Älvorna

Skriven av Sara/ Diktaren, 13 år från kil.

-Kan du var själv! skriker Johanna till Ylva.
- Nä! svarar Ylva. Skitunge!
Johanna och Ylva är tolv år. De är bästa kompisar. Det har de varit sedan trean. Båda är ganska lika. De har mörkt hår. Johanna har nästan alltid håret uppsatt i en hästsvans som räcker ända ner till midjan. Ylva har alltid utsläppt, och hennes hår räcker bara till axlarna. Johanna har gråbruna ögon. Det har inte Ylva. Hennes ögon är klarblå.
De har samma smak, och har båda ett äldre syskon. Ylva har en storebror och Johanna har en storasyster.
De håller alltid med varandra, tröstar,går och fikar, jobbar tillsammans i skolan och tar följe till fotbollen. Det de älskar mest är att var i skogen, bakom den förfallna ladan. Där kan de koppla av och gå långa promenader på de oänligt långa stigarna. Men idag är det inte alls som det brukar. De är osams. Det började med att Johanna inte ville gå till skogen efter skolan, som de alltid brukade! Då började Ylva tjata till Johaanna gick med på det, fast Johanna blev inte glad som hon brukade var när de gick till skogen. Då hade Ylva sagt att Johanna var sur. Sedan var bråket i full gång.

Nu står Ylva vid den gamla granen och några steg längre bort sitter Johanna på en sten. Ylva hade fått nog.
- Jag går hem nu. säger hon utan att titta på Johanna.
- Ha. Mumlar Johanna till svar och fortsätter titta ner i marken.
Johanna hör när Ylva går. Det prasslar i löven som har fallit ner från träden. Johanna tittar på sin klocka. Den är halv åtta. Senast nio skulle hon vara hemma. Hon reser sig från stenen och sträcker på benen. Då ser hon plötsligt vita skuggor som skymtar mellan träden. Hennes hjärta slår snabbare. Kan det vara?... Nej det kan inte vara möjligt!
Svarte Adolf har sagt att det finns älvor i skogen bakom ladan. På kvällen kommer de fram bland träden för att dansa sin dans. Har de tur hittar de en vilsen människa som de drar med i ringen och dansar i evigheter. Ingen vet säkert hur länge de dansar, men man vet att ingen som gått in i skogen bakom ladan, någonsin har kommit tillbaka.

Johanna ser att skuggorna blir tydligare och hör nu röster.
- Liten vacker flicka. viskar de och dansar runt henne.
- Liten liten flicka!
De slutar dansa och en av Älvorna lämnar sin plats i ringen och går fram till Johanna. Hon lägger sin iskalla bleka hand mot Johannas kind. Johanna ryser till.
- Välkommen vackra flicka. viskar Älvan och ler ett kallt leende.
Johanna ser in i Älvans ögon och hajar till. Älvans ögon är kolsvarta och ger ifrån sig en isande kall blick. Två älvor till bryter sig loss från ringen och tar tag i Johannas handleder. Hon försöker slita sig loss, men händerna är så kalla och de har ett hårt grepp så hon misslyckas.
De drar med henne i ringen fast Johanna kämpar emot allt hon kan! Hon ser att älvan som hälsade henne ``välkommen´´ har intagit sin plats i ringen och börjar nu viska på ett besynnerligt språk.
-Sorunserinsa lelsimonsi. viskar hon.
Älvorna börjar röra sig igen. Johanna blir påknuffad och är tvungen att gå runt i ringen också. Älvan fortsätter att viska på sitt besynnerliga språk.
Johanna vet inte vart styrkan kommer ifrån men hon drar in luft och skriker allt hon orkar:
-YLVA!!!
-Ylva ylva ylva.. ekar det i skogen.
-Ylva! viskar Johanna, med tårar i ögonen. Hjälp!
Hon fortsätter dansa med älvorna, för det finns inget mer hon kan göra.
Hon dansar, ja hon vet inte hur länge. Hon känner de kalla vita händerna och ser deras kalla ögon.
- Jag kommer dö! tänker hon.
Plötsligt ser hon att älvorna blir blekare. Greppet om hennes handleder släpper, och med ens så är de borta!
Johanna sjunker ner på den daggvåta mossan. Hon är för svag för att röra sig. Hon känner en varm hand som stryker hennes hår ur pannan. Ylva! Hon lägger hennes huvud i sitt knä och pratar lugnande med Johanna. Johanna skakar. Dels för att hon fryser och dels för att hon är chockad. Hon ligger där, med huvudet i Ylvas knä i över en timme.
Då reser sig Ylva och drar upp Johanna. Johanna ställer sig upp på ostadiga ben och tittar Ylva i ögonen. De är så välbekanta, så varma, så.. .så..
- Åh Ylva! snyftar Johanna. Jag..
- Du behöver inte förklara. svarar Ylva. Du vet i Norge, innan jag kom till din klass var det vanligt med älvor i skogen. Jag är van. Men du som har växt upp i en storstad vet inte så mycket om dem.
Johanna nickade och kramade Ylva.
- Du är den bästa kompisen som finns. viskar hon i Ylvas öra.
Ylva ler och de börjar gå den ringlande stigen hem. Efter den dagen var Johanna och Ylva aldrig ovänner mer. Nästan aldrig...


Johanna är skakis i flera dagar efteråt. Hon går aldrig mer till skogen ensam. Ylva och hon hittar på mycket annat roligt.
Men Johanna kommer aldrig glömma natten i skogen. Då hon nästan dog..