Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Mobbad

Skriven av Majken, 11 år från STHLM.

Kalla kårar löpte längs min ryggrad. Ögonlocken brände, och jag ansträngde mig hårt för att inte gråta. Jag ville inte ge Fröken den tillfredsställelsen. Händerna vred sig i knät på mig. Jag klarade det inte, jag står inte ut. Jag hatar det här stället.
Fröken stirrade konstigt på mig. Hon försökte se hjälpsam ut, men hon är ond, ond, och det vet jag. Annars skulle jag inte få läsa ur boken. Om Tyskland, herregud, jag är inte nån jävla nazist. Jag är inte som Fröken.
"Lilla vän, du ska läsa nu!"
Rösten var darrande av ironi och hon gav upp sitt försök att se snäll ut. Hånleendet spred sig över munnen. Jag kände hur jag darrade i hela kroppen.
"Seså, läs nu!" sa Fröken otåligt.
Hon kan inte uttala mitt namn. För att det kommer från ett annat land, precis som jag. Jävla rasist. Hon hatar mig för mitt utseende. Hon är ond!
"LILLA Peri klarar nog inte av att läsa, så då får väl...hmmm...ANNA gör det."
Nu lyckades hon iallafall uttala mitt namn. Och Anna fick svara, såklart-Anna, den typiska svensken;namnet, längden, blåa, klara ögon, blont, smålockigt hår...Precis som nästan alla andra i klassen. Jag är den enda med mörk hy.
Jag sjönk tillbaka i min stol, dolde mig själv och hoppades att andra inte skulle se mig. Fast de kunde de väl ändå. Blickarnas brännande stråle trängde till och med igenom stolsryggen.

Rast. Rast, himmelen för alla andra, men den var lika mycket helvete för mig som lektionen. Cornelia, Anna och Sophie kom fram till mig på rasten. efter dem hängde den vanliga klungan av fegisar som inte tycktes höra hemma någon annanstans. Varken retade, utanför, vanliga eller populära.
"Synd att du använde chokladen som hudkräm, Peri", sa Cornelia kaxigt.
"Eller sitt toa-innehåll" fnissade Sophie och svängde med sitt vackra, gyllene hår.
Alla instämde i fnisset. De hade sett att jag rodnade om jag hade haft lika ljus hudfärg som dom.
Jag började darra igen, och jag tvingade bort tårarna.
"Hennes mamma kanske har lärt henne", sa Anna och hånlog, mystiskt likt Fröken."HAR hon det, lilla Perran?"
Jag pep "Nej", men ingen lyssnade. De tog istället sats, och för sent förstod jag vad de tänkte göra.
Jag ramlade i den smutsiga pölen, och hela min kappa blev drypande av smuts och olja.
Jag började gråta nu, och de salta tårarna blandades med vattnet.
"Hon gråter, HON GRÅTER!!" skrek Cornelia, vars skarpa ögon smalnade skadeglatt.
Alla skrattade, och jag ställde mig upp från pölen på darrande ben och ville springa bort, bort, men jag ramlade bara ner i pölen igen.
Då ringde det in, och alla rusade in och lämnade mig kvar i pölen. Jag torkade tårarna och gick in igen.

