Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Sorg drabbar alla

Skriven av Tilda, 11 år från Växjö.

Alla kommer att dö någon gång. Ingen kan leva föralltid. Det vet jag mycket om. Jag heter Thea. Min familj består av inga. Förutom mina kompisar och Fru.Göransson. Jag bor på ett barnhem, efter att mina föräldrar dog i en billolycka. Barnen där är snälla, men jag känner mig tom. Som om jag har ett stort hål i mig som blir större och större. Det är smärtsamt att inte veta vad ens föräldrar heter. Jag har bara ett foto, från när jag var två månader. Allt verkade så konstigt. Fru.Göransson har inte velat prata om mina föräldrar! Som om hon döljer något, något hemskt viktigt.
Jag vaknade av att flickorna bråkade.
- Jag såg den först! skrek en av flickorna.
- Men det är ändå min! skrek en annan.
De fortsatte bråka, medans alla andra tittade på nyfiket. Jag höll mig alltid i bakgrunden. Det kändes som att just jag passade in där. ingen annan. Jag gick till köket där Fru.Göransson lagade frukost, som bestod av välling.
- Godmorgon, nästan viskade jag.
Fru.Göransson stirrade på mig och sa:
- Sätt dig din odåga. Hur kunde jag ha en sån otur att få dig?
Hon log för sig själv när hon sa orden. Orden skadade mig inifrån. Hålet blev större. Jag satte mig ner med händerna för magen. Jag kunde höra flickornas ursinniga skrik.
Jag är åtta år, och olycklig. Jag har inga föräldrar och inga vänner. Fru.Göransson låter mig inte gå i skolan. Jag vet inte varför. Men hon blev ursinnig och slog mig sist jag frågade. Så jag vågar inte göra det igen.
- Ät! Din plåga! sa Fru.Göransson.
Jag började äta min kalla välling. I kväll skulle jag spy upp det, som jag gjorde med allt jag åt. Jag lämnade tallriken halvfull och sa:
- Jag går ut ett tag.
- Nej du! Inte före dina sysslor! skrek Fru.Göransson.
Hon tog ett steg mot mig och gav mig en hård örfil. Jag kunde nästan känna hur kinden svullnade. Min hand for upp mot kinden. Tårar brände i ögonen.
Jag rusade ut ur huset. Jag sprang som jag aldrig gjort förut. Jag stannade vid polishuset. Tvekandes gick jag in. Polismannen bakom disken tittade snällt på mig och frågade om jag behövde hjälp med något.
- Nej, eller jo... men..., stammade jag.
- Har det hänt något? Din kind ser röd ut, frågade polismannen.
- Jag heter Thea. Jag bor på barnhemmet några kvarter bort. Mina föräldrar dog och jag kom hit, sa jag och låtsades inte om polismannens fråga.
- Du är hon tjejen vars föräldrar blev mördade?
- Nej, de dog i en bilolycka! Det sa iallafall Fru.Göransson.
- Fru.Göransson? Men hon är väl anhållen för länge sen?
- Varför skulle hon vara anhållen? frågade jag.
Polismannen spärrade upp ögonen och rusade till ett rum och skrek:
- Vi har hittat henne! Vi har hittat henne! Fru.Göransson jobbar på barnhemmet!
Tre poliser, två kvinnor och en man. De sprang ut ur polishuset och efter en minut hörde jag sirener. Mannen kom ut.
- Vet du hur dina föräldrar dog? frågade han.
- Nej, svarade jag.
- Dina föräldrar blev mördade på väg hem till dig och barnvakten. Barnvakten var inte den dina föräldrar trodde att hon var. Hon var Fru.Göransson. Fru.Göransson åkte och mötte upp de och dödade de. Sen tog hon dig. Alla dina kompisar på barnhemmets föräldrar är också mördade. Vi hade aldrigt kunnat ana att Fru.Göransson var här i stan.
Jag kunde inte prata. MIna kinder var blöta av salta tårar. Polismannen tittade sorgset på mig och sa:
- Sorg drabbar alla. På något vis.
Men jag ville inte uppleva sorg. Jag hade fått nog av det. Polismannen började gå till ett annat rum.
- Vänta! Jag vill bara veta... vad heter jag?
Polismannen vände sig om.
- Du heter Thea Svensson.
Hålet inom mig täpptes igen. Nu hade jag ett fullständigt namn:
Thea Svensson

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB