Sjöfara i Medlelhaven

Skriven av Josefine Östvik, 10 år från Västerås.

Elisabeth lämnade fram biljetten till flickan i glaskuben och log varmt mot henne. Äntligen skulle hon få åka ut på hennes livs äventyr. Få simma med delfiner och känna deras hy. Elisabeth fick gåshud bara när hon tänkte på det. Hon ställde sig i sist i kön och såg båten komma mot land. Framför Elisabeth stog en barnfamilj. Bebis skrek och grät. Tvåbarns mamman suckade och försökte få tyst på hennes unge. Elisabeth höjde blicken mot bebisen och log sitt varma leende igen. Bebis tysnade genast och började att skratta. Mamman i familj vände sig raskt om och tackade Elisbeth så mycket. När fraktbåten hade tagit ut stegen började folkmassan att gå ombord på båten. Elisabeth tog på sig sin ryggsäck och gick sakta fram till båten i kön.

Efter en stund fick Elisabeth gå upp på stegen och gick sakta upp till båten. När Elisabeth kommit över tröskeln till båten gick hon genast och letade efter en tom plats. Efter en minut hade hon hittat ett ledigt säte. Elisabeth satte sig genast ner och tittade på sin omgivning. Brevid henne satt en gammal dam och stickade. Elisbeth tittade på stickningen och frågade till slut damen ”Vad stickar du?”. Damen tittade upp från sin sticknign och log mot Elisabeth. ” Till min sonson John” sa hon och visade upp sig lite malligt. Elisabeth nickade till svar och hörde båten tuta och dom hade lämnat hamnen.

”Ska du också simma med delfiner” sa damen och log mot Elisabeth. ”Javisst” en dröm går i uppfyllelse där sa hon och tittade ut genom det lilla sjöfönstret. Vågorna vajade högt och solen sken.”Perfekt dag för en simtur” tänkte Elisabeth och reste sig upp från sätet och la sin ryggsäck där istället. Hon tog ut sin plånbok och gick bort till snackbaren. ”En fanta och en flaska bubbelvatten” sa hon och öppnade sin plånbok. Bartendern gick genast bak och tog ut drickorna från kylen. ”Varsegod det blir 20 spänn”. Elisabeth tog genast ut pengarna ur plånboken och gav killen de. ”Tack” var det sista Elisabeth sa och sedan gick hon tillbaka till sätet.

När båten stannade vid hamnen i medelhaven tog Elisabeth på sig sin ryggsäck och gick ut genom den trånga dörren. Hon kände lukten av salt från havet och solen sken rakt i hennes ansikte. En kall vindpust skjöldes över hennes ansikte och Elisabeth bara njöt. Väl nere vid hamnen stog en skara människor runt en man med stråhatt. ”Det är nog min grupp” tänkte Elisabeth och skyndade sig till de. Elisabeth såg damen stå i folkmassan och då förstog hon att hon kommit rätt. ”Hjärtligt välkomna till ön Ziki” började ledaren med stråhatten. ” Ni ska få ett minne för livet men först ska jag gå igenom lite regler och ropa upp er”.

Stråhatts mannen tog fram en pärm och tog utt ett papper och en penna därifrån. ”Jaha, Mikael Connedy”. Ja, skrek en man i folkmassan. ”Okej bra då är du här”. Stråhatts mannen ropade upp fler namn och tillslut ropade han upp Elisabeth.”Elisabeth Tail”. Elisabeth tittade upp mot stråhatts mannen och sa ja. ”Bra det var alla sa han tillslut och la tillbaka pappret och pennan. ”Nu ska jag bara gå igenom lite småregler” började han. ” Gå aldrig ut själv utan mig eller någon annan ledare på vattnet, det finns många faror som lurar där som vithajar och dom värsta av alla....Maneterna”. Elisabeth ryckte till. Tänk om hon skulle dö på kuppen. ”Såja ni behöve rinte vara rädda det finns en chans på miljoner att det just ska hända dig..

