|
Panelen svarar
 Här är de frågor som har besvarats inom ämnet författare. Är du intresserad av något speciellt så kan du spara tid genom att söka efter det.
Här kan du ställa en egen fråga till Kim M. Kimselius om författare!
Hej igen, Kim!
Du har ju skrivit en bok när du var liten, inte sant?
Jag skulle gärna vilja läsa den. Så min fråga är: Kan man hitta den på din blogg någonstans? Isåfall, kan du länka?
/ Julia, 10 år
Hej Julia
Här hittar du min allra första bok: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2010/01/min-allra-forsta-bok.html Där kan du läsa lite text ur boken.
Kramisar Kim |
Hej!
Jag älskar att skriva, och vill satsa på en karriär som författare, men hur går jag till väga för att få saker jag skrivit publicerade i tidningar m.m.?
Skulle vara jättekul att få lite tips :)
Mvh
Cecilia Björck
/ Cecilia Björck, 17 år från Kungsbacka
Hej Cecilia
Kontakta tidningarna och fråga om du kan skriva åt dem, bli krönikör, skriva kortare texter etc. Skicka in material och visa dem hur du skriver. Var då noga med att ha läst igenom ditt manus MÅNGA, MÅNGA gånger och korrigerat tills det inte finns några fel, eller för många ord.
Sedan är det bara att skriva och när du är klar med din roman skickar du den till ett förlag. Du hittar fler tips på min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.se/ under Kimselius Skrivtips. Där hittar du även adresser till förlagen!
Lycka till! Hör av dig den dag du får din första bok publicerad!
Kramisar Kim |
Vad tycker du om min novell...
Ödet ville inte detsamma som lyckan
Jag tittar skrattande mot dem. Lycka, tänker jag, är familj. Alexander låtsas att han är ett flygplan och springer runt mamma med utsträckta armar. Han är så söt att jag springer efter honom, tar honom i famnen och kramar honom.
”Nu har jag tagit dig pytten”, säger jag skrattande och andas in lukten av schampot från hans mjuka babylockar. Babyhullet håller på och försvinna från armarna och ansiktet men han är fortfarande mjuk och mysig.
Han verkar inte så förtjust i det och ropar på mamma.
”Mika, släpp din bror nu annars får du gå till parken med honom”, ropar hon.
Jag släpper honom motvilligt men hinner ge honom en puss på pannan.
”Blää, Mika. Du är äckliiig!” ropar han och rusar iväg till sitt rum.
Jag lägger mig på marmor golvet och njuter av det kalla golvet. Annars är det så stekhett att nästan ingen är ute. Jag hör ett bi susa förbi örat men ligger kvar för att vänta till nästa etapp och som väntat sätter sig biet på min blommiga klänning. Jag ler och kollar försiktigt upp, den sitter kvar. Sedan skakar jag av den och lägger mig på mage med kinden tryckt mot golvet. Bruna lockar faller nerför ansiktet och jag flyttar dem åt sidan. Tankarna snurrar runt i huvudet på mig. Jag känner spännig och lycka inför att dem ska åka på semester men samtidigt känns det fel på något sätt. Jag känner att något hemsk kommer att inträffa men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag hade pratat med mamma och pappa men de hade skrattat bort det och sagt att vi kommer att få ”superroligt” men inte sagt var vi skulle. Men skräcken hade växt ju närmare avresan kom och jag blev säkrare på att den lyckliga resan skulle sluta dåligt. Till slut hade vi kommit överens med mina föräldrar att jag skulle stanna hos tant Vivianne som bodde på samma trapphus. Jag visste att jag inte skulle få dem att stanna också så jag fick nöja mig. Mamma och pappa skulle vara borta ”ett tag” och jag förstod inte hur länge det var men hoppades att det inte skulle vara för länge. Min lillasyster som bara är 5 månader skulle inte klara sig utomhus länge och kunde bli snabbt sjuk.
”Mika, Nora har vaknat!” ropade mamma och det hördes på rösten att hon var upptagen på annat håll.
Jag gick motvilligt upp och släpade mig fram till hennes rum med långa steg. Man hörde hennes svaga lilla röst genom den vitmålade dörren. Jag lade handen mot den svala handaget och öppnade försiktigt dörren. Hon hade rullat över på magen i sin babysäng och tittade på mig med sina stora ljusa ögon och pep till av glädje. Jag kom fram till henne och tog upp henne. Hon hade redan börjat bli tyngre och jag kände ryggen vika sig under mig.
”Har min lilla Norplan vaknat?” frågade jag henne och fick ett brett leende till svar. Norplan var mitt smeknamn till henne och den ogillades av dem flesta.
”Jag är hemma!!” hörde jag pappa ropa från ytterdörren och som vanligt sprang jag fram för att hälsa. Alexander hade redan hoppat på honom när jag kom fram till dem.
”Här kommer mina sötnosar”, sa han och tog Nora ifrån mig. Hon fick en liten puss på pannan och sedan vände han sig om mot mig och kramade mig.
”Har du köp nåt pappa?!” undrade Alexander och rotade i påsen som pappa hade med sig.
”Ja, till Mika”, svarade han och räckte påsen till mig.
”Chanel”, läste jag högt. Sakta tog jag fram asken från påsen och tittade på den noga. Försiktigt lät jag påsen glida ner mot golvet och öppnade asken. Det var ett set med klocka och halsband. Jag var inte ett stort fan av smycken men dem guld- och silverflätade metalltrådarna fångade mitt intresse och jag granskade dem noga.
”Tack pappa”, sade jag och mötte hans blick som granskade mig nyfiket.
”Gillar du dem? Jag vet att accessoarers inte är din starka sida men dem här påminde mig om dig”, förklarad han.
Jag nickade bara som svar och tittade efter mamma. Hon stod lite vid sidan och nickade uppmuntrande.
”När åker ni?” undrade jag och tittade vartannat på mamma och vartannat på mamma.
”Imorgon”, svarade dem i kör.
Jag nickade ännu en gång och vände mig om för att gå till mitt rum. Jag kände deras blicka på min rygg och började gå fortare. Just när jag skulle svänga mot mitt rum blåste en starkt kall vind från badrummet. Jag stannade tvärt av och stirrade mot dörren. Hur kunde det vara möjligt när det var 40 plusgrader ute? Sakta gick jag mot badrummet och öppnade dörren. Allt såg ut som vanligt och de var inte kallt. Höll jag på att bli galen? Sakta stängde jag dörren och fortsatte mot mitt rum. När jag väl var inne låste jag dörren och stirrade mot den vita väggen. Borde jag meditera eller sova en stund tänkte jag och stod helt stilla. Eller kanske det räckte att bara stå här. Jag höll nog på att bli galen. Tanken på att min familj skulle åka iväg fick mina knän att darra och jag föll mot golvet. Allt blev svart.
”Mikaela, hör du mig?”, hörde jag mammas oroliga röst viska i mitt öra. Jag öppnade ögonen och såg på henne. Hon hade på sig en sommarklänning med ljusröda blommor på och en stråhatt dekorerad med frukter. Jag nickade bara som svar.
”Gumman, du är en stark flicka. Du klara dig fint. Världen är hård. Den är grym och framförallt orättvis”, sa hon snabbt och hela tiden såg hon sig om.
”Va, mamma jag fattar inget…” stammade jag fram.
”Kom ihåg mina ord”, sa hon och böjde sig fram för att kyssa min panna men något höll henne emot, hon kunde inte röra mig.
”Det är en dröm, Mika”, sade hon istället och försvann ut i intet.
Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Jag ligger i mitt rum framför den vita väggen som jag hade stirrat på och ingen är med mig. Jag sätter mig försiktigt upp och blinkar till innan jag ser att det spöregnar. Jag kan knappt tro mina ögon och springer fram mot fönstret för att pressa ansiktet och stirra ut genom fönstret. Vad händer med mig? Eller är det sant? Regnar det? En känsla inom mig säger att det inte regnar och att håller på och bli riktigt sjuk. Jag låser upp dörren och går till vardagsrummet. Mamma sitter med Nora på soffan och kollar på en dokumentär om ödlor och Alexander leker med sin bil på golvet. Jag kollar ut genom dem stora fönstren i vardagsrummet och ser till min stora förvåning att det visst regnar.
