Dietrich av Bern
Den tappre riddaren Dietrich hade gett sig av över Tyrolens alper för att möta och strida mot sin ärkefiende, dvärgkungen Alberich.
Vädret var hårdare än han räknat med, och han tvangs börja leta efter en plats att söka skydd på. Så småningom kom han till en mörk borg med skyhöga murar.
Efter några tunga slag med portklappen hörde han hur en nyckel började rassla på andra sidan. Den som öppnade dörren såg knappast gästvänlig ut, eller ens mänsklig. Det var en enorm figur, puckelryggig och förvriden med plirande, glödande trollögon. Emellertid samlade Dietrich mod till sig och undrade om han fick komma in en stund tills den kalla vinden mojnade. Jo då; det gick bra.
Det pågick en febril aktivitet inne i det skumma hushållet. En massa andra minst lika underliga skepnader irrade fram och tillbaka, och samlade ihop vapen och rustningsdelar. Längre ned i borgen hördes slamret av smedjor i fullt arbete. Dietrich undrade vart han egentligen hamnat.
”I bergresarnas rike!” mullrade hans värd, och pekade ut genom en glugg. ”Ser du det där som lyser i fjärran? Det är isälvornas hus som står i brand. Vi jättar har gått ut i krig mot dem, och snart ska bergen vara rensade från all sådan ohyra!”
Dietrich kände vreden bubbla upp inom honom. Det var ju isälvorna som hade för vana att bistå vilsna vandrare, och dessutom skötte de vädret i alperna. Inte undra på att klimatet nu blivit så bistert! ”Jag är på väg till vår kung, Orkis, och hans son, trollkarlen Janibas, för att med hans armé marschera mot isdrottningen Virginals slott Jeraspunt. Då det fallit är alperna våra, och sedan drar vi oss ned mot de gröna dalarna, där ni puttefnasker bor!”
Dietrich hade hört nog. Han drog sitt svärd och klöv den lede jätten från hjässan till livremmen. Alla de andra oknytten i borgen drog sig skrämda undan och försvann in i skuggorna. Med detta lät han svärdet återvända till sin skida, och förklarade med dundrade stämma: ”Låt alla vidunder i bergen veta, att Dietrich av Bern är deras svurne fiende, och att han marscherar mot kung Orkis! Alla som kommer i min väg, må försöka stoppa mig!”
Det behövde han inte bekymra sig för.
Vart han än vände sig i alperna väntade bergresarna på honom. Men hur de än försökte övervinna Dietrich, lät han sig inte kuvas. En efter en föll jättarnas borgar. Till slut nådde han Orkis borg. Till sitt stora förtret kunde han konstatera att den var övergiven. Jättekungen hade redan hunnit ge sig iväg med sin här.
Dietrich hastade efter så fort han kunde. Till slut blev vinden alltför isande och snön alltför djup för hans häst, och han band djuret i en grotta för att själv fortsätta till fots. Högt där ovan bergen, där luften är frisk som en vårbäck, skymtade han till slut isslottet Jeraspunt. Men han var inte längre ensam.
Runt slottet slingrade sig som en svart pytonorm Orkis armé av jättar, troll, drakar och andra vidunder. Då Orkis fick syn på Dietrich, slet han åt sig sin bästa yxa och travade iväg mot den frusne riddaren.
Av alla monster Dietrich mött på sin vanding mot isslottet, var nog Orkis det värsta. Han rörde sig fram över den rena snön som ett rysligt åskväder, en stormvind av smuts och fasa. För ett ögonblick stod Dietrich som paralyserad, sedan grep han om svärdsfästet för att ge jätten en så god omgång som han förmådde. Men ve och fasa - svärdet hade frusit fast! Med ett triumferande skratt som fick bergen att skaka runtom, höjde Orkis sin enorma yxa och slungade den mot Dietrich.
Riddaren var snabbare och hoppade undan, och så fortgick kampen. Orkis gjorde ett rytande utfall mot Dietrich som kastade sig undan så gott han kunde, allt medan han försökte dra sitt svärd. Till slut hade han slitit upp skinnet i handflatan, och hans kokande blod rann ner i skidan. Genast lossnade svärdet, och med blixtens hastighet svingade han vapnet över huvudet, och kapade av Orkis ben jäms med anklarna. Nu föll jättekungen som en fura och Dietrich utdelade utan tvekan dödshugget i vidundrets hjärta.
Nu var han utan vila tvungen att ta sig an hela monsterhären. Ylande av stridslust kom alla resarna och trollen farande mot honom. Just som modet höll på att falla från honom fick han se isdrottningen Virginal på Jeraspunts murar. Inte ens hans vildaste förhoppningar kunde leva upp till hennes skönhet. Var det henne han stridit så för, var det alla vedermödor värt, och lite till.
Åter stärkt till kropp och själ rusade han Orkis arme till mötes.
Det blev minsann en batalj värd att berätta om i generationer. Hur många vidunder som än öste på lyckades Dietrich hålla dem stången. Men nu började han märka något underligt. Vissa motståndare som han med största säkerhet hade bragt om livet, kom strax tillbaka med samma kämparglöd. Hur gick det här ihop?
Han fick syn på Orkis son, trollkarlen Janibas. I sina händer bar han en tavla av svart järn med märkliga inskriptioner. Då Dietrich högg ner någon i jättearmén, höjde Janibas tavlan mot skyn och uttalade någon ohörbar formel. Genast steg den fallne upp, lika stridsduglig som innan.
Dietrich insåg att han aldrig skulle kunna besegra vidundren med en sådan magi mot sig. Därför satsade han nu allt på ett kort och slungade med all kraft sitt svärd mot Janibas. Trollkarlen, som just var i färd med att höja järntavlan mot skyn, hann aldrig se svärdet komma.
Den trogna riddarklingan flög rakt igenom tavlan, splittrade den i tusen bitar, och fortsatte sedan genom Janibas nattsvarta hjärta. Med ens föll alla tidigare dräpta slagskämpar till marken, och blev liggande kvar. Men inte bara detta, alpernas mäktiga glaciärer började falla samman under ett utdraget klagomuller. Som vita stormar rasade lavinerna nerför bergen och svepte bort det som återstod av Orkis onda här.
Äntligen var friden återställd och portarna till isslottet Jeraspunt slogs upp för att välkomna sin befriare. Av den tacksamma och diamantbeslöjade isdrottningen fick Dietrich nu motta en krona i bergskristall, samt också hennes kärlek och hand i giftermål, om han ville. Det fanns förstås inget Dietrich hellre önskade, men först måste han ge sig av för att möta dvärgkungen. Han tyckte att Alberich fått vänta länge nog på honom.
Och hur gick det då för Dietrich?
Jo, i de äventyr som sedan följer övervinner han inte bara dvärgkungen, utan också hans magiska guldring, en osynlighetsmantel, en styrkegördel och det makalösa svärdet Nagelring. Men det är förstås en annan historia.
