Påskkärringar

Folksägnernas påskkäringar var ruskiga figurer –häxor som festade med djävulen på skärtorsdagsnatten. Om du någonsin undrat vilka de "riktiga" påskkäringarna var för några figurer kan du läsa dessa två hemska historier från Blekinge –om du vågar.

Häxorna från Förkärla
En skräddare från Förkärla i Blekinge fick verkligen reda på vad häxorna hade för sig under påskhögtiden. Ett år tog han in hos en gammal bondmora just veckan innan påsk. Det var trångt i stugan, så han fick hålla tillgodo med soffan nattetid. Så inför skärtorsdagsnatten frågade gumman: "Säg, skräddare, hur vet man när du sover?" Skräddaren funderade på den underliga frågan och räknade på att det nog låg någon illmarighet bakom, och svarade därför: "Jo, det hörs på att jag piper så dant i sömnen."

När skräddaren sedan gått och lagt sig låtsades han bara sova, och började snarka och tjuta något alldeles förfärligt. Så småningom kom käringen insmygande i köket och granskade honom noga. När hon kände sig övertygad om hans djupa sömn, hämtade hon sitt horn med flygsalva och smorde in en stor brödspade. Sedan klädde hon av sig spritt näck, gränslade spaden och viskade till föremålet: "Opp och ut och iväg över berg och hällar, ända fram till Jungfruporten på Blåkulla, och hem igen i morgon kväll!"

Så fort hon nått den sista stavelsen for käringen upp genom skorstenen så sotet yrde. Skräddaren, tapper men dum, fick för sig att följa efter, och grabbade tag i en sopkvast som stod i ett hörn. Denna kladdade han ner med salvan, gränslade tillhygget och mumlade: "Opp och ner och… Ehum… Och ända tills imorgon kväll!"

Det där var förstås inte den rätta ramsan, men kvasten lydde honom ordagrant. Alltså for skräddaren som en skottspole upp och ner i skorstenen tills följande afton! Då var käringens skorsten rensotad och skräddaren helt skinnflådd.

Man skulle kunna tro att vår hjälte fått nog av allt vad häxor heter, men följande påsk återvände han med hämnd i sinnet. Han tog in hos samma bondmora strax innan påskhelgen, och falskt slumrande under skärtorsdagsnatten såg han igen hur hans värdinna gav sig av mot Blåkulla. Men nu hade han varit mer uppmärksam och kunde återge den rätta besvärjelsen enligt häxkonstens alla regler. Den här gången for skräddaren upp ur skorstenen och försvann som en komet i skyn. I den fasliga farten tappade han nästan både andan och greppet om kvasten. När han sansat sig något och öppnat sina hårt ihopknipna ögon, fick han se att han inte var ensam på sin färd. Tvärtom; natthimlen var överhopad med fruntimmer i alla åldrar på flygande kvastar, spiselkrokar, hötjugor och andra förhäxade husgeråd.

Snart nog nådde de märkliga ekipagen Blåkulla, där de gick in för landning på en hög kulle. Där var det smockat med trollpackor och djävulskap, och mitt ibland dem satt Skam själv i all sin gräslighet. Han grinade illa när han fick syn på skräddaren. "Skräddare är ett bångstyrigt släkte", morrade han till sin närmaste bordsdam. "Se till att hålla ögonen på honom!"

Strax satte sig gästerna vid ett långt bord, där de blev serverade alla möjliga läckra rätter och drycker. "Nåja", tänkte skräddaren, "man får väl ta seden dit man kommer. Det är ju dessutom inte varje dag man får dinera med hundratals nakna fruntimmer!" Så satte han sig ned mellan två yngre häxor av något trevligare utseende. Men innan han högg in på maten bad han av gammal vana bordsbön, och då kunde han plötsligt se vad de egentligen blev serverade. Faten var fulla av paddor, maskar, ormar, skalbaggar och andra oätbara äckligheter. Skräddaren höll dock god min och meddelade att han ännu var mätt efter kvällsmaten.

När den osmakliga måltiden så småningom var avslutad frågade Fan sina häxor om de var sugna på lite motion efter förtäringen. "Jaaa!!" ropade trollpackorna exalterat i en unison kör. "Då ska vi fäktas!" vrålade Skam, varpå en hord demoner kom rusande, beväpnade med skäkteträn. Med dessa högg de in på häxorna så att blodet flöt och öron och näsor rök all världens väg. "Trasigt idag –helt imorgon!" skrattade häxorna varje gång de fick sig ett hugg och plockade helt obekymrat upp de kroppsdelar som slagits av. Skräddaren, som stod med gapande mun och betraktade det blodiga skådespelet, fick plötsligt känna hur någon drog honom i nattsärken. När han tittade ner fick han se en liten pojke som log illmarigt mot honom. "Vet du vad?" viskade pojken. "Jag slår vad om att om du ropade tvärtom istället, skulle alla såren synas när de kommer hem imorgon!"