”Mamma, varför regnar det?” utbrister jag förvånat och tittar på henne.
”Ja, det är ju konstigt. Regnperioden har inte börjat än så det måste vara någon typ av väderkatastrof på väg”, sa hon och såg oroligt ut genom fönstret.
”Väderkatastrof?”, lyckades jag stamma ur mig.
”Men det kommer nog inte ända hit, bara till byarna runt stan”, sa hon lugnande.
”Jaha, okej…”, mumlade jag och satte mig darrande på den vita skinnsoffan.
”Exakt när reser ni imorgon?”
”Ja, planet går 10.15 så vi måste redan vakna vid åtta tiden och förbreda oss. Chauffören tar oss till flygplatsen och du följer med och vinkar av oss. Sedan flyttar du in hos tant Vivianne”, sa hon kort.
”Hur länge, mamma?” undrade jag och kände att saknaden kunde övervinna skräcken.
”Två veckor”, sa hon leende.
Jag nickade stumt och ställde mig upp. Jag ville inte visa mig svag, så hade jag alltid varit. Jag grät aldrig öppet och visade sällan känslor och då uppfattades jag som ovänlig. Men jag var känslosam, jag kunde bara inte visa det. Så jag gick tillbaka till mitt rum och lade mig i sängen för att redan sova ögonblicket därefter.
”Mika, era föräldrar åker snart”, hörde jag jungfruns röst lång bortifrån. Natten hade varit lång och drömlös men jag var inte lika morgonpigg som vanligt.
”Ja, Maria. Jag kommer”, mumlade jag och vände mig om mot väggen.
”Nej, nu”, sa hon och drog täcket ifrån mig.
Jag steg motvilligt upp och gick mot mitt badrum. Jag kände mig som en zombie och tog vartenda steg med stor möda.
”Mika, du hinner bara borsta tänderna!” ropade mamma från köket.
Jag borstade tänderna snabbt men det tog längre tid att sätta upp håret. Lockarna föll ner hela tiden och det fick jag skylla mig själv för som hade valt frisyren som alla avrådde mig från. När jag väl hade lyckats med att sätta upp den i en slarvig tofs gick jag till köket.
”God morgon”, sa jag och tog ett glas med kaffe utan att titta efter. Reaktionen blev att jag spottade ut allt i handfatet.
”Det där var din pappas kaffe”, sa mamma och tog en macka.
”Jaha, ursäkta då”, snäste jag och ställde koppen på bordet för att ögonblicket därefter vara ute ur köket.
”Mika, vi har inte tid med sånt. Kom tillbaka nu!” skrek hon efter mig.
Jag stängde av den del som sa mig att jag skulle drabbas hårt om jag inte vände om och fortsatte till deras sovrum och låste in mig.
”Snälla Mika, det är ingen fara. Kom ut…” hörde jag pappas röst och jag visste att han inte var arg. Han blev aldrig arg på mig…
Jag låste upp dörren och mötte hans nötbruna blick.
”Förlåt”, mumlade jag och lutade mig mot hans famn. Där stod vi, far och dotter, helt stilla.
”Chauffören är här och klockan är prick 9”, hörde vi mammas röst från hallen.
”Kom nu”, viskade han och drog med mig mot ytterdörren.
”Här är din hatt Mika, ta dem där skorna”, sa hon och pekade mot mina vita sandaler.
Jag nickade stelt och böjde mig efter skorna när jag kände den hemska känslan komma tillbaka och fick en gnutta panik. Vad för hemsk skulle hända.
”Pappa, hur lång är flygresan?” frågade jag och tittade på hans jacka, bara för att han inte skulle se min tårögda blick.
”Bara åtta timmar”, svarade han kort.
Jag visste helt säkert nu att det skulle hända något men var rädd att förstöra deras humör med mitt gnäll ännu en gång.
Jag satte bara på mig hatten och gick ut. Solen bländade mig på direkten och det tog ett tag innan jag såg den vita bilen.
”Men, varför ska vi åka i den där?” undrade jag surt och tittade mot mamma för jag visste att det var hon som ville det.
”Gumman, varför är du så rädd för limousiner?” undrade hon och log brett.
”För att alla stirrar på den och det är större chans att hamna i en olycka i den än i en mindre bil” sammanfattade jag kort.
”Nu är du bara löjlig”, sa hon avfärdande.
Jag himlade med ögonen och gick ner mot bilen med Alexander.
Jag öppnade bildörren och lyfte Alexander för att hans skulle kunna sätta sig.
”Tjockis”, mumlade jag ansträngt.
”Du med”, svarade han glatt.
Jag satte mig och väntade tills dem andra kom. Mamma småsprang skyndande med Nora i ena armen och hennes enorma handväska i den andra medan pappa gav några sista instruktioner i Maria (jungfrun). Stunden därefter var vi alla i bilen och på väg mor flygplatsen, bilresan tog 45 minuter och vi satt helt tysta allesammans, även Alexander.
”Klockan är tio i tio och planet åker om 25 minuter”, informerade mamma oss.
Vi gick till ett kafé och satte oss runt ett bord med fem stolar. Mamma var inte sen med att skaffa en matstol till Nora. Sin handväska lade hon på den tomma stolen.
”Vad önskar ni beställa?” undrar servitrisen.
”Glass med fett mycket choklad”, utropar Alexander.
”En stor Cola med is och äppelsaft till barnet”, säger mamma.
”Jag tar nog en cappuccino”, säger pappa och tittar mot mig.
Jag markerar att servitrisen inte antecknar och undrar om hon har ett bra minne.
”Jag tar ett glas vatten med is”, säger jag kort och vägrar möta servitrisens blick. Hon har ett blå öga och den andra är nästan svart. Jag får en känsla av att hon inte är så trevlig som hon verkar vara. Hon verkar vara rent av fientlig.
”Ja, det ska bli”, säger hon med trevlig röst och går.
”Ja, Mika. Nu får du vara vår stora dotter och sköta dig”, säger mamma och jag märker att hon har nära till tårarna.
Jag nickar och ler. Vad skulle jag annars göra? Jag har inte världens bästa relation med henne.
Servitrisen är redan tillbaka och ställer fram allt vi beställt. Jag tar en klunk av vattnet och känner kylan sprida sig i kroppen och ler förnöjt.
Jag kramar var och en av dem en lång stund och känner att två veckor är oerhört länge. Jag känner att tårarna är nära och försöker samla mig.
”Du får INTE leka med mina leksaker”, hör jag Alexander säga medan han drar i min klänning.
”Nej, det ska jag inte pytten”, säger jag och böjer mig ner. Han får en blöt puss på kinden och den här gången säger inte mamma åt mig att låta honom vara.
Dem går ut mot planet och jag står kvar inne och vinkar.
Om jag hade vetat mot vilket öde dem hade gått skulle jag ha stoppat dem.
När dem försvinner in i planet vänder jag om och ser servitrisen tala med en man som skyndsamt skyndar mot planet. Jag noterar inte händelsen och går tillbaka till bilen.
Jag sitter i den vita skinnsoffan och bläddrar bland alla kanaler. Jag kom hem för några timmar sedan, kanske för två? Jag sätter på trean där är det jämt nyheter, både inrikes och utrikes, så jag stannar av där.
”Banken DTB kontaktades av en viss affärsman och politiker som ville ta ut hela 300 miljoner på direkten och skicka till en anonym adress. En talesman berättar att politikern lät annorlunda, mer stressad eller hysterisk. Samtalet avslutades direkt därefter. Den stora summan har skickats till adressen som politikern nämnde. Kort därefter ringde han ännu en gång och ville ta ut hela förmögenheten från banken.
