Älvorna dansar i Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken". Här liknar älvorna mest grekiska satyrer

Svenska älvor
Den traditionella bilden av älvan är en liten vitklädd flicka med insektsvingar på ryggen. Just den här uppfattningen om älvorna är inte fullt så gammal som man kan tro och har sitt ursprung i sagoboksbilder från 1800-talet. Den bevingade lilla älvan blev särskilt populär i figuren Tingeling från historien om Peter Pan. I J M Barries berömda saga ser Tingeling egentligen ut som en lysande liten prick, men illustratörerna envisades med att avbilda henne som en söt tjej med vingar.

Om man går lite längre tillbaka i tiden beskrivs älvorna som ett småvuxet spöklikt folk. De bor inuti kullar och kommer fram i skymningen för att dansa. De är i dessa sägner ofta ett grymt folk som gärna slår människorna med olycka eller sjukdomar. Den svenske biskopen Olaus Magnus (1490-1557) skrev i sitt naturhistoriska verk "Historia om de nordiska folken" om både seder, traditioner, människor, djur och växter -och naturväsen. Han varnar för att ha kontakt med dem och menar att dessa människolika underjordiska varelser oftast har ont i sinnet vad det gäller människorna.

Den vanligaste bilden av älvor i Sverige är skira luftiga väsen av kvinnligt kön. De syntes ofta dansa i skymningen då dimmorna sänkte sig. Ofta är de osynliga och man hör bara deras skratt eller sånger. Liksom många andra oknytt är älvor skickliga förvandlingskonstnärer. I vissa historier dyker älvorna upp i form av olika djur som grodor, insekter eller till och med möss.

Älvor förknippades ofta med vatten eller sankmarker och vissa sägner menar att de är näckens döttrar, eller att de arbetar för honom. Denna koppling med vatten har att göra med uppfattningen att älvorna rörde sig inne i dimsvepen. Dis och dimma ligger ju ofta still över myrmarker och sjöar.

Där älvorna dansat växte det följande morgon upp en ring av märkliga svampar. Man skulle hålla sig borta från sådana ringar, ty de är laddade med magiska krafter som inte alltid var så hälsosam för människorna. Det absolut dummaste man kunde göra var att kissa i en älvring. Då kunde man få blåsor över hela kroppen, eller drabbas av blod i urinen. Ibland kunde älvorna vara skämtsamma och färga urinen grön eller blå, men då hade man minst sagt kommit lindrigt undan. Lika farligt var det att slumra till i en älvring eller uppe på en älvkulle. Då föll man nämligen genast i en sömn som kunde vara i allt från några dagar till flera hundra år.

Många sägner berättar om en älvdrottning som har stor aptit på karlar. Hon lurar gärna och ofta med nyfikna män i älvornas danse, men dessa tillställningar är så våldsamma att människor som deltar ofta tappar förståndet. Älvdrottningen är, naturligtvis, den vackraste av alla kvinnor och är ofta klädd i dyrbara kläder. Andra gånger har hon uppträtt helt naken! En känd medeltida ballad berättar om hur en Herr Olof, som är på väg hem för att gifta sig, blir uppraggad av älvorna. Men hur de än lockar på honom låter han sig inte frestas. Som hämnd kastar de alla möjliga sjukdomar på honom och han kommer till slut hem dödsjuk. Det blir sorgligt nog inget bröllop för Herr Olof.

I Sverige har älvorna inte haft en lika framträdande roll i folktron som till exempel trollen eller tomten. Det är möjligt att de var vanligare under medeltiden eller ännu längre tillbaka i historieskrivningen. Det verkar emellertid som om många oknytt kan ha varit avknoppningar från älva-släktet. Beroende på var man berättat om dem har de fått lokala namn och egenskaper. Så är åtminstone fallet i Storbritannien.

En man lockas til dans av älvdrottningen, men räddas i sista sekunden av sin kamrat