Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Fantasifostret

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 15 år från Stockholm, Täby.

Jag heter Julie. Jag hade gått i samma skola hela mitt liv. Men nu kom högstadiet och jag var tvungen att byta. Första året, 6:an, gick långsamt, folk betedde sig annorlunda än i min gamla skola.Jag fick några så kallade "tjejkompisar", personer som jag var tillsammans med i skolan, men när sista lektionen var slut, var det som om de inte kände mig. Jag blev osynlig. Nu har jag berättat om vänner. Killar borde vi inte ens gå in på... Där var jag osynlig hela tiden.
7:an var inte mycket bättre. Samma gamla visa, nu visste jag ju vad som förväntades av mig, både som elev och "kompis".
Men det var i 8: an som det började hända saker. När jag gick hem från skolan brukade jag se en kille som hängde vid cykelstället. Han var alltid där. Men jag kände inte igen honom, han gick inte i min skola. Han mötte aldrig någon utan stirrade alltid på personer som kom ut ur skolan. Han hade rött hår och fräknar och var lika gammal som jag. När jag hade sett honom stå där vid cykelstället i två veckor på raken så bestämde jag mig för att hälsa.
"Hej. Vad gör du?" frågade jag.
Han såg på mig och log.
"Inget. Väntar."
"På vad?" undrade jag. Han satte händerna i byxfickorna. Idag hade han en vit skjorta med en grön långärmad tröja ovanpå och mörkbruna manchesterbyxor. Han hade alltid snygga kläder, eller rättare sagt, kläder som såg bra ut på honom. Han ryckte på axlarna.
"På dig."
"På mig?" upprepade jag. Han hade ju aldrig så mycket som sett åt mitt håll, hur kunde han vänta på mig?
"Mhm." svarade han och synade mig från topp till tå. "Jag har väntat ett tag nu.
"Jaha och vad ska det betyda?" sa jag förläget. Han såg på mig med konstig blick, jag gillade det inte riktigt. Eller gjorde jag?
Han ryckte på axlarna än en gång.
"Julie!" ropade en av mina kompisar. "Vad gör du? Kommer du?"
"Vänta lite, jag pratar här!" ropade jag. Kompisen såg oförstående ut.
"Vad vill du då?" frågade jag honom och lade armarna i kors.
"Inget särskilt." sa han. "Jag ville bara säga hej."
"Och det har du gjort." konstaterade jag och vände mig om för att gå. "Så nu vill jag bara säga; hej då!"
Jag gick bort till kompisen, men jag kände och hörde hur killen små skrattade och tittade på mig.
"Vad höll du på med där borta?"
"Vad såg det ut som jag gjorde, jag pratade med killen därborta."
"Men, det finns ju ingen där..."
Jag vände mig om. Kompisen hade rätt. Han stod inte där längre.
"Äh, skit samma." sa jag och började gå hem.
Nästa dag var han där igen. Nu såg jag honom varje gång jag såg ut genom fönstret mot cykelstället. Ibland stirrade han bara, men ibland såg han mig och vinkade. Jag kände mig lite dum när jag vinkade tillbaka.
"Vem vinkar du till?" frågade hon som satt bredvid mig.
"Den rödhåriga killen, borta vid cykelstället." sa jag.
"Men det finns ju ingen där!"
Jag tittade. Vad snackade hon om, han stod ju precis där! Jag sa det, hon tittade igen, men skakade bara på huvudet och fortsatte räkna i sin matte bok. Jag fortsatte att titta på honom och han öppnade munnen och sa:
"Jag väntar här." Jag frös till. Hans röst kom från precis bredvid mig, trots att han stod säkert femtio meter bort, utomhus.
Jag vände blicken mot min matte bok och såg inte upp resten av lektionen. Efter skolan glömde jag min rädsla och blev arg i stället. Jag gick fram mot killen med långa kliv och en lång utskällning i tankarna.
"Vem tror du att du är?!" frågade jag högljutt när jag var tillräckligt nära.
"Vad menar du?"
"Hur fan gör du det där med rösten? Hur kunde jag höra dig från det avståndet? Och varför kan ingen annan se dig!?"
"Hörde du mig?" frågade han, men jag såg hur han dolde ett leende.
"Lägg av!" sa jag och knuffade honom i bröstet. "Jag menar det, lägg av!"
"Ehm, Julie, vad gör du?" sa en kompis. Han stod en meter bakom mig och såg förvirrad ut.
"Vad ser det ut som jag gör, jag lär den här skithögen en läxa!"
"Vadå skithög? Julie, jag fattar inte..." sa han och tog tag i min arm. När han gjorde det så såg han på killen och killen såg på honom. Kompisen skrek och ramlade baklänges.
"Vad i helvete!?" skrek han och började kravla och springa bort från mig och rödtotten. "Monster, spöke, hjälp för i ...!"
Jag såg på den rödhårige och sa:
"Vad gjorde du?"
"Han såg mig och kunde inte hantera det."
"Vadå hantera? Varför blev han så rädd?"
"Han blev rädd för att han såg hur jag ser ut."
"Vadå då?" sa jag skamset. "Du är ju inte direkt ful..."
Killen lutade sig fram, drog bak en av mina hårslingor och viskade i mitt öra.
"Knäpp händerna." viskade han.
"Varför?" sa jag tyst.
"Du vill väl veta hur jag ser ut?"
Jag gjorde det, men jag tänker inte berätta hur han såg ut. Jag vill ju inte ge er men för livet, eller något. Jag blev i alla fall skit skraj och sprang därifrån skrikande. Efter den dagen tror alla att jag är galen. Jag håller nog med dom. Inget levande på jorden kunde ha sett ut som han gjorde.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB