När sista ljuset släcks

Skriven av Emilia, 14 år från Andersböle, Finland.

(Beklagar för det tomma inskicket ni fick!)

Jag stirrar in i lågorna. Mycket värme ger det inte, men lite ljus sprider det ju ändå över saker och ting. Dagen har varit precis som de andra. Inget speciellt, bara arbete, arbete och arbete.
I ett försök att slappna av, lutar jag mig tillbaka i fotöljen. Snart upptäcker jag att det är obekvämt och kråmar mig tills jag hittar en annan ställning. Men efter en stund duger inte den heller.
Vad är det då för vits att sitta stilla där i mörkret om man ändå inte fick det bekvämt för sig. Jag tittar på brasan. Snart skulle den också brinna ner.
En kall vind letar sig in genom det trasiga fönstret. Jag huttrar till. Fötterna har fått en blåaktig ton och är helt känslolösa. Det är knappt så att jag kommer fram till köksbänken.
Med ett krampaktigt tag försöker jag vrida om nyckeln till skafferiet. Jag biter ihop käkarna och försöker på nytt. Det funkar inte. Kölden har gjort mig för svag. Hopplöst vänder jag mig om och ska precis ta ett par få steg fram till vattenkokaren innan jag faller hjälplöst till golvet.
Jag kan inte känna mina ben längre och hakan skakar av rädsla. Vad händer med mig? Utan att tänka kastar jag ut ett par svordomar i luften, och med så kraftig röst som möjligt ropar jag på hjälp.
Även om ingen annan var där och påpekade det, kunde jag höra att min egen röst svek mig. Det jag hade menat som kraftigt och högljutt, hade slutat som ett ynkligt pip.
Var det såhär mitt liv skulle sluta?
Som en ynklig liten kackerlacka som inte kan ta hand om sig själv eller hålla reda på sina pengar. Tvingas sitta på gatan med en mugg i handen och se hur folk kastar förfärliga blickar på en.
Snabbt kastar jag en blick på vedspisen. I samma stund slocknar den sista kol som fanns kvar. Hopplöst lägger jag kinden mot golvet och känner tårarna i ögonvrån.
Det kunde inte luta såhär! Eller kunde det?
Jag ska precis svara för mig själv, innan jag ser ett oanvänt ljus under köksbordet. Och det ligger inte ens långt borta från mig. Tändstickorna vet jag att ligger i köksbänkens första låda, längst till höger.
Igen biter jag ihop käkarna och sträcker mig efter ljuset. Med all tur får jag det med ett stadigt tag med handen. Nu är det bara tändstickorna som fattas.
Jag vet inte vad det är, men plötsligt känner jag mig starkare och reser mig långsamt från golvet. Benen vinglar och är fortfarande svaga, men jag tar självsäkert ett steg framåt. Precis som jag lyfter foten, viker sig benet under mig. Sådan tur får jag tag i diskbänken.
Jag haltar mig ivrigt fram och får tag i lådan. Med alla mina krafter river jag upp lådan och plockar åt mig en tändsticksask. Klumpigt lutar jag mig mot diskbänken och petar efter en tändsticka. Mina fingrar fryser så mycket, att jag tappar hela asken.
Jag viskade tyst ett par svordomar innan jag märker att den landade på bänken. Sju stickor ligger bredvid, resten ser jag att ligger på golvet. Det tar mig tre stickor för att tända ljuset. När det flammar till på stickorna och elden tar fart på ljuset, märker jag att jag genast är mycket gladare. Ljus, värme...
Allt det där som får mig att känna mig tillfreds. En tår rullar ner för min kind. Den här gången för att jag är så lycklig. Försiktigt med ljuset i handen kravlar jag mig längs med golvet till fotöljen.
När äntligen sitter i den igen, betraktar jag ljuset med ett leende. Jag håller det så nära mig att jag känner värmen som utstrålar sig. Så varmt och mysigt att jag glömmer hela världen runt omkring mig och blundar. En plötslig våg av trötthet sköljer över mig.
Jag trevar efter en ljusstake på vardagsrumsbordet. Tidningar, förpackningar och porslin åker i golvet men jag orkar inte bry mig. Bara jag hittade ljusstaken.
Efter en stund står ljuset stadigt på i den trearmade staken. Två andra nedbrunna ljus gör den sällskap. Tröttheten slår till igen. Den här gången hittar jag en perfekt ställning direkt. Det känns så mysigt att jag blundar igen.
Natten lägger sig sakta till ro, och någonstans tystnar hundarnas ivriga skällanden. Mannen sover djupt, medan ljuset sakta brinner vidare. En enkel vindpust får ljuset att fladdra till. En ännu kraftigare vindpust letar sig in genom fönstret och allt som återstår är en man, vars hjärta sakta men säkert tystnar sitt dunkande och lämnar mannen att sova i frid, och ett glödande ljus som tillsist är lika nedbrunnet och dött som klockan, som sakta slutar sitt dova tickande i bakgrunden.