Frökens kalla, hårda ögon mötte mina, och jag dök ner med blicken. Jag hade kommit försent.
"Peri, din idiotiska flicka! Du tycker väl att vi inte duger? Du får... Kvarsitting!", sa Fröken elakt, och jag såg hennes skadeglädje lika tydligt som klassens hånfulla flin.
Jag höll tillbaka tårarna medan jag satte mig på min plats, ungefär i mitten, brevid Klara, som inte ens såg på mig, men om hon sett på mig skulle hon ge mig en föraktfull blick. Hur mycket kunde man förvänta sig? Klara var ändå tvilling med Sophie.
Jag hade fått kvarsittning... Jag som skulle gå och shoppa med mamma idag, direkt efter skolan! Jag får gömma mig någonstans och ringa henne...
Och kvarsittning i sig-jag skulle tvingas vara med Fröken ännu mer! Tänk...
Mer hann jag inte tänka, för Frökens hårda ord ringde i mina öron igen.
"PERI!" dundrade hon."Du är ju sjuk! Du har väl fått öronen för att lyssna, eller är dem bara en prydnad?"
Kallsvetten rann igen. Låt mig vara! tänkte jag. Snälla!
Fröken hörde inte mina tankar, såklart. Det var tur.
"Du tror du är så märkvärdig bara för att...för att..."
Hon tänkte ut ett fult ord i någon bråkdels sekund.
"Du är en NEGER!"
Det sista ordet fick klassen att brista ut i skratt, medan det skar som knivar i mig. Nej, inte gråta! Nej!
Frökens hånleende fick mig att kämpa ännu mer mot tårarna, men lyckligtvis såg hon mig inte.
"Vet DU, din lilla neger, VAD 3 gånger fyra är?"
Jag visste att det var 12, men jag fick inte ut orden.
"Jag visste väl det", skrattade Fröken iskallt.
Hon drog med handen genom sitt ljusbruna hår.
"Vi fortsätter i matten, och jag förväntar mig av ni BRA", hon kastade en iskall blick på mig, "ska hinna till sidan 33 idag. Resten kan ju...göra sådant senare"
Hon syftade på kvarsittningen, det förstod jag. Alla flinade mot mig, men jag undvek deras blickar. Kampen mot tårarna blev bara hårdare.

Lektionen fortsatte, medan jag kämpade med matten. Jag kände att jag skulle bli klar till sidan 33 för att visa Fröken. Hon sa ingenting till mig nu, men blickarna hon gav mig var kalla som is. Jag rös inombords.

När lektionen var slut var det lunch. Alla knuffade sig ut under vilt tjoande, medan tjejerna gnällde på killarna, som var till en stor del av knuffandet. Bara Chicky var med killarna, jag hade alltid sett upp till henne i hemlighet. Hon var så cool, hon stod emot alla-varför kan inte jag det?
Matsalen var öde när vi kom dit, för vi var väldigt tidiga. Vi är yngst på skolan, och får då äta tidigast, vilket de äldre gnäller över hela tiden.
Med darrande händer tog jag en bricka, tarllik och bestick och drog fram den oranga plastskivan över disken, och de bakom mig knuffades.
"Kom igen nu, lilla neger!"
"Fröken har fan rätt, du e ju sjuk i huvet!"
Orden brände och sved, och trots att jag försökte att inte ta åt mig gick jag snabbare på mer darrande ben. En mattant, som jag tror heter Samali, hällde upp en stor slev med soppa åt mig.
Soppa. Jag hatar det. Illamåendet spred sig i hela min kropp, men jag tillät henne hälla upp lite på tarlliken innan jag gick mot bröden som man får ibland. Men inte ofta, jävla fattig skola.
Jag drog snabbt på smör på mackan och tog ett glas mjölk. I ögovrån såg jag Cornelia, Anna, Sophie och Klara stå, fnissandes och viskandes som vanligt, med varsitt bröd i handen. Bantar de, eller? Töntar.
