en kvinnlig druid (trollkunnig människa) tog han sig in i kristalltornet och älskade med henne. När Balor fick höra att hans dotter fött trillingsöner befallde han att barnen genast skulle dödas. Druiden lyckades rädda en av dem och lämnade honom vidare till Tuatha De Danann. Vissa sagor menar att det var Goibhniu, smideskonstens gamle gud, som uppfostrade honom. Andra historier berättar att Manannan Mac Lir, havsguden, tog hand om gossen. I vilket fall växte pojken Lugh upp till att bli en mäktig och modig krigare.
Om Balors död Till slut möttes Tuatha De Danann och fomorianerna i ett stort fältslag på samma plats där gudafolket besegrat firbolgerna, Magh Tuireadh. Balor släpades ut på fältet och hans väpnare hissade upp hans tunga ögonlock, varpå det fruktansvärda ögat utplånade tusen Tuatha De Danenn med en enda blick. Men Lugh hade en av Tuatha De Dannans fyra talismaner med sig; slungan. I denna lade han en stor sten och skickade den med stor kraft rakt in i och igenom Balors öga, så ögats förstörelsekraft vändes och sprutade ut bakom Balor, rätt in i fomorianernas armé. I ett ögonblick utplånades hela det onda släktet och Tuatha De Danann gick segrande ur bataljen. Lugh kallades sedan solgud och världens hopp.
Om de stora förändringarna Långt senare kom ett nytt släkte människor till Irland. De kallades Milesius söner och var ättlingar till en spansk soldat. Dessa människor var sluga och lyckades genom listig krigföring besegra Tuatha De Danann. Det gamla gudafolket drog sig undan och människorna byggde raskt upp sina byar och städer på den gröna ön. Några av Tuatha De Danann byggde nya riken under marken, andra på botten av sjöar och ytterligare några tog öde öar i besittning. Alla de här platserna var magiska och inte lätta att hitta till. De låg strax bredvid vår verklighet, någonstans bortom drömmens värld. I sitt nya undanskymda liv började Tuatha De Danann förändras. Många blev osynliga eller tunna som luft, medan andra krympte i storlek. Människorna på Irland började tala om dem som småfolk, älvor eller féer. Man kunde både ha glädje av dem och drabbas av olycka då man mötte dem. Runt om i Storbritannien fick de olika namn; i Skottland talade man om The Seelie Court och på Irland om Daoine Sidhe (uttalas ”teena shee”). I Sverige skulle man kunna kalla dem för ”De underjordiska”, ett samlingsnamn för mäktiga oknytt som använts på flera platser i vårt land.