Talesmannen:
– Han ringde från Deluxe Air och vi tyckte inte del lät logiskt men gjorde allt han begärde.
Strax därefter skickas en mobilinspelad video till polisstationen i stan av en passagerare på planet som sett vad som pågått. Videon är för tillfället hemligstämplad för medier men man kunde tyda på att det var kapning. Hot och slag förekom på politikern. Det är ännu oklart om hela familjen är med honom”
Han fortsatte att mala på men jag kunde inte höra mer. Jag satt där framför Tv:n och tänkte att det till 95 % kunde vara min pappa det talades om. Jag hörde tant Vivianne komma ut från köket. Hon hade sett samma nyhet men från köksteven. Hon var blek i ansiktet och satte sig på golvet framför mig.
”Andas Mika”, var det enda hon sade.
Jag tog ett djupt andetag och kände lugnet komma tillbaka. Jag intalade att det var en annan stackare som hade råkat illa ut. Men nej! Vem hade över 300 miljoner på kontot här? Vem tog samma plan som mina föräldrar? Vem skulle på semester? Vem var politiker och affärsman? Jag kände på mig att det var han. Just då ringde telefonen.
”Är det Mika Helxim, dotter till Mr. och Mrs. Helixm?”, undrade en mansröst.
”Ja, det är det”, svarade jag.
”Ni har sett nyheterna” sa han. Det var inte en fråga.
”Ja, vad har hänt?” undrade jag stelt.
”Vi skickar bevakning och någon som kan hålla er informerad”, var det enda han sa och sedan bröts samtalet.
”Jag ska få bevakning”, sa jag kort till Vivianne som om det vore det mest självklararste saken i världen.
Hon nickade bara kort.
Jag grät inte, jag var inte chokad, jag var inte rädd. Jag tänkte bara på min dröm. På min familj. På lycka och på livets prövningar. Jag tänkte på hur normal jag hade varit samma morgon. Men var jag verkligen det? Var jag normal? Om jag var normal kunde det väl inte vara meningen att det var min familj som var gisslan på ett plan? Jag hade vetat om att det skulle hända något men ändå… Ändå räddade jag bara mig själv. Jag var självisk, jag ÄR självisk. Jag föll ihop på golvet och låg kvar helt stilla. Jag låg där tills jag hörde ringningen på dörren. Då steg jag upp och gick mot dörren. Sekunden innan jag öppnade dörren noterade jag en massa detaljer. Ytterdörren var visserligen gjord av mahogny men jag kom ihåg att pappa berättat för mig att det fanns en stålskiva mellan dem två ytterlagren av trä. Jag hade aldrig frågat varför. Handaget var i antikt stil och smutsguldfärgad. Spegeln som hängde strax intill dörren användes bara av mamma när hon skulle bättra på läppstiftet eller kolla om hatten satt rätt. Ramen är i samma färg som handaget och jag mindes att jag hade valt den när jag var sju år när mamma hade beslutsångest. Jag blickar på spegel och ser en trött tonåring. Hon ser tillbaka på mig och hennes ögon saknar den ungdomliga blicken som man ofta ser hon unga personer. Hon ser ut som ett barn som smakat på de äldres lidande.
Jag öppnar dörren och möter en man i polisuniform och en kvinna i kontorsklädsel.
”Vi ska bevaka huset”, säger polismannen kort och berättar kort var dem ska stå. Jag nickar till svar.
”Mitt namn är Sicily och jag ska tala med er om… händelsen och informera er om nyheter angående er familj”, säger hon och räcker fram sin hand.
”Mika Helxim, stig in”, svarar jag fast hon mycket väl vet vad jag heter och tar hennes hand.
Hon kommer in och jag stänger ytterdörren.
”Bara så ni är förvarnade, alla era telefonsamtal spelas in”, säger hon och lägger huvudet på sned.
”Jag ringer ändå ingen”, svarar jag och rycker på axlarna.
Vivianne kommer skyndsamt fram från vardagsrummet och hälsar på Sicily. I samma stund hör jag Maria ropa att teet är färdigt och vi går alla tre till köket.
”Ja, allt börjar med att er far ringer till DTB och vill ta ut 300 miljoner och skicka till en anonym adress. Banken blev väldigt förvånade men gjorde det. Efter ett tag ringde han igen och ville att hela hans förmögenhet skulle skickas till samma adress. Banken började misstänka att något stod på tok och kontaktade polisen. En halvtimme senare skickar en passagerare på samma plan en video till polisen. Videon innehåller två beväpnade män som ger sig på er Mr. Helxim med hot och slag. Passageraren fick även med när er far ringe till banken och talade med dem. Det är allt som är känt för tillfället. Det är en flygkapning, kidnappning och misshandel det rör sig om. Alla passagerare på planet kontaktar släktningar och tar farväl.
”Skulle jag kunna få se videon?” undrar jag.
”Ja, det tror jag nog”, svarar hon men tvekande.
”Det skulle vara till stor hjälp”, svarar jag tacksamt.
Hon tar fram sin dator och sätter på videon. Alla tittar på den under tystnad. Jag hör inte exakta ord men ser att han ringer ett samtal och att flygkaparna sparkar till honom då och då. Båda kaparna har på sig fallskrämar. En av kaparna ser så bekant ut men jag kan inte sätta fingret på var jag sett honom. När vi sett färdigt videon tar jag koppen med teet och smuttar försiktigt på den. Hans ansikte ser så bekant ut… Inte som om jag känner honom eller att jag sett honom på TV utan bara någonstans ute eller något likanade. Det varma teet påminner mig om iskallt vatten som jag drack i kaféet i morse och då kommer jag på var jag sett honom. Det var han med servitrisen som skyndat sig efter planet i sista minuten.
”Sicily, jag tror jag känner igen en av kaparna”, säger jag lite osäkert.
”Va? Är du säker!” utropar hon och hon kan knappt tro sina öron.
”Ja, jag såg honom på kaféet vid flygplatsen i morse. Han sprang i sista minuten efter planet”, berättar jag i ett andetag.
”Vet du exakt vem det är?” undrar hon och framgången lyser i hennes klarblåa ögon.
”Nej, men han pratade med servitrisen där. Kaféer heter DA Café” säger jag och försöker få fram fler bilder i huvudet på mig.
”Kan du beskriva kaparen och servitrisen?” undrar hon.
”Han var blond och bar glasögon. Hon hade ett blått och ett nästan svart öga”, säger jag och känner Viviannes hand på min axel.
”Nu måste jag kontakta bara polisen och dem åker till kaféet på direkten och ska få tag på henne”, säger hon och tar fram sin mobil. Hon går ut i hallen och jag hör henne berätta kort om min berättelse. Maria och Vivianne tittar på mig i smyg. Det enda jag koncentrerar mig på är att fortsätta andas. Lång inne i mig vet jag att det inte spelar någon roll om dem vet vilka det är eller inte. Det känns nästan försent.
Vi väntar i en timme och sedan ringer någon till Sicily och hon säger viskande till mig att det är den hemliga polisen, jag undrar om det är någon form av säkerhetspolis eller om hemlig menas anonym. Dem hade pratat med servitrisen som heter Victoria och hon hade förnekat att hon hade någon som helst koppling till kaparen eller planet alls. Eftersom det inte fanns direkta bevis fick dem dra sig tillbaka. Fler tjuvfilmade videon skickas till polisen. Den sista kommer med en meddelande:
”Vi fick alla bevittna detta och beklagar verkligen”
Alla videor förutom den allra sista skickas till Sicily och vi ser dem tillsammans. Teet är slut och Maria är för upptagen av videon vi ser för tillfället att hon inte märker något. Ännu en gång ringer någon till Sicily, den här gången går hon ända till vardagsrummet och stänger den stora glasdörren. Jag känner på mig att det är dåliga nyheter på väg och jag förbreder mig för den allra hemskaste. Hon kommer till köket. Hennes ögon är inte lika klara, knuten på huvudet har nästan gått lös helt och skorna ligger kvar någonstans.
