Tidigt 1800-tal

Tiden

Under åren 1700-1850 hade handelshusen i Stockholm och Göteborg en central ställning i den svenska ekonomin. De skapades av kapitalstarka köpmän, ofta av utländsk bakgrund, i första hand för att driva utrikeshandel. Men handelshusen fungerade också som banker, rederier och industriägare. De var normalt inte specialiserade på en typ av varor utan handlade med alla varor som kunde ge lönsamhet. I Stockholm fanns ett 20-tal förmögna köpmannafamiljer knutna till handelshusen. Det var en ekonomisk elit med stort politiskt inflytande. Eftersom de ofta bodde vid Skeppsbron kom de att kallas Skeppsbroadeln.

Det dök också upp många så kallade partrederier runt om i Sverige. Det var 3-4 handelsmän och storbönder som gick ihop och byggde ett eller flera fartyg. Det finns många kända segelskut-orter. Bland annat: Brantevik, Skillinge, Bergkvara och Degerhamn.

Fartygen

De stora handelshusen byggde stora flermastade fartyg avsedda för internationell handel. Te och porslin från Kina, ull och vete från Australien.

I Norden byggdes i stor utsträckning fartyg för den lokala marknaden. De byggdes efter farvattnens förutsättningar och efter de lokala fraktbehoven. Exempelvis i Stockholms skärgård växte det fram de traditionella Roslagsskutorna som främst fraktade ved in till Stockholm. Sandkilar som fraktade sand från Öland och så vidare.

När segelsjöfarten började få konkurrens från ång- och motorfartygen satte man helt enkelt in en motor i de mindre skutorna. Oftast var det råoljemotorer så kallade ”kultändare” som inte hade tändstift som de vanliga motorerna hade. De hade istället en järnkula längst upp på motorn som man värmde upp med en blåslampa. Därifrån kom talesättet – ” är kulan röd så far vi”.