Nordiska alver

Ljusalver I den nordiska mytologin berättas det om ljusalverna som hittades i de två rikena Alvheim och Vidblåin, som sades ligga nära himlen. Ljusalverna var ett gudalikt släkte som i stort sett liknade människorna i storlek och utséende. De levde i sina världar och blandade sig inte mycket i människornas affärer. De tycks ganska bortglömda i sagorna, som ofta handlar om två andra gudasläkten; asarna och vanerna.

Svartalver Det talas mer om svartalverna från Svartalvheim. De var inte fullt så fagra -böjda, sotiga och småvuxna. De var skickliga smeder och tillverkade mäktiga vapen åt både gudar och människor. I vissa myter är svartalverna och dvärgarna samma sorts figurer. I gamla tyskar hjältesagor finns sagofolket niebelungarna, som också är varianter på svartalverna. Sönerna till svartalven Ivalde smidde hår av guld till guden Tors hustru Siv, guden Frejs magiska skepp Skidbladner och överguden Odens spjut Gungner. Mästersmeden Volund (på engelska kallad Wayland) dyker upp i många sagor från vikingatiden. Volund sägs ha smitt de två magiska föremål som det stora sagoeposet Nibelungens ring handlar om: Den magiska armringen som gudar, människor, jättar och dvärgar vill ha, och svärdet Gram som hjälten Sigurd använder för att dräpa draken Fafner, som vaktar ringen. Volund hölls länge fången av kung Nidud, som skurit av smedens knäsenor för att hindra hans flykt. I hemlighet byggde Volund ett par vingar, som han sedan använde för att flyga från sin fångenskap. All denna märkliga kunskap sades Volund ha fått när han gått i lära hos alvsmederna i Svartalvheim. Men andra historier menar att han var själv en svartalv och till och med deras kung, som var ute på villovägar.