”Beklagar…”, stammar hon fram och börjar gråta.
Jag förstår mycket väl vad som hänt men gråter inte. Vivianne och Maria ser chockade ut.
”Alla?” frågar jag bara.
Hon nickar och sätter sig på den närmaste stolen och jag noterar att Alexande satt på den samma morgon. Alexander som hade betytt så mycket för mig var nu… borta. Alla var borta.
”Hur?” frågade jag.
”Servitrisen kontaktade kaparna. Dem sköt bara på er familj och sedan hoppade de av planet”, sa hon och jag kunde se att var en av de svåraste sakerna hon någonsin gjort.
”Fanns det inga läkare på planet?” säger jag hur lugnt som helst. Som om de rörde sig om en annan persons liv.
”Ja, flera. Men skotten var… Dem sköt mot hjärtat”, stammande hon fram och mötte min blick.
”Får jag se dem?” undrade jag.
”Ja, planet vänder. Jag beklagar Mika, verkligen”, sa hon medlidsamt.
”Det är mitt fel”, mumlade jag.
”Nej Mika, så får du aldrig tänka”, sa tant Vivianne och höll mig hårt om axlarna och skakade lätt.
”Om jag inte hade yttrat mig om servitrisen skulle pappa gett dem allt dem ville och dem hade varit nöjda med det”, sa jag.
”Hur känner du dig, Mika?” frågade Maria.
”Hur jag känner mig? Vad tror ni?” skrek jag på henne, slet mig ur Viviannes grepp och stormade ut ur köket och till Noras sovrum. Där satte jag mig ner och stirrade på alla bilder och mjukiskaniner hon hade uppställt. Väggarna var ljusrosa och golvet var täckt av en stor lurvig matta. Jag tog ner en bild som var tagen för några månader sedan när vi var i Grekland. Mamma har på sig en vit strandklänning och håller om Nora, pappa har Alexander på nacken och jag står mellan dem. Vi ler brett allihop och ingen av oss kunde ha anat att våra liv skulle sluta så tragiskt. Jag gråter inte för jag kan inte. Jag kommer ihåg drömmen med varningen från mamma. Hon hade vetat. Eller var det någon annan? Jag skulle vara stark.
”Gumman, du är en stark flicka. Du klara dig fint. Världen är hård. Den är grym och framförallt orättvis” hade hon sagt och försvunnit.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner mig inte ledsen. Jag är möjligtvist chockad men jag känner mig som vanligt förutom att en del av mig saknas. Jag får inte själmordstankar och jag ångrar mig inte att jag stannade. Jag känner mig tom med andra ord. Allt känns meningslöst och jag är trött. Det är inte vanlig trötthet utan en trötthet på väntan. På väntan att livet ska ge mig det jag aldrig fått. Mening. Mitt livs mening. Det är inget som pengar kan köpa eller ens föräldrar ge en utan man måste hitta det själv. Med livets mening följer även lyckan och det är också inget man får av pengar. Jag känner mig inte lycklig för att jag får allt jag pekar på utan när jag är med min familj och nu har jag inte dem. Jag har varken lycka, familj, pengar eller en mening med livet.
Hon ylade ut i mörkret och tårarna som rann nerför hennes kinder kändes inte längre. Hon var helt ensam och utelämnad åt världens grymma öde. Hon grät ut allt sorg och smärta. Saknaden i hennes hjärta fick henne att glömma allt mänskligt och instinkten tog över henne. Hennes hjärta började bygga ett skydd mot allt som kunde vara skadligt mot den. Hon hade förlorat sin barndom, sin familj och lycka. Livet kändes tomt och kallt. Hon slutade gråta när tårarna tog slut och hon kände tröttheten smyga sig inpå henne. Huvudet började kännas tyngre och hon lutade sig mot trädet för att stödja sig. Efter en stund somnade hon och sov djupt och oroligt hela natten. Nu var hon ensam och utelämnad åt världen.
/ S Maya, 13 år från Umeå
Hej Maya
Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med att läsa din text. Jag får oändligt många frågor om att läsa andras texter och tiden räcker inte till för det. Be någon vuxen i din närhet att läsa det du skrivit, kanske bibliotekarien på ditt bibliotek? Däremot har jag läst de första raderna och jag tycker de är MYCKET BRA! Fortsätt skriv! Kanske ska du skicka till till Umeå novelltävling? http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/06/novelltavling-umea-novelpris-2012.html
Lycka till med ditt skrivande och behåll skrivarglädjen inom dig!
Kramisar Kim
|
Är det svårt att ge ut en bok?
/ jenny anonym, 12 år från sverigee
Hej Jenny
Både ja och nej. Det är svårt att få sin bok antagen av ett stort förlag. Men det är lätt att ge ut sin egen bok. Det finns många mindre förlag som hjälper till att ge ut författares böcker, men man kan också trycka upp sina böcker på Print-on-Demand. Då trycker du en eller hundra böcker och betalar per bok.
Här är ett mindre förlag som letar författare: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2012/02/letar-du-forlag-till-din-bok-hoi-forlag.html
Lycka till med din bok!
Kramisar Kim |
Jag skriver en novell och vet inte hur jag ska fortsätta. Skulle du kunna hjälpa mig? Och tipsa om några saker inklusive vad du tycker om den.
"Hon ylade ut i mörkret och tårarna som rann nerför hennes kinder kändes inte längre. Hon satt där ute i vildmarken. Helt ensam och utelämnad åt världens grymma öde. Nattdjuren syntes inte till och det var ett dåligt tecken. Hon fortsatte gråta. Gråta ut allt sorg och smärta. Saknaden i hennes hjärta fick henne att glömma allt mänskligt och instinkten tog över henne. Hennes hjärta började bygga ett skydd mot allt som kunde vara skadligt mot den. Hon hade förlorat sin barndom, sin familj och lycka. Livet kändes tomt och kallt. Hon slutade gråta när tårarna tog slut och hon kände tröttheten smyga sig inpå henne. Huvudet började kännas tyngre och hon lutade sig mot trädet för att stödja sig. Efter en stund somnade hon och sov djupt och oroligt hela natten. Drömmarna föreställde det hon hade fått utså. I drömmarna stod hon still och såg på allt, utan att reagera och utan att känna. Hon var kallblodig och tittade på den ena hemska scenen efter den andra utan att påverkas. Hela natten förflöt i denna ordning och takt.
När gryningens ljus träffar hennes sotiga ögonlock vaknar hon sakta och försiktigt. Det är kaos i huvudet och hon vet inte var hon är eller var hon ska. Hon ser sig omkring men till föga hjälp. Det är torrt och sandigt med få växter och ingen levande varelse är i synhåll. Hon ställer sig upp och klamrar sig fast vi trädet för att inte falla på grund av sin undernärda kropp. Hennes sista ordentliga måltid hade varit för flera dygn sedan. Hon kommer inte ihåg något och ser sig omkring ännu en gång men ser fortfarande ingen som kan hjälpa henne. Hon släpper försiktigt trädet och tar några prövande steg. Det funkar och hon går ifrån trädet och nattens sovplats. Sakta sprider sig en smärta i foten. Hon tittar ner på den och ser ett djupt sår som verkar vara orsakad av en kula. Som om någon hade skjutit och bara en bit av kulan hade skärt in i huden. Hon kände på sig att om hon inte rengjorde såret så kunde den bli hennes död. Men var hon kunde finna vatten och band hade hon ingen aning om. Huvudet börjar snurra och hon sätter sig ner på den sandiga marken. Det sticks i huden och hon drar ner sin sönderrivna klänning som är blodfläckad. Hon undrar vems blod det är och funderar en stund utan någon som helst framsteg och tankarna övergår till att komma på sitt namn. Hon förstår inte varför hon inte minns något men förstår inte. Hon ställer sig upp fortfarande med olika namn i tankarna och börjar gå mot en klippa som verkar vara större på andra sidan. Försiktigt klättrar hon högre och högre upp. Just när hon ska kasta över högra benet tappar hon greppet med händerna och faller ner. Plötsligt är alla minnen tillbaka och när hon träffar marken med en hård duns blir allt vitt. Något kallt och blött sprider sig runt hennes huvud och hon känner att huvudet snurrar. Plötslig är allt svart.
