Rogero och Bradamante
Under Karl den stores krig mot muslimerna utspelades många märkliga och magiska människoöden, men knappast något mer underligt än Rogero och Bradamantes.
Bradamante var något så ovanligt som en kvinnlig krigare i Karl den Stores armé. Hon kallades den vite riddaren av sina kamrater, ty just denna färg bar hennes rustning.
Under flera drabbningar hade hon mött och stridit mot den muslimske kämpen Rogero. Men från första ögonblicket hade de båda blivit kära i varandra.
Till slut bestämde de sig för att sluta låtsas, och mötas som älskande. Ett högt berg en bit från slagfältet skulle bli platsen för deras första hemliga träff. Bradamante begav sig dit, men Rogero dök aldrig upp. Däremot fanns det en annan riddare på mötesplatsen. Han tycktes medtagen, och höjde endast trött på huvudet då Bradamante närmade sig. ”Om du letar efter den mörkhyade kämpen blev han bortförd liksom de andra”, sa han. ”Endast jag lyckades undkomma, men orkar inte fly längre.”
Det visade sig att trollkarlen Atlantes hade kidnappat en hel klump riddare, bland dem Rogero, och fört dem till sitt slott på bergets topp. Bradamante undrade om riddaren ville följa henne, om hon satte kurs mot bergstoppen för att befria trollkarlens fångar, och det gick den trötte främlingen med på, om han bara fick vila upp sig först.
Då Bradamante talade om vem hon var, bleknade riddaren. Det visade sig att deras respektive familjer var inblandade i en lång fejd. Alltså var de egentligen dödliga fiender! Riddaren sade inget, men han tänkte desto mera då han började klättra efter Bradamante.
Då de kommit ett stycke på väg knuffade riddaren plötsligt ner Bradamante i en djup klippa. Som genom ett under slog hon sig knappt alls, och reste sig genast för att se vart hon hamnat.
Hon befann sig i en stor grotta med en märklig stenlåda, nästan som en sorts kista. ”Det där är Merlin, trollkarlens grav”, hördes en röst bakom henne. ”Där slumrar han tills världen behöver honom i en tid av stor kris.” Ur skuggorna kom en kvinna i purpurröd mantel.
Detta var, fick Bradamante veta, häxan Melissa, som vaktade graven. Melissa visste redan Bradamantes ärende, och gav henne en magisk ring. ”Den här kommer att skydda dig mot förtrollning, och lägger du den i din mun blir du osynlig.”
Beväpnad med detta sagolika föremål fortsatte Bradamante sin klättring mot slottet. Då hon nästan var framme, hörde hon ett frustande i luften bakom henne.
Det var trollkarlen Atlantes, som iklädd sin svarta rustning kom ridande på sin hippogriff; en varelse som är hälften örn och hälften häst. Han kastade den ena skarpa åskviggen efter den andra mot Bradamante, men eftersom hon hade ringen blev hon inte skadad. Istället låtsades hon bli träffad, och kastade sig till marken. Nöjd närmade sig Atlantes för att utdela dödsstöten. Men då han var inom armlängds avstånd drog Bradamante med huggormens snabbhet sitt svärd och slog trollkarlen från sitt märkliga riddjur.
”Nu ska du genast släppa Rogero och de andra riddarna!” befallde Bradamante och lät svärdsspetsen vila mot trollkarlens hals. Ja, i ett sådant läge fanns inget annat att göra. Strax kunde Bradamante omfamna sin älskade Rogero.
Nu fick hon höra orsaken till trollkarlens handlande. Det visade sig att Rogero var Atlantes fosterson. Allt han ville var att skydda Rogero mot världens ondska genom att stänga in honom i sitt slott. De övriga riddarna skulle bara vara sällskap.
Bradamante gav Rogero sin ring. ”Den här kan du nog ha mer nytta av” sa hon och trädde den på hans finger. Nu ville Rogero gärna prova hur det kändes att rida på en hippogriff. Atlantes gick motvilligt med på detta, men knappt hade Rogero klivit upp på djurets rygg förrän det for iväg i vilt sken.
Innan någon hunnit blinka hade ekipaget redan försvunnit långt upp i molnen.
Det blev en vild färd för Rogero. Då han åter kommit ut ur molnen såg han havet under sig. Nu var han långt borta från Bradamante. Vid horisonten skymtade någon sorts kust. Han manade hippogriffen ditåt, och nu tycktes den lyda honom bättre.
När han kom närmare kunde se en vacker flicka, som stod kedjad vid en hög klippa. ”Sköna jungfru”, hojtade Rogero. ”Varför har ett sådant öde drabbat dig?” Flickan förklarade att hon hette Angelica, och att hon satts här för att bli mat åt ett hiskligt havsmonster. Varje dag drogs en ny lott om vem som skulle bli kedjad vid klippan. Allt för att vidundret inte skulle bege sig upp på land, och jaga folk i byar och städer.
Just som de pratade började havet koka, och ett stort huvud, fulare än någon fulhet på denna jord, dök upp ur vågorna. Då havsmonstret fick se Angelica slickade det sina gula huggtänder och började sakta kräla mot sitt offer.
