Jorden (Tellus)

Liv på jorden

Jorden, vår hemplanet, är den mest fantastiska i hela solsystemet eftersom det finns liv här. Det kryllar dessutom av det. Vi vet inte om vi är ensamma om det i universum, men vi känner inte till någon annan planet som ens avlägset liknar jorden.

Liv på jorden har kommit till för att det finns perfekta förhållanden här. Jorden ligger på rätt avstånd från solen, för här är varken för kallt eller för varmt. Atmosfären innehåller mest syre, vilket kolbaserade livsformer behöver för att finnas. Allt liv på jorden består av kolatomer. Här finns också mängder av vatten, hela 71% av jordytan täcks av vatten.

Livsförhållandena på jorden beror också på samspelet mellan atmosfären (luften) och hydrosfären (vattnet). Avdunstningen av vatten från floder, sjöar och hav hjälper till att både kyla av och värma upp planeten. Jorden har på grund av detta samspel skiftande typer av väder på olika platser.

På håll lyser jorden i grönt, blått och vitt. Astronauter som sett jorden från rymden berättar alltid om vilken makalöst vacker och otrolig syn det är. De säger också alltid att jorden ser väldigt bräcklig ut i rymdens enorma nattmörker. Om fler människor upplevt vår planet på det här sättet, kanske vi skulle ta bättre hand om den.

Insidan av vårt klot

Jorden är också speciell på insidan. Jordskorpan flyter omkring på flera lager smält berg. Jordens kärna är fruktansvärt het, och aningen orolig tycks det. Ibland ökar trycket under jordskorpan och den spricker. Det är vid dessa tillfällen som det blir jordbävning eller vulkanutbrott, och smält sten, lava, kan rinna ut. Alla de andra planeterna i solsystemet verkar ganska lugna vid jämförelse. Kanske är det så att jorden är en av de yngre planeterna. De övriga himlakropparna kan en gång ha varit betydligt varmare inuti, men svalnat av efterhand.

Snurra vår jord ...

Om man drar ett streck rakt igenom jordklotet från sydpolen till nordpolen får man fram en linje som kallas "jordaxeln". Jordaxeln lutar något vilket gör att olika delar av jorden värms upp olika mycket, då planeten snurrar. Det är det som gör att vi har årstider. Under den tid som jorden rundar solen hinner den snurra ungefär 365 gånger runt sin egen axel. Varje snurr blir ett dygn och alla snurren per solvarv blir alltså ett år. Allt det här snurrandet gör att natthimlen förändras under året.

Stjärnbilder kommer och går beroende på vilken årstid det är. Denna regelbundenhet gör att människan sedan tidens gryning har kunnat beräkna tiden efter stjärnorna, och sedan skriva kalendrar.

Jorden är faktiskt inte helt rund, även om den ser så ut på bilder. Den är aningen tillplattad vid polerna och det kommer sig av att den snurrar ganska fort. Jupiter snurrar ännu fortare och har därför ännu plattare poler.

Gudinnan Terra

Sedan urminnes tider har jorden förknippats med olika gudinnor. I vardagstal brukar man prata om "Moder Jord". Precis som de andra planeterna har också jorden ett namn som kommer av en romersk gud, Terra. Terra var en gudinna som förknippades med hemmet och marken man bodde på eller ägde. Hon var också äktenskapets beskyddare. Ordet "Terra" är latin och kommer också från romarna. Terra betyder "mark", och sätts ibland ihop med namnet på stora landområden. På Venus finns till exempel Ishtar Terra.

Är jorden rund, platt eller ihålig?

Väldigt länge trodde man att jorden var solsystemets centrum, inte solen. Den polske astronomen och prästen Nikolaus Kopernikus (1473-1543) var den förste att misstänka att denna världsuppfattning inte stämde. Under den tid då Kopernikus levde var det farligt att ha åsikter som rubbade världs-ordningen. Man kunde bland annat bli avrättad som häxa, så Kopernikus höll tyst om sina idéer tills strax innan han dog. Över 100 år senare kunde den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei (1564-1642) konstatera att Kopernikus hade rätt. Galilei byggde stjärnkikare som nådde långt ut i solsystemet. Genom att studera himlakropparnas rörelser kom han fram till samma slutsats som Kopernikus.

Ännu längre tillbaka i tiden trodde man att jorden var platt. Seglade man tillräckligt långt åt ett visst håll skulle man ramla över kanten! Det var sjöfararna själva som kom på att detta inte kunde stämma. Jorden har en horisont, mot vilken det hela tiden gradvis dyker upp nya föremål ju längre man rör sig i samma riktning. Detta måste betyda att jorden var rund. Det finns faktiskt ett samfund i USA, Flat Earth Society, som fortfarande är övertygade om att jorden är platt.

En annan missuppfattning är att jorden är ihålig, och att det finns andra världar inuti. Det finns många varianter av den idén -att underjorden är befolkad av urtidsdjur, utomjordingar, försvunna civilisationer och mycket annat. Många science-fiction författare har skrivit äventyrsberättelser på det här temat. Den mest kända är nog "Till jordens medelpunkt" av Jules Verne.

Månen (Luna)

Avstånd från Jorden: 384,400 km
Ekvatorns diameter: 3476 km

Månen är lika gammal som jorden, men saknar atmosfär och vatten. Den är det andra ljusstarkaste objektet på stjärnhimlen efter solen.

Människan har observerat, dyrkat och fantiserat om månen sedan urminnes tider. Man har hittat kalendrar från stenåldertid, kretade i ben, där man utgått från hur månen ändrar utséende under en månad.