Hon vaknar av smärtan i huvudet och ligger kvar länge utan att våga öppna ögonen. Hon hör att någon skramlar med metallföremål. Mika. Namnet dyker upp plötsligt i hennes huvud och hon sätter sig upp fort upp. Yrseln kommer tillbaka och hon hör snabba steg som kommer emot henne. Försiktigt öppnar hon ögonen och ser suddigt en föråldrad kvinna titta på henne.
”Mår du bra?” undrar kvinnan.
”Ja, var är jag?” undrar flickan och ser sig omkring. Hon ser tydligare efter en stund.
”I mitt hus, minns du något? Du föll tydligen ner från klippan och hade förlorat mycket blod så vi tog hit dig. Jag bor nära klippan.”
”Ja, jag minns allt. Mika, jag heter Mika.” säger flickan.
”Mika, det är ett fint namn, var kommer du ifrån då?” undrar hon.
”Överallt, min familj reste runt och vi bodde där vi hamnade”, berättar Mika.
”Reste och bodde?” undrar kvinnan men anar svaret innan hon ställer frågan.
”Dem Onda tog dem, de sprängde allt vi ägde och jagade oss med vapen. Pappa och min lillebror blev skjutna först, sedan tog dem mamma och dränkte henne i floden. Det var bara jag och min lillasyster kvar. Jag hade blivit tillsagd att gömma mig bakom kullen bredvid floden. Och där satt jag tyst och ville springa fram och rädda min lillasyster men visste att det skulle bli bådas död.” avslutade Mika och satte punkt för ämnet.
”Vila nu”, säger hon och går ut ur rummet.
Mika lutade sig tillbaka mot kudden och slöt ögonen. Alla hemska minnen kom tillbaka i en ström, bilderna upprepade sig i huvudet och hon kände smärtan komma tillbaka ännu en gång. En tår rann nerför kinden och hon kunde inte hålla sig utan brast i gråt. Saknaden sved i hennes hjärta och hon led. Ett band började spelas innanför hennes slutna ögon. Mika, hennes föräldrar och två yngre syskon springer. Mamman ropar åt henne att gömma sig och pappan skriker åt min lillebror att följa mig. Men han är liten och klumpig så givetvist så faller han. Men jag hinner undan med bara ett sår på benet. En av soldaterna hinner fram och lägger sin stora stövelklädda fot på hans lilla ömtåliga rygg. Soldaten skrattar när han tar fram sin maskin gevär och skjuter honom i benet. Samtidigt springer pappa fram mot dem och skriker. Soldaten tittar föraktfullt på honom, sedan riktar han sitt vapen mot pappa och skjuter flera skott som får pappa stanna av och skälva till. Sedan faller han. Mikas lillebror ylar av smärta och blod rinner ur benet. Soldaten ler och säger något på sitt språk. Sedan skjuter han min lillebror i magen och lämnar honom. Där ligger han blödande och med en smärta som bara döda har upplevt. Han nynnar vaggvisan som hans mamma har sjungit för honom varje natt och somnar in. Smärtan känns inte längre. Mamma springer med Mikas lillasyster in famnen och försöker gömma sig vid floden men de är snabbare och är framme innan hon hinner fram. Dem tar det lilla barnet från hennes famn och en av soldaterna kommer fram mot henne, tar henne om nacken och utdelar sparkar mot hennes mage. Soldaten som tog barnet står och flinar. Dem vänder sig mot varandra och soldaten med mamma frågar den andre om något. Den andre nickar och ser nöjd ut. Ögonblicket därefter är hennes mammas huvud under flodytan och hon verkar inte ens kämpa för sitt liv. Efter en stund släpper han henne och hon ligger där orörlig och livlös. Han går fram mot Mikas lillasyster och sliter tag i henne från hennes små fötter. Hon börjar gråta med sin ljusa röst. Han verkar inte bry sig utan slungar iväg henne mot floden. Hennes lilla spädbarnskropp ligger stilla och i en konstig vinkel men hon låter fortfarande. Inte lika högt längre. Båda soldaterna sparkar på henne tills blod rinner ur huvudet på henne. Sedan tar dem henne och slänger på Mikas mamma i floden. Mika står stilla i sitt gömställe och andas tungt. Hennes hjärna behandlar allt hon sett framför sig.
Hon slår upp ögonen och flämtar till. Skuldkänslorna växer och bilderna försvinner inte. Mika sätter sig upp långsamt och andas tungt. Varför hade hon överlevt? Vad hade dem gjort?"
/ Isabella, 13 år från Umeå
Hej Isabella
Kan tänka mig att du har kommit vidare på din novell nu. Ser att du är från Umeå. De har varje år en novelltävling. Kanske något för dig? http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/06/novelltavling-umea-novelpris-2012.html
Läs igenom din text och ta bort alla "onödiga" ord. Beskriv inte för mycket utan låt läsaren få föreställa sig lite själv.
Lycka till med din novell och fortsätt skriv, för du skriver bra!
Kramisar Kim |
Hej Kim!
Jag håller på att skriva en bok, men handlingen går Väldigt snabbt i början ( 6 kapitel på 22 sidor (Alltså att det är 22 sidor och sen är det 6 kapitel inklämt på det.)) Är det dåligt att handlingen går så snabbt? Och eftersom jag inte är myndig, kan jag ge ut min bok ändå?
/ Aston, 12 år från Norrköping
Hej Aston
Nej, jag tycker inte alls att det är för mycket med 6 kapitel på 22 sidor. Helt okej! Det är bra om handlingen är spännande och håller läsaren fängslad hela tiden. Dessutom tycker många om korta kapitel, det gör att de har lättare för att läsa.
Visst kan du ge ut en bok även om du inte är myndig. Då är det dina föräldrar som skriver på kontraktet. På det här blogginlägget kan du läsa mer om hur gammal man ska vara för att ge ut sin bok: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/04/hur-gammal-ska-man-vara-for-att-bli.html Kan avslöja att den yngsta som fått sin bok utgiven var sex år!
Lycka till!
Kramisar Kim |
vad gör författare
/ RASMUS, 9 år från sverige
Hej Rasmus
Vad gör egentligen en författare? Jo, det är en person som skriver. Till exempel romaner, noveller, artiklar, faktaböcker och poesi. Som författare räknas man när man skriver skönlitteratur. Det finns andra skrivande personer, till exempel journalister och informatörer.
Yrket författare har inte funnits så länge. Det var först på 1700- och 1800-talet som författare började kunna försörja sig på sina böcker. Innan dess fick de flesta författare stöd av andra personer för att kunna försörja sig.
Det är inte alltid så lätt att försörja sig som författare, många har ett annat yrke vid sidan om.
Författare gör även andra saker än att skriva böcker. Som författare får man resa runt och föreläsa om sina böcker, om hur det är att vara författare och så vidare. Författaren får också resa runt till bokhandlare och mässor för att signera sina böcker (skriva sitt namn i böckerna, det kallas autograf).
Vissa författare gör även bilderna som är inne i de bilderböcker som författaren har skrivit texten till. Men för det mesta är det en annan person som gör bilderna, en illustratör/tecknare.
Läs mer om en författares vardag här: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/04/en-forfattares-vardag.html
Läs även inlägget "Vad är en författare" här: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2010/08/vad-ar-en-forfattare.html
Du kan även läsa inlägget Hur gammal ska man vara för att bli författare: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/04/hur-gammal-ska-man-vara-for-att-bli.html. Kan redan nu avslöja att den yngsta författaren var fyra år och den äldsta 96 år när de skrev sina första böcker. Det kan du läsa mer om i inlägget.
Ja, nu vet du lite mer om vad en författare gör!