Men trots mina onda tankar om de tjejer jag föraktar var jag fortfarande illa till mods. Då jag skulle sätta mig, fick jag plötsligt en knuff i ryggen.
Jag snubblade, och brickan med min mat for över mig. Glaset med mjölk hälldes ut över mig, och det krasade högljutt då det krossades mot golvet. Den heta soppan var den näste att hällas över min tröja, och näste att studsa mot marken, men eftersom den var gjord av plast gick den inte sönder. Skeden dunsade på mitt huvud, och landade i sörjan på marken,precis som brödet, som innan den skvätte en liten kaskad av mjölk/soppa på mig även kletade ner mitt ansikte med smör.
Ett ögonblick stod jag, Klara, Sophie, Anna, Cornelia, Eric, Jonas, Dan och Chriss där, ett förvånat, skadeglatt och hänfört ögonblick för de, och ett förödmjukat och hemskt ögonblick för mig.
Sedan brast jag ut i gråt, som ingen såg, och resten ut i ett hysteriskt skrattanfall.
Killarna garvade på, med händerna för magen, medan de skrek ord till mig som jag inte hörde över deras skratt.
Tjejerna fnissade inställsamt, och kastade blickar mot killarna med en charmig blick i ögonen, och hånfulla, skadeglada blickar mot mig.
Jag ville bara därifrån. Det var fruktanvsärt förödmjukande, att stå där, inträngd i hörnet mot ett bord, medan resten av klassen kom för att se vad som hände. Alla skrattade utom Chicky.
Hon heter inte Chicky egentligen, utan typ...Mirjam, tror jag. hon blir kallad Chicky för att det var någon gång i ettan som vi skulle hitta på djur och ett namn till dem på dn bokstav Fröken sa. Då vi kommit till K, och Chicky hade uttropat:"Chicky Kyckling!".
Då har man ju så dålig humor, så alla gapskrattade. Till och med jag. Det var nog sista gången jag ens log i skolan, för den Fröken blev sjuk bara någon vecka senare, och då fick vi våran nuvarande Fröken. Hon som drog igång allt från början.
"Vad händer här?"
En nästan oljig röst nådde mina öron, och jag tappade modet helt. alla slutade skratta, och Fröken anlände till platsen runt bordet, med sin egna, proppfulla bricka, bärandes i händerna.
Hennes isblå ögon flyttade sig mellan mig, golvet med sörjan, det sönderslagna glaset och mackan. Sedan tryckte hon ner ett skadeglatt leende innan hon talade.
"Peri. Jag vet inte vad jag ska säga. Ska vi ringa hem, för att du avsiktligt smutsar ner lokalen? Oj, förlåt"tillade hon med rösten drypande av sarkasm,"du skräpar redan ner med din existens."
Alla skrattade till. Jag darrade i hela kroppen.
"Vi gör såhär;du får helt enkelt städa upp allt detta, och det du missar från lektionen får du ta igen på kvarsittingen."
Hon hånlog snabbt innan hon släppte sin egna bricka. Allt dunsade i golvet, och jag kände hur det blev alldeles blött i mina gympaskor. Det blev en större sörja på golvet, och jag svalde hårt.
"Du distraherade mig med din stank"sa Fröken iskallt."Städa."
Och hon lämnade klassen, tydligt stolt över det hon just åstakommit.
Viskandes och fnittrandes följde tjejerna henne exempel, medan killarna och Chicky klampade ut.
Jag hasade med fötterna mot den blöta sopkvasten och bunken fylld med vatten, och började dra fram och tillbaka med den över golvet. Jag mådde så dåligt att det inte gick att beskriva. Klumpen i magen växte sig starkare, och jag svalde tårarna. Även fast matsalen var tom skämdes jag, kände mig utpekad och stirrad på. Varför? tänkte jag om och om igen. Varför just jag?

