Döden lurar bakom ryggen på mig...

Skriven av Josefin Sundin, 11 år från Kilafors.

Jag och min kompis Zally var på väg till en jättebra bio, som vi längtat efter så länge. Zally berättade en massa historier om spöken och skelett. Ingen av oss trodde på spöken ens, och vi var inte alls rädda, fast det var nästan kolsvart ute där vi gick.
- Äntligen! ropade Zally. Där är biografen, kom vi skyndar oss.
Vi började springa, och när vi kom fram till det mörka rummet massor med folk i, så hade bion precis börjat. Det var en skräckis. Men jag vart inte rädd någon gång i alla fall...
- Psst! hörde jag någon viska. Du får titta klart på bion och sen...
- Men skärp dig, Zally, sa viskade jag. Det är inte kul, jag vet att det är du!
Zally tittade undrande på mig och tog en näve med popcorn och stoppade i munnen.
- Vad då? frågade hon. Jag har inte gjort någonting!
- Säkert... Du viskade att jag fick se klart på bion och sen...
- Vad snackar du om egentligen?
Zally och jag småbråkade lite där inne, men till sist blev vi så arga på varandra att vi var tvungen att gå ut på gatan, för att skrika åt varandra.
- Jag har inte gjort någonting!! skrek Zally. Jag var så inne i filmen att jag inte brydde mig om att titta på dig ens!
- Men sluta! Skrek jag tillbaka. Säg bara sanningen! Jag vet att det var du!! Jag vet!!

Nu hade Zally och jag bråkat klart, och vi gick åt varsina håll hemåt. Alltså, jag gick själv i det ännu kolsvartare mörkret. Då hörde jag samma röst igen och en liten knackning på min axel, så jag vände mig om... Där stog inte Zally. Där stog en svartklädd man.
- Psst, sa han. Bion är slut nu... Minns du mig? Minns du vad jag sa?
Jag blev stel och mina axlar åkte mer och mer upp mot kinderna. Jag gav till ett skrik sedan kutade jag hemåt, till mamma och pappa och min lillasyster Anna.
- Mamma! Pappa! Anna! ropade jag och slängde mig i famnen på mamma och grät. Pappa kom fram för att trösta, och Anna såg rädd ut.
- Jossan, viskade hon och lät skräckslagen. Va haj hänt?
Anna är bara 4 år och kan inte prata riktigt.
- Döden! sa jag. Jag träffade honom...
- Det var bara inbillning, gumman, sa pappa och mamma kramade om mig hårt. Jag lovar!
"Knack, knack!" knackade det på dörren. "Knack!"
Jag öppnade, jag trodde så klart att det var Zally som ville be om förlåtelse men där, utanför dörren stog inte Zally, där stog så kallat... DÖDEN!
- Är du redo? undrade han.
Han höjde sin kniv och siktade mot mitt bröst. Jag stelnade till och blundade hårt, hårt! Jag visste det redan nu, om några sekunder skulle jag vara död.
- Farväl! skrek jag till min älskade familj innan jag fått kniven i mig.
Mamma, Pappa, Anna! Jag älskar er, ni var viktigare än Zally till och med! hann jag tänka innan jag var död.

MANNEN FINNS ÄVEN IDAG... HAN KALLAS ÄN FÖR DÖDEN. HELA FLICKANS FAMILJ, SLÄKT OCH VÄNNER GRÅTER. FAST DETTA HÄNDE FÖR LÄNGE SEN. AKTA ER, HAN FINNS KVAR, DÖDEN!