Kramisar Kim
|
Heej!
Min fråga lyder så här: Monster, finns dem verkligen? Jag menar i bland typ snackas det om dem o i bland kan man få marddrömmar om dem? Jag har alltid undrat om dem finns, påhit eller någonting!
Tack på förhand!
MVH Wilma ^^
/ Wilma, 12 år från Hälleforsnäs
Hej Wilma
Tror att det finns en Monsterexpert på panelen, eller hur?
Eftersom jag är författare fantiserar jag mycket om monster, men jag tror inte att de finns i verkligheten.
kramisar Kim |
Hej!
jag har läst alla dina böcker och jag har en fråga.
När Theo & Ramona åker tillbaka till andra världskriget så gör de ju det med hjälp av en judestjärna, så jag undrar hur det går ihop sig eftersom Judestjärnan tillhör en person som de räddade under andra världskriget. men HUR började det då? De kunde ju inte åka tillbaka i tiden utan henne och judestjärnan men utan dem skulle Tanten aldrig varit där... HUR går det till?
Är tacksam för svar.
MvH Wolf
P.S Det kan ha varit lite rörigt men jag hoppas att du förstår ändå.
D.S
/ Wolf, 13 år från Sverige
Hej Wolf
Förstår precis hur du menar Wolf. Tanten blev kvar och räddades inte tillbaka i tiden. Judestjärnan behöll hon. När de mötte henne i sin egen tid fanns hon där för att hon hade flyttat till Sverige. Boken börjar med att tanten tappar sin judestjärna och den stjärnan gör att de förflyttas i tiden till tiden då tanten är flicka och tappar judestjärnan.
Ja, det där lät väl lika rörigt som din fråga. Hoppas du förstår!
Kramisar Kim |
Hej,jag älskar att skriva berättelser mm.Kan du ge tips och förslag på hur man ska göra en novell eller berättelse mer levande,beskrivade och mycket bättre.
Blir jätte glad om du svarar!
Mvh/Tove
/ Tove, 13 år från Umeå
Hej Tove
Det är få författare som kan försörja sig enbart på sitt författarskap. Många som har drömmen om att bli författare söker sig ofta till yrken där man får syssla med skrivandet, t.ex. lärare, journalist, tryckeri, bibliotek etc.
Sina första böcker skriver man på kvällar och nätter. Har man tur, som J.K. Rowlings med Harry Potter-böckerna, så gör första boken succé och man kan direkt försörja sig på sitt författarskap. Jag har också haft lyckan att göra en dunderdebut och därmed också lyckats försörja mig på mitt författarskap. Även om det inte är lika stora inkomster som Rowlings...
Det som är viktigt om man tänker bli författare är att man läser och skriver mycket, mycket, mycket och inte ger upp om man får dålig kritik. Det är viktigt att man tar till sig kritiken för att utveckla sitt skrivande, att man låter andra läsa sina berättelser och lyssnar på vad de säger.
Däremot är det väldigt viktigt att man skriver sin egen berättelse, något man vill berätta, något som ligger en varmt om hjärtat, något som bara flödar fram när man sätter pennan till pappret/fingrarna till tangentbordet.
Om du vill börja göra en bok är det bra om du har skrivit ned dina tankar i förväg. Gör så här:
Ta en bunt Post-it lappar (gula klisterlappar). Skriv ned de idéer som ploppar ut ur ditt huvud, en idé för varje lapp. Tänk i kapitel, händelser, människor, platser och skriv det på lapparna. Gå igenom lapparna och lägg till mer detaljer på varje lapp. Sedan sorterar du dina lappar i den ordning du vill att saker och ting ska hända. Var noga med att inte fortsätta att skriva på din berättelse förrän du har kommit på slutet och skrivit ned det på en gul lapp. Sätt upp lapparna på väggen, studera dem, flytta om dem om det behövs, stryk och lägg till.
Glöm inte berätta hur personerna ser ut. Tankar, känslor, vänner, fiender, till huvudpersonen osv. Skriv gärna korta noteringar om även detta på lapparna, eller lägg upp ett "persongalleri" där du antecknar varje person du börjar skriva om, vem den personen är, hur den ser ut m.m.
Om du ändå har svårt att komma igång med att skriva rekommenderar jag dig att läsa spännande böcker. Då får man inspiration, jag lovar dig!
Har du läst något av John Marsden. Gör det! T.ex. "Imorgon när kriget kom". En otroligt spännande serie böcker där handlingen utspelar sig på Nya Zeeland/Australien.
Du kan även läsa mina böcker för att få inspiration och se hur en bok är uppbyggd. Det är historiska äventyrsböcker som riktar sig till alla åldrar. Böckerna är mycket spännande och jag vet att böckerna inspirerar, eftersom jag har fått många brev från mina läsare. Jag skriver om allt från vulkanutbrott, indianer, vikingar, häxor, förbannelser, digerdöden, snapphanar m.m. Om du undrar vilka mina böcker är kan du gå in på www.kimselius.se och titta lite mer om vad det är för typ av böcker.
Det är bara att fatta pennan och börja skriva. Jag bestämde mig för att bli författare när jag var åtta år, när jag var tio år gav jag ut en alldeles egen hästtidning, nu har jag skrivit tjugo böcker som är översatta till många språk. Så sätt igång och skriv!!!
Kramisar från Kim
|
kan ni ge mig fakta om fjäril fast engelska
/ nour, 10 år från irak
Hej Nour
Jag är ingen fjärilsexpert, utan besvarar författarfrågor. Här är en länk till massa sidor om fjärilar: https://www.google.se/search?q=fj%C3%A4rilar&ie=utf-8&oe=utf-8&aq=t&rls=org.mozilla:sv-SE:official&client=firefox-a
Där hittar du säkert någon som är på engelska.
Kramisar Kim |
Hej Kim!
Jag älskar att läsa och att skriva. Jag kommer alltid på olika idéer som man kan skriva om och jag får oftast ner halva berättelsen på papper. Men jag har problem med en sak. Hur vet man att man inte tar idéer från andra böcker? Jag vet att man kan ta idéer från olika böcker och göra det till sitt eget. Men om man nu vill undvika det här, som jag, hur gör man då för att komma på en helt egen grej? för just nu känns det som om allt i hela världen redan är skrivet om.
Har du några tips som kan hjälpa mig? Jag skulle bli jätte glad för det!
/ Emilia, 15 år från Narnia
Hej Emilia
Det känns som om din oro att "stjäla" andras idéer stör ditt skrivande.
Det jag tycker du ska fokusera på är att skriva DIN berättelse, så som du vill berätta den, utan att tänka på om någon annan redan har skrivit samma sak. För hur det nu än är, så finns det väldigt många böcker som liknar varandra, det går helt enkelt inte att undvika.
Fokusera på din bok och ditt skrivande och när du har skrivit klart så är det upp till förlaget att bestämma om de tycker din bok är för lik någon annan, om de vill ha den eller inte!
Lycka till!
Kramisar Kim |
Hej ! Jag älskar att skriva berättelser , oftast om tonåren :) Jag skulle jätte gärna vilja ha lite tips vad man kan tänka på när man skriver . / My
/ My, 14 år från Uppsala
Hej My
Jag använder mig av Gula Lappar när jag skriver mina böcker. Vill du också jobba med det kan du göra så här: Ta en bunt Post-it lappar (gula klisterlappar). Skriv ned de idéer som ploppar ut ur ditt huvud, en idé för varje lapp. Tänk i kapitel, händelser, människor, platser och skriv det på lapparna. Gå igenom lapparna och lägg till mer detaljer på varje lapp. Sedan sorterar du dina lappar i den ordning du vill att saker och ting ska hända. Var noga med att inte fortsätta att skriva på din berättelse förrän du har kommit på slutet och skrivit ned det på en gul lapp. Sätt upp lapparna på väggen, studera dem, flytta om dem om det behövs, stryk och lägg till.