Mångudinnor

Månen har i nästan alla kulturer betraktats som en gud, och dyrkats. Romarnas mångudinna hette Luna, vilket månen ibland kallas. Den grekiska motsvarigheten var Selene eller Artemis, som också var jaktgudinna.

Du har kanske hört uttrycket "gubben i månen"? Det kommer av att många människor tycker sig kunna se ett ansikte i månens ärrade yta. Men det är olika i olika kulturer. Kineserna, till exempel, talar om "kaninen i månen", som var husdjur åt gudinnan Heng O. Varje höst firas Månfestivalen i Kina, då man äter "månkakor" bakade till gudinnans ära.

Månens yta och kärna

Månen är täckt med kratrar efter meteoritnedslag. I några av kratrarna finns is, men det är inget vatten som kommer från månen själv, utan det har transporterats dit av meteoriter.

Man tror att den kan ha en kärna av järn, som är delvis smält. Det finns ingen geologisk aktivitet på månen, det vill säga inga jordbävningar eller vulkanutbrott. Månen verkar inte ha ändrat utséende på fyra miljarder år. Eftersom det inte finns någon atmosfär bevaras avtryck i marken. Astronauternas fotspår kommer alltså att finnas kvar mycket länge.

Månens rörelser

Det tar 27 dygn för månen att snurra ett varv runt jorden. Den roterar själv också ett varv runt sin egen axel på denna tid. De här bägge "snurrningarna" gör att månen alltid har samma sida vänd mot jorden.

Under sin bana runt jorden blir månen belyst av solen på lite olika sätt. Det är därför den ibland är halv, ibland full och ibland bara en skära. De här förändringarna kallas "faser".

Solförmörkelse

Solförmörkelse

Två till fem gånger om året hamnar månen mellan jorden och solen så den skymmer solskivan. Det ser ut som om en stor svart boll plötsligt täcker solen, och dagsljuset blir dunklare. Detta kallas "solförmörkelse".

Det tar inte så lång tid innan månen rör sig vidare, fem-sju minuter ungefär, men det kan vara en kuslig upplevelse. Fåglarna slutar ofta sjunga och det känns som om hela naturen håller andan.

Om solen helt försvinner kallas förmörkelsen "total", annars är den bara "partiell" (delvis).

Månförmörkelse

Det kan faktiskt också bli "månförmörkelse". Då skymmer jordklotet månen för solljuset, och månen syns inte på natthimlen.

Månförmörkelse

Gravitation

Månen påverkar också jorden med sin gravitation. Eftersom de båda himlakropparna ligger så nära varandra träffas jorden till en del av månens dragningskraft. Det märks framför allt på vattnet, som buktar ut från jorden när månen passerar. Det gör att havet ibland drar sig tillbaka från stränderna, så kallad "ebb", innan månen släpper sitt grepp och vattnen rör sig tillbaka. Fenomenet kallas "tidvatten" och märks olika mycket på olika platser på jorden.

Gravitationen på månen är sex gånger mindre än på jorden. Det betyder att ett jordskutt på en meter skulle bli ett jättehopp på sex meter på månen. Allting väger mindre, även sånt som tas med till månen. Allt som hamnar i månens dragningskraft påverkas av gravitationen.

Månfärder

Månen är den enda himlakropp som vi besökt. Första rymdsonden på månen var den ryska Luna 2, som landade 1959. Den 20 juli 1969 landade en grupp amerikanska astronauter på månen, och följdes sedan av ytterligare fem expeditioner, den sista 1972.

Under de här expeditionerna hämtades olika prover från månen. Man kunde konstatera att det inte fanns några spår av liv alls. 1999 tog den amerikanska sonden Lunar Prospector upp en massa information om månen, som bland annat användes till kartor.

Månen - mystik & sagor

Månen har alltid omgivits av mystik, och det finns många sagor och otroliga idéer om månen. Länge undrade man om det fanns liv på månen.

Den tyskfödde astronomen Willian Herschel (1738-1822) var övertygad om att månen var bebodd. Hans landsman Franz von Paula Gruithuisen (1774-1852) trodde sig ha hittat bevis på detta, då han sett enorma "skyddsmurar" på månen. I själva verket var det naturliga stenformationer.

Den danske matematikern Peter Hansen (1795-1874) lade fram en teori om att månens baksida, som alltid är vänd från jorden, kunde vara bebodd.

Liv på månen?

1835 kunde till slut New York-tidningen The Sun avslöja förbluffande fakta om livet på månen. Världen häpnade. John Herschell, son till nyss nämnde William, var en av dåtidens mest berömda vetenskapsmän.

Han hade rest till Sydafrika, för att studera stjärnhimlen därifrån. I ett specialtillverkat superteleskop hade han lyckats komma så nära månytan att han kunde se dess invånare.

På månen vandrade det omkring svanslösa, intelligenta, upprättgående bävrar. De byggde små städer med riktiga fabriker och verkade ha en långt utvecklad kultur. Det fanns också en sorts apliknande fladdermusmänniskor, täckta av kopparfärgat hår, som verkade leva mer primitivt än bävrarna.

Förutom detta fanns det andra märkliga djur och lilafärgade träd... INTE! Allt var förstås en bluff, hopkokt av journalisten R A Locke. Locke hade inte haft någon stor nyhet på ett tag och hittade därför på en egen. När John Herschell fick höra detta blev han rosenrasande. Chefen för tidningen fick skämmas och sparkade Locke.

Idag kan vi tycka att folk var lättlurade, men ibland undrar man ju om allt man ser i TV verkligen är sant!