Dödar och dödad

Skriven av Miig.

"Öppna!!!!" Skriker jag. Men ingen kommer. "Öppna, sa jag!" Hela jag kokar av ilska och om jag kunde, skulle jag döda han som låst in mig. Plötsligt rinner ilskan av mig och i stället sjunker jag ner mot golvet med ryggen lutande mot dörren. Jag begraver ansiktet i händerna och snyftar högt. Vad ska jag göra? Jag kommer bli kvar här för alltid. Men ingen kommer väl sakna mig. Min pappa är död och min mamma bryr sig inte om mig. Det är sant. Hon slog mig någon gång. Men jag är ändå ledsen. Jag vill inte ruttna ihop i ett rum. Snyyffttt.. Jag tänker tillbaka på vad som hänt.

Jag var ute och gick. Jag gick utanför skogen så om jag hade gått lite till hade jag gått in bland träden. Men jag ville inte det, jag var nog lite rädd. Plötsligt ser jag en person komma mot mig. Jag var på väg att vända om men av någon anledning gjorde jag inte det. *vad kan hända?* tänkte jag. Vad jag ångrar det nu. Killen kom närmare och stannade sen framför mig. "Hej" sa han. "Hej?" Svarade jag lite kaxigt, men ändå osäkert. "Vilken snygging.." mumlade han. Jag stirrade argt på honom med mina bruna, mörka ögon. Mitt svarta hår fladdrade framför mina ögon. Jag tog irriterat bort det. "Vad vill du?" Undrade jag surt. Han verkade vara en sliskig typ. Men på något sätt kände jag igen honom. "Men.. Det är ju du!" Utbrast han plötsligt. Hans röst lät argare när han sa "Det är du.. Elea.. Det är du som knuffade ut mig framför bussen i fyran!" Hela jag frös till is. Det mindes jag mycket väl. Jag och mitt "gäng" stod bredvid honom och en av tjejerna knuffade mig så jag kom mot honom. Då råkade jag knuffa honom så han trillade ut på vägen mitt framför bussen. Det enda som hände var att han bröt armen.. Men jag gjorde ingenting och jag ångrade det inte det så mycket då. "Jasså.. Du är Calle?" frågade jag honom. Det mörknade. Han nickade argt. "du sa inte ens förlåt! Och du har faktiskt sagt ett par dumma ord till mig innan.." Sa han. "Men det där att jag knuffade dig var faktiskt inte.." Började jag innan han slog ner mig och allt blev svart.

Nu sitter jag här i detta fula och kala rum. Vart är jag någonstans? Varför finns här inte några fönster. "han kanske inte är mänsklig.." mumlar jag. Men hallå! Det måste han ju vara. Plötsligt öppnas dörren och jag flyger upp som en blixt. Ja, jag har ganska bra reflexer. "Har du det bra?" Flinar han. "Nej, släpp ut mig!" Tjuter jag. Jag är arg. "Nej.." Muttrar han. "Jag kan inte förlåta dig.. Jag är arg på dig.. Du dödade nästan mig.. Och du har snackat skit om mig och sagt dumma saker till mig." Nu kokar jag igen och det känns som om mitt ansikte blir alldeles rött. "Din idiot!" Fräser jag och flyger på honom. Han är nog inte beredd och jag håller fast hans armar. Jag släpper dom en liten stund och slår honom i ansiktet. Han börjar blöda näsblod och han tar sig för näsan. Jag slår honom i ansiktet igen och i magen. Sedan river jag honom. Efter en stund blir jag helt förtvivlad. Jag har dödat honom! "Nej!" Viskar jag. "Nej, det kan inte vara sant!" Jag rusar ut ur rummet och ut ur huset. Nu ser jag var jag är. Jag är utanför skogen igen. Snabbt springer jag det fortaste jag kan. Bort från huset. Ingen ska veta vad jag gjort. "STOPP!" Är det helt plötsligt någon som ropar. Jag tvärstannar och vänder mig sakta om. Där står en galen man. Han håller en pistol. "du ska få för att du mördade min son.." Fräser han. "Nej!" Hinner jag skrika innan skottet träffar mitt hjärta och jag landar på marken. det sista jag ser är skogens stora träd. Skogen-min älsklingsplats.