Glöm inte berätta hur personerna ser ut. Tankar, känslor, vänner, fiender, till huvudpersonen osv. Skriv gärna korta noteringar om även detta på lapparna, eller lägg upp ett "persongalleri" där du antecknar varje person du börjar skriva om, vem den personen är, hur den ser ut m.m.
När du därefter skriver berättelsen ska du tänka på vad personerna gör under tiden som de "talar", sitter de, går de, äter de etc. Hur ser det ut runt omkring personerna? Vad tänker de på?
För det mesta har man väldigt bråttom att få ned sina idéer på papperet, det är inte fel. Om du tillhör dem som har bråttom att komma till slutet av berättelsen, brukar berättelserna inte bli så långa. Men... efter att du har skrivit klart berättelsen kan du gå in och lägga till text, t.ex. allt som jag talade om i föregående stycke.
Om du tillhör dem som har väldigt mycket fantasi kanske du inte hinner avsluta din berättelse innan det kommer en ny du vill påbörja. Det gör inget. Har du använt dig av gula lappar har du ändå hela sammanhanget klart för dig och kan fortsätta skriva din berättelse färdigt en annan gång.
Skriv det DU vill läsa! För att göra en bra berättelse bör du skriva direkt från hjärtat, och gärna ta del av de erfarenheter du bär inom dig. Tänk på att inte skriva för att någon annan ska läsa berättelsen, utan skriv för att DU ska bli nöjd med berättelsen. Använd ditt eget "språk" och försök inte härma någon annan författare, då blir din berättelse bra. För att förlagen ska bli intresserade av din berättelse bör du ha något nytt att berätta, något som väcker deras intresse. Glöm inte att berättelsen måste fånga läsaren redan i första meningen.
När jag skriver gör jag oftast "benet" först. När väl det är klart, alltså hela historien, går jag in och lägger "kött på benet", med andra ord: tänker mer på tankar, omgivningar m.m. och lägger till det. Då blir berättelsen längre och mustigare.
Varje bok i min historiska äventyrsserie byggs upp runt en riktig historisk händelse. När jag har bestämt vilket ämne jag ska skriva om läser jag mängder av faktaböcker om det ämnet, t.ex. Kina. Under tiden jag läser, dyker det upp idéer om vad boken ska handla om. Då skriver jag ned det på Post-it-lappar. När jag sedan läst klart all fakta har jag mängder av gula lappar med idéer på kapitel, händelser samt ord som ska till faktadelen i slutet av boken. Då sätter jag mig och skriver.
För att berättelsen ska hålla sig så nära fakta och sanning som möjligt försöker jag väva in riktiga historiska personer i böckerna. Ofta berättar jag mer om de personerna i faktadelen för att läsaren ska förstå att de personerna har funnits på riktigt.
För fler tips kika in på min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ På bloggen hittar du användbara länkar, till flera skrivtipslänkar och boktipslänkar.
Lycka till med ditt skrivande!
Kramisar från Kim
|
Jenny och Jess är en bra bok men det står inte i slutet när nästa bok om dem kommer jag har sökt, läst första sida och sista sida flera gånger men hittar inget sånt, jag har också gått och frågat på biblotek men inte hittat. Jag vet att det finns en fortsättning på Jenny och Jess, löftet. Författaren hette Lucy daniels. Jag köpte dem i sigtuna. Kan du hjälpa mig att hitta fortsättningen
/ Nora . M, 9 år från Märsta
Hej Nora
Det finns en bok som heter "En chans för Charity" och en annan bok som heter "Rufs får en kompis" som finns att köpa.
På den här länken hittar du många fler böcker av Lucy Daniels: http://www.boksidan.net/forfattare.asp?s=Lucy+Daniels
Hoppas du hittar vad du söker!
Kramisar Kim |
Hej! Jag älskar dina böcker och nu har jag tre frågor om hur du tycker och gör när du skriver dina böcker!
1. Vad tycker du är bäst? Jag-person eller författaren som berättar?
2. Hur börjar du när du ska skriva en bok?
3. Vilken genre tycker du är bäst? Skräck, romantik, humor eller fantasy?
Hälsningar Veve!
/ vendela, 11 år från nyköping
Hej Vendela
Tack! Blir mycket glad för att du skriver att du älskar mina böcker!
1. Det är mycket lättare att skriva berättelsen i hon/han-form, då vet du som författare vad alla personerna i boken tänker och du kan berätta det.
2. Jag kastar in huvudpersonen direkt i handlingen:
"Mina damer och herrar, vi landar strax i Rom och vill därför be er att spänna fast era säkerhetsbälten." (Tillbaka till Pompeji)
"Nej, inte nu igen!" ropade Ramona förskräckt. (Jag är ingen häxa)
"Titta här, Theo!" ropade Ramona upphetsat och viftade intensivt med armarna för att fånga Theos uppmärksamhet. (Faraos förbannelse)
"Jag är rädd", sa Ramona och strök med darrande hand undan svettdropparna som envisades med att rinna ned i ögonen. (Den gömda Inkastaden)
"Ovädret var över Theo och Ramona innan de hann reagera." (Vikingaträl)
"Han drog yllefilten över axlarna och rös av kyla, trots att svetten flödade ymnigt från hans kropp." (Svarta Döden)
"När Ramona öppnade sina himmelsblå ögon denna försommardag, hade hon inte en aning om vad sommarlovet skulle föra med sig." (Snapphanar!)
"Vakna, Ramona! VAKNA!" (Giljotinen)
"Förbryllat stirrade Ramona och Theo på varandra." (Riddarsvärdet)
"Vad har jag nu ställt till med?" utbrast Ramona, när hon kände den välbekanta yrseln inför en tidsförflyttning gripa tag i henne. (Det glömda kriget 1808-1809)
Regnet piskade mot spåntaket på det gamla 1600-talshuset, Sporrakulla gård. (Snapphaneresan)
"Åh, snälla, vi kan väl gå in här? bad Ramona och stoppade Theo, som med bestämda steg var på väg att passera tatuerarens vagn." (Kinesiska Draken)
"I samma stund som Kimberlie hörde smällen kände hon stöten som gick igenom planet." (Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland)
"Kimberlie låg stel av fasa i sängen och lyssnade på rösterna som trängde in från rummet intill." (Kimberlie - Ett nytt liv)
”Något osannolikt var på väg att hända Theo. Något oerhört som helt skulle förändra hans liv.” (Theos Pompeji)
”Vad är det här för något?” hade Theo sagt, och i nästa stund var ingenting sig likt. (Boudicas strid mot Romarna)
”Idag är det min födelsedag”, sa Kimberlie och kände ett hugg av saknad i bröstet, i magen, ja över allt. (Kimberlie – Främlingar)
”Trampet av militärstövlar ekade mellan husväggarna när klackarna rytmiskt slgo mot gatans stenläggning.” (På liv och död i andra världskrigets skugga)
”Obehaget växte sig större för varje minut. Olustigt vred Ramona på sig.” (På flykt från andra världskrigets fasa)
3. Alla! Det beror på vilket humör jag är.
Kramisar Kim |
Hejsan!
Jag älskar att läsa och skriva sagor/böcker. Just nu har jag lust att skriva en bok. Kanske inte en jätte lång på 200 sidor men en liten iallafall.
Jag vill skrivas om något verkligt. Som kan hända på riktigt. Men jag vet inte hur jag ska skriva det...
Så jag skulle behöva din hjälp jätte mycket!
Kramar Cornelia :)
/ Cornelia, 12 år från Gävle
Hej Cornelia
Det är bara att sätta dig ner och skriva. Börja första raden med att det händer någonting spännande, då har du fångat läsarna direkt.
Om du vill skriva om något som verkligen har hänt gäller det att du läser på väldigt mycket om den saken så att fakta blir rätt. Du kanske vet att jag skriver historiska äventyrsböcker: http://www.kimselius.se/bocker.html
Jag läser väldigt många faktaböcker inför varje bok jag ska skriva. Det ger mig inspiration och får mig mycket skrivsugen. Kanske det rätt sätt för dig att komma igång?
