Owain
En dag fick Owain höra att en annan av riddarna av runda bordet, Cynon, hade blivit allvarligt skadad i en duell med den Svarte riddaren.
Eftersom Cynon och Owain var bästa vänner blev han mycket vred och gav sig av från Camelot för att hämnas sin vän. Efter några veckors letande stötte han på Svarte riddaren i en skog.
”Försvara dig din usling”, skrek Owain, ”Eller ge dig inför en av Camelots riddare!” Svarte riddaren sa inte ett ljud, utan sänkte bara sin lans till anfall. Detta var svar nog för Owain, och de bägge kämparna satte fart mot varandra som ett par expresståg.
Den här gången var Owain den snabbare. Han lyckades föra undan Svarte riddarens lans med sin sköld, och träffade med sin egen lans rakt i bröstet på sin motståndare.
En sådan smäll borde ha slagit vem som helst till marken, men Svarte riddaren reste på sig och höjde åter sin lans. Långsamt vände han om och försvann i riktning mot ett slott.
Owain förstod att han åtminstone lyckats skada sin fiende, och satte av efter honom. Just när Owain hade hunnit över vindbryggan på slottet rasade fällgallret ner och klippte av hans häst på mitten! Runt om honom kom knektar rusande på bröstvärnen. Owain drog sitt svärd och förberedde sig på en sjuhelsikes batalj.
Just då dök en vacker kvinna upp ur en öppen port, och tryckte en ring i hans hand. ”Jag är Luned, Svarte riddarens hustru!” viskade hon. ”Sätt på dig den här ringen. Den kommer att göra dig osynlig, och hjälpa dig fly.” Och minsann; så fort Owain trädde ringen på fingret försvann han i tomma intet.
Snart stillade sig tumultet i slottet, och Owain fick höra att den Svarte riddaren dött av sina skador. Han sökte genast upp Luned, tog av sig ringen och frågade vem han egentligen besegrat.
Luned förklarade att hennes man försvarat en helig och magisk fontän, som kunde hela alla sår och sjukdomar. Emellertid var det väktarens eviga öde att själv aldrig få smaka en droppe. Luned var egentligen den som vaktade fontänen, men hon valde sig en kämpe som försvarade platsen.
Owain förstod vilken skada han gjort. Han lovade därför att stanna hos Luned och vaka över fontänen så länge hon ville. Och länge blev det. Efter några år gifte sig Owain och Luned.
En dag kallade kung Arthur på honom, och då måste han lyda. Under en mycket lång tid utförde Owain olika ärenden åt sin kung, och i friden i Camelot glömde han sin hustru i Fontänens slott. En dag dök en rasande kvinna upp vid hovet och anklagade Owain för svekfullhet och otrohet. ”Har du glömt din hustru i Fontänens slott?” skrek hon. ”Hon, som väntat så trogen på dig i alla år??” Överväldigad av skam rusade Owain förtvivlad ut i skogen och försvann!
I en öde vildmark levde nu Owain länge som en vilde, avskuren från resten av omvärlden.
Han pinade sig själv för att ha svikit sin älskade Luned, och åt allt mindre för var dag som gick. När han nästan dukat under av svält mötte en adelsdam som var på resa genom trakten. Turligt nog hade hon en magisk dryck, som genast återställde hälsan hos den utmärglade riddaren.
Nu insåg han vilken idiot han varit. Det var knappast det här Luned ville ha ut av honom. Åter frisk och stark tog han på sig sin rustning och gav sig av från Camelot.
Då han en dag red genom en lummig skog fick han höra ett väldigt larm en bit därifrån. Det var ett vitt lejon som kämpade mot en jättelik orm. Ormen hängde ut ur en klippa och vägrade låta lejonet passera. Utan att tveka drog Owain sitt svärd, rusade fram och klöv huvudet på ormen. Lejonet betedde sig som en tacksam hund, och lade sig ned och började slicka Owains hand. ”Du var mig en rejäl krabat”, skrattade Owain. ”Men jag kommer nog ha nytta av dig. Låt oss slå följe.”
Då Owain och lejonet började närma sig Fontänens slott fick de av traktens bönder höra att slottet belägrats av en ond jätte och hans två söner. Flera ungdomar från byarna runt slottet hölls fångna, för att bli mat åt vidundren. Utan att spilla mer tid red Owain i sporrstreck till Fontänens slott. Denna plats, som en gång varit så fridfull och blomstrande, låg nu öde och kall. De skimrande väggarna var svarta och dystra. Ondskan hade gjort sig en boning i slottet.
Det första Owain fick se då han tagit sig in på borggården var hans älskade Luned! Jättens två söner hade bundit henne vid en hög påle och höll på att tända en brasa vid hennes fötter. Fontänen var säkerligen förstörd och nu skulle också dess väktare gå under på bålet.
Owain tog sig genast an de två jättesönerna. De var ett par anskrämliga bjässar och ena riktiga slagskämpar, men med hjälp från lejonet hade de till slut besegrats. Då dök jätten själv upp, beväpnad med en stor spikklubba. Om han söner varit fula så var de blott intet mot far sin. Owain förstod att Fontänens slott lätt hade fallit för vreden hos ett sådant monster.
Outtröttad kastade han sig nu mot jätten. Det blev om möjligt en ännu svårare kamp, men det vita lejonet höll sig troget vid hans sida. ”Om du inte haft ditt lejon hade du inte varit så karsk!” brummade jätten. Sånt prat ville Owain inte veta av, utan beordrade lejonet att gå in i slottet. Motvilligt lydde den stora katten, och striden mellan jätten och ridaren fortsatte. Men nu var kampen ojämn. Jätten drev Owain längre och längre tillbaka. Snart skulle han ha ryggen mot väggen, och ingenstans att ta vägen. Till slut föll han utmattad ihop, och jätten höjde segerviss sin klubba för dödsstöten.
Just då kom det otåliga lejonet farande över slottsmurarna och slog ner på jätten. På ett ögonblick hade djurets kraftiga huggtänder begravts djupt in i monstrets nacke, och knäckt av den.
Jätten föll livlös ihop framför Owains fötter.
Luned var räddad och de fångna ungdomarna befriade, men den magiska fontänen var sorgligt nog förlorad.
Owain och Luned lämnade tillsammans med vita lejonet sitt älskade slott som nu bara var ett gömställe för kråkorna, och satte kurs mot Camelot.
Här fann de äntligen den frid som bara två älskande hittar i varandras hjärtan.
