Bifrost

Den mörka, djupgröna granskogen badade i ett starkt höstljus. Himlen stod i brand i de mest fantastiska färger. Lila, röda, mörkt blåa nyanser sträckte sig från hörn till hörn på horisonten i en människas ögonvinkel. Stark, rå vind drog över de trädklädda vidderna. Här och var fanns kala partier utav brunbränt gräs, utströdda i omgivningen som såg otroligt abstrakt och overklig ut vid första anblicken. Höga klippbranter mötte höstskogen närmare de mäktiga, snötäckta bergstopparna. Mitt i den fridfulla idyllen hördes steg utav lätta hästhovar mot den lövdränkta, fuktiga och mjuka myllan.
Den lille springaren med tjock, svartlurvig vinterpäls, kämpade med sig själv och dess ryttare mot tyngdlagen för att ta sig över krönet på backen. Härdad utav de kulna höstvindarna stod den lilla islandshästen på stadiga ben, tillsynes orädd för den tvärt sluttande klippbranten. En ung brunfärgad rovfågel flög ner, tätt över hingstens granna, smäckra huvud. Örnen slog ner vid klipporna, skarpt var vingarna sträckta, vilka den sedan använde i ett enda svep för att fly in mot de djupa skogarna igen. Tystnaden sträckte sig långt. Vilddjur vakade stilla ekipaget bakom mossiga klippblock.
Hilm, en flicka som just för någon månad sedan levt i 13 långa år, satt med rak, stolt rygg på sin trygga vän. Hon lät sin blick, som utgjordes utav stora, mörkt gröna ögon, vandra över landskapet. Hilm var en stillsam, tyst men blid person. En människa som ofta tänker till i djupa drag innan den svarar eller utesluter något. Hilm avlägsnade sin varma mössa från hjässan. Den hade dolt en vackert uppsatt fläta, som drog i olika riktningar på hennes bakhuvud, fastsatt med en hård knut. Ljusbruna lockar föll från luggen ner på hennes smala axlar, medans hon kammade igenom den med sin fria hand. Den andre handen höll de bruna, slitna lädertyglarna i ett fast grepp. Hon böjde sig framåt, lossade fötterna ur stigbyglarna, för att sedan slänga högerbenet över sadelns bakvalv och ta sig ner på marken.
– Tappert gjort idag, Aur, sade Hilm uppmuntrande till den lille hingsten, som piskade ointresserad med sin långa, svarta svans. Hilm strök den mjuka pälsen medhårs från hals till boge. Hilm tänkte på, hur hon på ett sådant tydligt vis kunde se vad Aur menade. Hon kvävde en fnissning. Hon krökte läpparna i ett leende, som visade stora smilgropar i de vindpinade, rosiga kinderna.
– Jag står dig i skuld, min fina springare, fortsatte hon sedan att säga. Hästen tittade på sin trogne vän med tillit i blick. Hilm var i full färd med att spänna upp läderspännet som band sadeln med djuret runt dess buk. Hon drog av den tunga sadeln och lät den sedan vila mot ett stenröse i närheten. Hon bestämde sig för att senare hämta tillbaka den innan skymningen föll över himlavalvet. Hilm tog ett stadigt tag om Aurs tjocka mankam och kämpade sig sedan upp på hans rygg ännu en gång denna dag. Nu var vinden en aningen lugnare i sin framfart. Himlen hade fått tillbaka sin lite halvdunkla, blå ton. Men ännu var det någon timme kvar innan kvällning. Hilm sporrade hästen kraftigt, svarade då med att trampa med hovarna och slänga med halsen. Hilm vände sig om och betraktade byn, som låg så stillsamt där bland träden. Sot och rök steg i en maklig takt från vart och ett utav de små timmerstugorna. Längre bort kunde man skymta den vita kyrkans höga torn. Boskap betade i hagarna. En ko hördes råma från öster. Ett eko färdades genom luften och mötte bergen i väster. Det var skördetid på åkrarna. Alla gav en hjälpande hand här och var. Särskilt många fler bonddrängar blev placerade i arbete åt de mer förmögna bönderna. De flesta kunde då skaffa mat och de flesta fann då en plats att övernatta på, vilket var en viktig del utav livet i en by, för de som tagit en lång väg hit i sökandet efter arbete. Gemenskap och trygghet var en nödvändighet.