Kika på mina tidigare svar här på unga fakta för att få fler skrivtips eller på min hemsida www.kimselius.se eller min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.se/
Lycka till med din bok!
Kramisar Kim |
Hej Kim. Jag älskar att läsa och leva mig in i berättelserna. Jag har själv alltid varit en "Fantasy" kille sedan jag föddes. Ungefär.
Jag har börjat skrivit en bok och ibland flyter det på ganska bra. Men sen så plötsligt fastnar man och stämningen är inte på topp. Jag lyssnar oftast till Nordman, Drängarna och lite svensk vispop eller vad det nu heter, efter som de får mig att tänka på medeltiden eller fantasi världar och sådant. Det får min fantasi att gå igång. Men jag behöver ny musik efter som man lyssnar sönder dem ibland. Några idéer?
Sedan, ska det verkligen vara Dubbelt Radavstånd? Skriver i Open office och min 67 A4 sidor med 12 punkter blev helt plötsligt ca 130 sidor :O
/ Johan, 21 år
Hej igen Johan
Antingen dubbelt radavstånd eller 1,5 radavstånd. Det är för att lektörerna ska få plats att skriva sina kommentarer mellan raderna.
Ja, det var väl bra att det plötsligt blev en betydligt tjockare bok? Har svarat på dina andra frågor i din tidigare fråga.
Kramisar Kim |
Hej Kim! Jag älskar att läsa och har sakta men säkert börja skriva. Har flertal bra berättelser i huvudet och håller just nu på att försöka sätta ihop dem till en hel bok. Jag har skrivit om den 2 gånger efter ca 60 till 90 A4 sidor efter som något fattades och så vidare. Men jag är ju ny och lär mig fortfarande efter mina misstag.
Mitt problem är stämningen. Jag brukar lyssna på musik samtidigt som jag skriver och Nordman ger mig skön och bra stämning, men man tröttnar ju efter ett tag.
Jag undrar hur du sitter och skriver. Skriver du några sidor om dagen eller sitter du i timmar i sträck, i så fall har du någon tipps på musik stämning? x)
Vill så gärna få ut min fantasy berättelse på papper!
/ Johan, 21 år
Hej Johan
Det låter spännande med ditt bokprojekt.
Eftersom jag har författarskapet som ett arbete sitter jag 8-17 och arbetar. Ibland blir det flera timmar i sträck med bara skrivandet, men det ingår också mycket annat arbete i författarskapet.
Vilken musik man ska lyssna till är helt individuellt. Oftast har jag olika favoritmusik till olika böcker. När jag skrev om Kina lyssnade jag mycket på en cd inköpt i Kina med kinesisk musik. Senaste boken om Mayaindianerna har jag lyssnat non-stop på ABBA vissa dagar. Ibland är det klassisk musik som gäller, ibland vill jag ha helt tyst.
Jag skriver VARJE DAG! Det är viktigt för att hålla flödet vid liv. Även när jag är ute och reser skriver jag, som imorgon, t.ex. då reser jag till Singapore för att föreläsa och jag vet att jag kommer att skriva på resan, för om jag inte får skriva mår jag inte riktigt bra!
Om du går in på min blogg: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/ hittar du massor av skrivtips under Kimselius Skrivtips och du hittar även andra skrivarlänkar på min sida, skrivarkurser etc. Här är en tidning som kan vara till hjälp för dig: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2012/02/tidningen-skriva-ar-perfekt-for-dig-som.html
Lycka till!
Skriv gärna tillbaka och berätta hur det går! Om du finns på Facebook finns det massor av olika skrivargrupper där!
Kramisar Kim |
hej kim!
jag tycker om att läsa och rita men jag vill skriva en bok men vet inte vad jag ska skriva om.
jag vill skriva om något som jag vill ska hända mig men jag vet inte hur jag ska börja.
/ sandra, 13 år från turkiet
Hej Sandra
Spännande att du vill skriva en bok. Det bästa sättet är att "kasta in" huvudpersonen i berättelsen, genom att direkt börja handlingen.
Jag brukar börja mina böcker med att kasta in huvudpersonerna i handlingen:
"Mina damer och herrar, vi landar strax i Rom och vill därför be er att spänna fast era säkerhetsbälten." (Tillbaka till Pompeji)
"Nej, inte nu igen!" ropade Ramona förskräckt. (Jag är ingen häxa)
"Titta här, Theo!" ropade Ramona upphetsat och viftade intensivt med armarna för att fånga Theos uppmärksamhet. (Faraos förbannelse)
"Jag är rädd", sa Ramona och strök med darrande hand undan svettdropparna som envisades med att rinna ned i ögonen. (Den gömda Inkastaden)
"Ovädret var över Theo och Ramona innan de hann reagera." (Vikingaträl)
"Han drog yllefilten över axlarna och rös av kyla, trots att svetten flödade ymnigt från hans kropp." (Svarta Döden)
"När Ramona öppnade sina himmelsblå ögon denna försommardag, hade hon inte en aning om vad sommarlovet skulle föra med sig." (Snapphanar!)
"Vakna, Ramona! VAKNA!" (Giljotinen)
"Förbryllat stirrade Ramona och Theo på varandra." (Riddarsvärdet)
"Vad har jag nu ställt till med?" utbrast Ramona, när hon kände den välbekanta yrseln inför en tidsförflyttning gripa tag i henne. (Det glömda kriget 1808-1809)
Regnet piskade mot spåntaket på det gamla 1600-talshuset, Sporrakulla gård. (Snapphaneresan)
"Åh, snälla, vi kan väl gå in här? bad Ramona och stoppade Theo, som med bestämda steg var på väg att passera tatuerarens vagn." (Kinesiska Draken)
"I samma stund som Kimberlie hörde smällen kände hon stöten som gick igenom planet." (Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland)
"Kimberlie låg stel av fasa i sängen och lyssnade på rösterna som trängde in från rummet intill." (Kimberlie - Ett nytt liv)
”Något osannolikt var på väg att hända Theo. Något oerhört som helt skulle förändra hans liv.” (Theos Pompeji)
”Vad är det här för något?” hade Theo sagt, och i nästa stund var ingenting sig likt. (Boudicas strid mot Romarna)
”Idag är det min födelsedag”, sa Kimberlie och kände ett hugg av saknad i bröstet, i magen, ja över allt. (Kimberlie – Främlingar)
”Trampet av militärstövlar ekade mellan husväggarna när klackarna rytmiskt slgo mot gatans stenläggning.” (På liv och död i andra världskrigets skugga)
”Obehaget växte sig större för varje minut. Olustigt vred Ramona på sig.” (På flykt från andra världskrigets fasa)
Tyckte du böckerna lät spännande? Om du blev sugen på att läsa dem kan du börja läsa dem i vilken ordning du vill. Du måste inte börja med den första boken i serien. Om du vill kan du börja med den senaste.
Det allra bästa du kan göra är att skriva sådant som inte andra skriver just nu. Då har du störst chans att få din bok utgiven. Det är bara att skriva på!
Vill du ha fler skrivtips kan du kika på tidigare svar här på Unga fakta eller gå in på min hemsida www.kimselius.se och titta under Författartips, eller min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ Där kan du titta under Kimselius Skrivtips, här hittar du massor av tips och råd! Dessutom hittar du många länkar på min blogg och min hemsida, till andra skrivtipssidor, skrivtävlingar etc.
Lycka till!
Kramisar Kim
|
Jag håller på att skriva en bok , eller rättare sagt en lång berättelse. Där har jag använt några figurer från en annan bok, men de har andra namn och andra egenskaper. Min fråga lyder: Är det att stjäla andras figurer?
Vore tacksam för svar!
/ Linnéa, 11 år från Sala.
Hej Linnea
Eftersom de har andra namn och andra egenskaper, tycker jag inte att det låter som om du har stulit något!
Lycka till med din bok!
Kramisar Kim
|
|
Föregående sida
