Hur navigerade man?
Vid de första sjöfärderna höll man sig förmodligen till kända vatten men allt eftersom tiden gick blev man modigare och modigare och gav sig allt längre bort. Till en början navigerade man efter stjärnorna vilket var ett ganska osäkert hjälpmedel. Till detta lade man vågornas rörelse, strömmar i vattnet, fåglarnas flykt och havets dofter. Luktade det salt? Luktade det tång? Kom det dofter från land och så vidare. Generation efter genration samlade på sig kunskaper och erfarenheter vilket gjorde dem till förvånansvärt goda navigatörer.
Astrolabiet var det första navigationshjälpmedlet som användes för att bestämma himlakroppars lägen och ur dessa beräkna tiden på dygnet. Alternativt kan man med astrolabiet om tiden är känd bestämma longituden. Var och när astrolabiet uppfanns är inte känt. Hipparchos (200-talet före Kristus.) brukar ibland nämnas som uppfinnare. Astrolabiet slog aldrig riktigt igenom i europeisk sjöfart, men användes i mellanöstern ända in i modern tid.
Kompassen innebar en revolution inom sjöfarten. En lika stor revolution som uppfinningen av GPS där man numera kan se sin position på en datorskärm med en exakthet av några meter. När och varför kompassen upptäcktes är lite osäkert men det finns dokument som berättar att folket från Cheng 300 år före Kristus använde en ”sydvisare” för att inte komma vilse när de sökte efter jade (en slags sten). De första kompasserna använde sig av den magnetiska järnmalmen magnetit. På 800-talet började kineserna att använda sig av den till sjöss. Tidigare hade man varit tvungna att segla efter stjärnhimlen eller solen.
Den första västerländska beskrivningen av en kompass gjordes av engelsmannen Alexander Neckham 1190. Till en början förstod man inte riktigt hur kompassen fungerade. Det fanns kaptener som förbjöd sin besättning att äta lök för man trodde att det skulle påverka kompassen. Senare upptäckte och förstod man skillnaden mellan den geografiska och magnetiska nordpolen. Det var engelsmannen William Gilbert som på 1600-talet löste gåtan.
Under medeltiden började man att använda så kallade portolankartor. Detta var sjökort där kusternas konturlinjer var inritade. Med passare och linjal kunde man sedan ta ut kursen och styra mot målet med hjälp av kompassen.
Det var vanligt att man seglade efter polstjärnan. Med hjälp av en jakobsstav som senare utvecklades till en kvadrant kunde man räkna ut breddgraden. Den metoden fungerade hjälpligt i klart väder men inte när det var mulet. Columbus använde sig av den typen navigationsredskap när han upptäckte Amerika.
Efter århundraden av utveckling så kom man fram till sextanten som var ett precisions instrument som kunde mäta solens och andra himlakroppars höjd över horisonten med större noggrannhet än sina föregångare.
Man hade fortfarande svårigheter att göra en exakt beräkning av longituden. Detta berodde på att man först på 1750-talet hade lyckats att konstruera klockor, så kallade kronografer, som visade tiden exakt. Dessutom hade man bestämt sig för att den tid man räknade efter var GMT (Greenwich Mean Time) vilket innebar att man hade ett enhetligt system för tidsräkning.
När man inte kunde få fram sin position med hjälp av sextant på grund av dåligt väder fick man förlita sig på så kallad ”död räkning”. Man ritade ut sin kurs på sjökortet, som man fick fram via kompassen. Med hjälp av ett nytt hjälpmedel, den så kallade släploggen, som dök upp 1700/1800 fick man veta hur långt man hade seglat. Loggen var en sorts propeller som släpade efter fartyget och var kopplat till ett räkneverk.