Efter en stund hade stråhatts mannen hämtat en båt och folkmassan gick ombord. Elisabeth gick ombord först av alla och valde en plats på taket. Solen stekte varmt på stolarna och dom var kokheta. Elisabeth brände sig. ”Aj” sa hon argt och ångrade sig genast att hon hade suttit sig där. Hon gick genast ner istället och öppnade bubbelvatts flaskan. Elisabeth drickte en rejäl klunk och sedan skruvade hon på korken och satte sig ner på ett säte.

När dom kommit ut till delfinernas plats presenterade ledaren delfinerna. ”Det här är Melody” sa han och pekade på en delfin ner i vattnet. ”Den ska Elisabeth Tail få simma med. Yes sa Elisabeth lite tyst för sig själv. ”Du kan byta om till en våtdräkt där nere”. Stråhatts mannen pekade ner i en kabyss och Elisabeth gick genast och bytte om. Efter en timme var delfinerna redo för att simma med människorna och en efter en fick hoppa i vattnet. När det var Elisabeths tur hoppade hon rakt nerpå Melody och skrattade förtjust. Melody gav ifrån sig ett läte och ledare berättade att den skrattade. Elisabeth och dom andra fick sätta sig på sin delfin och sedan skulle dom få hoppa och simma med delfinen. Elisabeth klappade händerna av förtjustning. Änkligen tänkte hon nu får jag göra det.

Elisabeth fick simma och leka en rejäl stund med Melody sedan var det dags för de att åka hem. Elisabeth kramade Melody en sista gång medans dom andra gick upp för att torka sig och byta om till sina vardagskläder. Stråhatts mannen lämnade Elisabeth ur sikte och gick in i båten. ”Hejdå Melody” sa hon och borrade in sitt huvud försiktigt i Melodys hala hy. Helt plötsligt hördes ett stort läte under Melody och Elisabeth. Melody fick panik och simmade iväg med Elisabeth på sig. ”Sluta stanna Melody” försökte Elisabeth men det gick inte att stoppa Melody.

Melody fortsatte att simma tills hon kände sig trygg. Elisabeth öppnade ögonen försiktigt. Inga båtar ingen människa i närheten. Hon blev rädd och fick en tår i ögat. ”Hittar du tillbaka till båten” viskade Elisabeth i Melodys ingömda öra. Melody svarade inte utan låg bara där på vattenytan heöt still. ”Melody” Elisabeth försökte få liv i den stackars delfinen men den rörde sig inte ett dugg. Till slut började Elisabeth gråta. Tårarna forsade ner i vattnet.”Hon är död” sa hon för sig själv mellan tårarna. ”HON ÄR DÖD” Skrek Elisabeth till slut och hon hade inget annat val än att försöka simma och lifta med någon båt. Elisabeth glömde helt bort vad ledaren hade sagt. Ensam utan mat med en död delfin och ingenstans att ta vägen...

Elisabeth hade simmat i timmar och hon var så utmattat och orkade inge mer. ”Snälla hjälp mig” väste hon tyst ingen kunde höra henne. Tack och lov hittade Elisabeth en klippa som stack upp ur vattenyran och Elisabeth försökte kravla sig upp på den. När Elisabeth tog sin fot försiktigt upp på klippan hördes ett prasslande ljud bakom henne och raskt vände sig Elisabeth om och där simmade fem maneter.

Elisabeth öppnade ögonen det högsta hon kunde och hon skrek. Maneterna simmade närmare och närmare Elisabeth och tillslut var dom så nära. Dom kommer inte hitta mig, jag lämnar mig, det var det sista Elisabeth sa innan stora blixtar forsade in i hennes kropp..

The end..

I tidnigarna runt om i världen:
”23:årig flicka hittades död på en klippa i medelhavet. Bränd ända upp till låren. Vi beklagar hennes död och hon begravs av släktingar senare idag.....