Rogero höjde sin lans och dök mot odjuret, men dess hud var så seg att stöten inte gjorde någon skada alls.
Desto argare blev monstret, som ville ha lugn och ro när han skulle äta. Med sina enorma labbar började han slå efter inkräktarna. Hippogriffen dök smidigt undan varje gång, och till slut fick Rogero in en träff med sin lans, rakt genom ögat på monstret och in i dess hjärna. Med ett gurglande jämmer drog sig vidundret tillbaka till havsdjupen för att dö.
Rogero befriade Angelica från bojorna och satte ner henne i en björkdunge ovanför klipporna. Anjelica kunde knappt tro att Rogero lyckats besegra monstret. ”Kanske min ring hjälpte mig på något sätt”, sa Rogero, och berättade om alla underbara saker den kunde göra. ”Du kanske vill prova den?”
Det ville förstås Anjelica gärna, men så fort hon fått ringen i sin hand, stoppade hon den i munnen och försvann. Vilken falskhet! Rogero gav upp ett högt rop av raseri, men lyckades bara uppröra hippogriffen, så den slet sig och flög iväg. Nu var han utan riddjur också.
Trött av ilska och den hastiga resan kastade han sig ner mot en liten björk bakom sig. ”Åh, grymma öde! Har du inte plågat mig nog ännu?” hördes till Rogeros förvåning från björken. Då han frågade trädet vem som talade fick han till svar; ”Jag är prins Astolpho, förtrollad av häxan Alcina!”
Den lilla björken, prins Astolpho, berättade hela sin sorgliga historia, och om hur alla traktens träd en gång varit tappra riddare. Rogero lovade att försöka ställa allt till rätta, och gav sig av mot häxans stad.
Detta var sannerligen en sagolik plats, som knappast tycktes ruva på någon ondska. Stadsmurarna var av rent guld, och överallt fylldes luften med skön fågelsång och ljuva dofter.
Då Rogero närmade sig stadsporten blev välkomnandet ett annat. Mot honom kom en anskrämlig samling troll rusande, beväpnade till tänderna. Värst av alla var ledaren, som med sin stora hängbuk i luften tog sig fram ridande på en stor sköldpadda.
Plötsligt dök en vacker kvinna upp i porten. ”Stopp!” ropade hon. ”Ni ska alla veta att den här mannen är min, Alcinas, gäst och ska behandlas väl!” Kunde detta verkligen vara häxan som Astolpho talat om? Rogero var förbluffad.
Han skulle komma att bli än mer fundersam. Under de kommande dagarna levde han i sällskap av Alcina ett mer glädjefullt liv än han nånsin gjort. Kanske han hade varit kvar där än om inte...
Plötsligt, mitt under en stor middag, dök den goda häxan Melissa upp! ”Vet, gode Rogero, att du äter med en av ondskans tjänare!” skrek Melissa anklagande. ”Inom kort kommer även du att dela samma öde som Astolpho, då trollpackan tröttnat på dig.”
Då mindes Rogero sitt ärende, och drog sitt blanka svärd. I skenet från dess klinga fick guldstaden en annan lyster. Alcina skrumpnade ihop till ett lika fult troll som sina vakter, och väggarna tappade all sin prakt, och blev kalla och slemmiga. ”Gå du, så ska jag städa upp här”, sa Melissa. ”Gå till din trogna Bradamante, som söker efter dig.”
Då Rogero lämnade trollstaden bakom sig såg han blixtarna hagla över den fördömda platsen. Sedan vågade han inte se sig om något mer.
På sin väg tillbaka till Astolpho fick han se en riddare som höll på att föras bort av ett par jättar. Minsann, om fången inte var någon annan än Bradamante! Genast rusade han efter jättarna, men hann inte upp dem förrän de försvann in i ett högt torn. Utan att förspilla någon tid dök han in genom porten. Där inne fick han sig en märklig överraskning. Där fanns alla riddarna som tidigare hållit honom sällskap, och också Bradamante. Alla tycktes vara djupt försjunkna i någon sorts förtrollning, som strax började drabba även Rogero.
När han åter slog upp sina ögon stod en leende ung man lutad över honom. ”Jag förstår att du inte känner igen mig”, skrattade han, och det måste Rogero instämma i. ”Det är jag, Astolpho, ”björkprinsen” –men också Bradamantes kusin. Det var egentligen henne jag letade efter.” Det visade sig att tornet tillhörde trollkarlen Atlantes, som försökt behålla sin styvson och hans vänner genom att försänka dem i dvala. Astolpho hade i en duell med magikern sårat honom så svårt att han dessvärre avlidit, eller hur man nu ska säga. På trollkarlars vis hade han försvunnit i en svavelosande rökpuff. Dessutom hade Astolpho fångat in hippogriffen. Med den ville Rogero dock inte ha något mer att göra. Han tog farväl av prinsen och gav sig av med sin älskade Bradamante.
Astolpho upplevde många underbara äventyr på ryggen av hippogriffen, bland annat besökte de en gång självaste Paradiset.
Till slut släppte han fri det fantastiska riddjuret, så det kunde vandra i världen som det själv ville.