Skräddaren gav pojkens tips ett ögonblicks fundering, sedan slet han till sig ett skäkteträ och gav sig själv in i misshandeln medan han skrålade för full hals: "Helt idag –trasigt imorgon!" När så musten hade gått ur de fäktande djävlarna, kallade Fanken över de blåslagna häxorna till sitt bord, där de fick skriva sina bomärken i hans stora bok. När det blev skräddarens tur skrev han istället dit Jesu namn. "Vad har du gjort, din idiot!" ylade Fan. "Nu är ju boken helt värdelös för mig. Ta eländet och försvinn härifrån innan jag flår skinnet av kroppen på dig!!" Och nog fick skräddaren brått alltid. Med svartkonstboken under armen letade han reda på sin kvast och lämnade i flygande fläng Blåkulla.

Nästa morgon gick skräddaren raka vägen till häradshövdingen och förklarade att hela trakten var nerlusad med häxor. Eftersom det inte var svårt att se vilka de var; de var ju fortfarande såriga och stympade efter skräddarens baklängesformel, drogs de alla inför skranket och miste huvudet. Men skräddaren hade ju fortfarande kvar Fans häxbok, och med hjälp av den blev han både rik och mäktig, och grundade så småningom, om man ska tro historien, frimurarorden.

Vidare i Blekinge
I Ringamåla fanns det en mycket beprövad metod att avslöja häxor. Om man i en brödkaka hittade ett sädeskorn som var okrossat skulle man spara det och lägga det på tungan när man gick i kyrkan på långfredagen. Då kunde man se vilka av fruntimren som varit i Blåkulla; de hade nämligen ett annars osynligt horn mitt i pannan.

Ett par gubbar från Asarum som på skärtordagsmorgonen skulle gå och hugga ved passerade på väg till sitt arbete kyrkan. Den ene stannade och sa: "Ja har hört säjas att om en ä kvick å drar ett slag i klockesträngen te kyrkeklockan när blåkullakäringarna kommer snattrandes, så har di inte makt te å flya längre utan slår ner på joren så en kan se hocka di ä. Låt oss försöka nu när vi ändå ä ve kyrka!" "Njaa, ja vet inte ja", tvekade hans kamrat. "Ja vill nog inte röra ve kyrkans doningar utan lov från prästen. Men om ja stannar här nere så kan ja ropa te daj när ja hör di komma."

Det gick den andre med på och rusade upp i kyrktornet. Efter ett tag hörde gubben utanför kyrkan hur det började susa i luften, och när han tittade upp fick han se en hel skock häxor fara fram över morgonhimlen. "Dra allt va du tyar! Dra allt va du tyar!" hojtade han upp till sin kamrat, och denne kastade sig med all kraft på repet till klockan. Ett ensamt rungande "Klang!" genljöd över nejden och på ängen jämte kyrkan damp det ner inte mindre än tre förvånade påskkäringar. I detsamma de fann sig vara jordbundna förvandlades häxorna till raggiga getter. Utan pardon gick de lös med bett och sparkar på ett litet päronträd som kyrkvaktmästaren hade planterat.

"Ge fanken i kyrkegobbens päronträ!" ropade karlen utanför kyrkan och slungade med all kraft sin yxa rätt i klöven på en av getterna. Då återtog häxorna sin mänskliga gestalt igen och tog till flykten. Men den som fått yxan i foten fick vackert stanna kvar, och då han som ringer i klockan kommit ner fick han se att det var ingen annan än hans egen fru! Han fick lägga vedhuggningen på hyllan den dagen, och skamset gå hem och förbinda foten på sin äkta hälft istället.

Blåkulla i praktiken är, som de flesta vet, ön Blå jungfrun i Kalmar sund. Sägnernas Blåkulla är en helt annan plats än denna natursköna utflyktsort. Sagans Blåkulla är ett sorts berg i vildmarken, antagligen någon avkrok av själva Helvetet. I resten av Europa for häxorna till en liknande plats, Brocken; i verkligheten Blocksberg i Tyskland.