Sjömannens verktyg
Att arbeta ombord på ett segelfartyg innebar att man måste kunna lite av varje. Det räckte inte med att man kunde styra fartyget och sköta segel. Man måste kunna reparera det som gick sönder i riggen. Laga trasiga segel, göra nödvändiga reparationer och i vissa fall även kunna tillverka nya fartygsdelar. Det gick till så att de yngre lärde av de äldre. Varje sjöman fick göra sina egna verktyg.
När man skulle utföra arbeten uppe i riggen ” till väders” var det väldigt viktigt att man inte tappade något verktyg. Tänk om man tappade ett vasst och tungt verktyg från 40 meters höjd. Därför förvarade man verktygen i en verktygspåse som slängdes över axeln när man klättrade upp. Påsen måste kunna stängas med en låsring så att verktygen inte kunde ramla ut. Om man skulle utföra ett mindre arbete räckte det att man hade ett verktygsbälte där verktygen satt stadigt fast.
Sjömännen använde också verktygsbälte där man till exempel fäste kniv, prickert och nålhornet. En prickert eller liknande verktyg användes vid splitsning, det vill säga när man fogar ihop olika rep. Ofta förankrades verktyget i ett rep så att man inte kunde tappa det.
Nålhorn tillverkades av kohorn. Hornet fylldes med vax eller ister som man stoppade in segelnålarna i så att de inte rostade. Engelska horn var kapade i toppen. Nordiska horn hade hornets naturliga form.
Att laga segel var en stor del av sjömännens arbete. På små fartyg fick alla hjälpa till med det. På större fartyg hade man speciella segelmakare som förutom reparationer tillverkade nya segel. Eftersom fartygen seglade dygnet och året runt slets seglen hårt och behövde då ersättas.
 |
1. Segelsömmarkniv
2. Segelsömmarhandske
3. Seam rubber
4. Segelnålask |
Segelmakare i land och ombord på stora fartyg hade oftast en segelmakarbänk som de satt och arbetade på. Där hade de alla verktyg. Segelduken var väldigt hård och tjock och man sydde alltid segelsömmarna fyrdubbelt för att få starka sömmar. För att kunna trä nålen igenom de tjocka tyglagren hade man en segelmakarhandske som fungerade som en sorts fingerborg så att man fick kraft att trycka igenom nålen. Dessutom hade man i segelmakarbänken en segelkrok fäst i ett snöre, som man hakade i seglet så att man fick ett ordentligt mothåll.
Seam rubber använde man för att platta till segelsömmarna. På 1800-talet utvecklades verktyget till ett vackert svarvat handtag med en kil-liknande träbit längst fram.
Här kan du se Eric Wickenberg film om sjömanshantverk.