Jag kom en halvtimme försent till lektionen. Vi hade svenska, och det grämde mig. Jag suger i det. Och Fröken gör narr av att jag inte kommer från Sverige.
Jag stängde dörren bakom mig, och då såg alla mig. Fröken pressade ner ett hånfullt skratt.
"Vilken tur att det var svenska!" sa hon ironiskt."Du behöver ju inte veta det, för du är ju en flykting! Snart kommer du komma tillbaka till Afrika."
Jag darrade av rädsla, förödmjukelse, men mest av raseri. Jag kommer inte alls från Afrika! Fröken vet ju ingenting. Afrika är en världsdel, och jag har aldrig varit i något av länderna som ligger där! Visst, pappa är från Gambia, men mamma är från Sverige, men är adopterad från Turkiet! Därför har jag mörk hy!
Jag satte mig tyst på min stol, och viskandet hördes tydligt i mina öron. De susade ut och in, men jag uppfattade bara enstaka ord som "Haha, så jävla ägd!" eller "Eller hur, hon borde sticka hem till Afrika!"
Jag kunde inte förstå hur oallmänbildade de var. Det var Fröken som ägde sig själv!
Men när Fröken talade till mig igen med sin iskalla röst svek modet mig-jag var rädd för henne, mer än min naturliga stolthet, så som alla har, kunde erkänna.
"Peri, berräta för oss hur det var med din negerfamilj i Afrika innan du smutasde ner Sverige med din existens.", sa Fröken.
Min röst darrade då jag sa: "Jag har aldrig varit i ett land som tilhör världsdelen A-afrika..."
Fröken skrattade ett hest och hemskt skratt. "Såklart du varit där, din lilla besserwisser! Du bodde ju där, annars skulle du inte kunna vara en neger!"
Jag böjde ner huvudet, och Frökens belåtenhet strömmade ut i klassrummet.
"Sådärja. Kan Mattias tala om för mig vad verb är?"
Medan Mattias berrätade, tänkte jag på allt. Hur kunde det hända? Varför fick jag utstå såna här saker, exakt varenda dag? Hur kunde Fröken ha ett sånt behov av att plåga och mobba mig?
Där svek mitt självfötroende mig. Du tror du är så speciell, sa en elak röst inom mig. Varför skulle någon ta sig tid med dig, din neger?
NEJ! skrek jag inombords, du får inte följa Frökens exempel! Du har bara mörkare hy än de klassen, vad är det med det?
Den elaka rösten svarade inte, och jag hörde Fröken be oss att ta upp böckerna.
Resten av lektionen jobbade jag flitigt i arbetsboken, utan att visa att jag hörde Frökens små kommentarer hon stoppade in lite här och var. Det här var sista lektionen, det var nämligen fredag...Fredag, sen helg! Men kvarsittingen kommer att bli värre än helvettet...
"Var vänliga plocka ner era saker nu, mina små VÄNNER."
Med betoning på det sista ordet kastade Fröken en blick mot mig, som såg lika iskall ut som vanligt. Jag dök ner med blicken, jag var rädd, rädd över vad som komma skulle.
Medan jag plockade ner mina saker darrade jag i hela kroppen. Jag mådde illa, det kändes som om jag hade feber. Jag var mer än rädd, jag var skräckslagen, jag ville bara hem, jag ville fly, jag ville inte mer.
Alldeles för snart bad Fröken alla att sätta upp stolarna och gå ut för dagen utom mig. Jag såg inte de andras elaka blickar, det fanns bara Fröken nu, bara, bara Frökens hånfulla och hemska ansikte. Jag samlade allt mod jag kunde, och stirrade tillbaka.
Hon smög sig långsamt närmare mig, och jag höll andan.
"Jaha, lilla Perri" sa Fröken, medan hon gick.
Jag teg, och Fröken log hemskt.
"Bra, bra, såna som dig ska inte ta stjärnglansen från oss. Oss normala, menar jag ju"
Hon skrattade ett tillgjort och flickaktigt skratt, och jag började ofrivilligt tänka på Umbridge i Harry Potter. Dom böckerna är bra, men det var ingen idé att tänka på det nu. Absolut inte.
Fröken var nu bara någon meter från min bänk.
"Jaja, jag hade tänkt att få dig att fatta att du inte hör hemma här."
Jag teg fortfarande, men nu orkade Fröken inte kommentera det. Hon satte sig på bänken framför mig och började tala igen.
"Negrar var från början slavar åt oss normalhyade. Vi tog er från Afrika till den plats ni hörde hemma, i våra hem för att bli slavar. För vem betalar er? Iallafall, sen förbjöds det att ni skulle vara slavar, men jag anser att det är fel! Ni förtjänar inte att leva ett normalt liv, för ni är onormala!"
Fröken verkade arg, hon reste sig och började trava fram och tillbaka, medan jag darrade våldsamt.
"Gå ut nu!" skrek hon."UT!"
Snabbare än blixten hade jag nappat åt mig min väska och rusat ut ur klassrummet. Medan jag rusade ut från skolhuset kunde jag inte hindra tårarna. Likt regnet som föll över mig, föll tårarna nerför kinderna.

När jag kom hem var ingen där. Jag klampade in i den tomma lägenheten, hängde av mig jackan och ställde skorna på skohyllan. Jag upptäckte att min kappa fortfarande var lite fuktig efter att Cornelia, Sophie och Anna knuffat mig i pölen. Jag hängde den på elementet istället.
Sen, utan att tveka, rusade jag in på mitt rum och kastade mig på sängen. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, det kändes som om Fröken slagit mig i magen efter varje ord hon sagt.
Medan jag låg där, med ansiktet mot kudden, tänkte jag på det Fröken sagt under kvarsittningen.
"Negrar var från början slavar åt oss normalhyade...". Vaddå 'normalhyade'?! Jag visste att mörkhyade människor tvingats vara slavar, men ärligt talat har jag inte forskat i det. Men Fröken verkade få det att framstå som om min familj hade varit slavar hos en antik, vithyad familj! Det var inte sant! Hon skämde ut sig inför ett barn som hon utsatte varje dag...
Det hade aldrig varit så allvarigt, men sen tvåan hade jag blivit rätt mobbad. Men nu,när jag började femman nu, då blev det allvar...Det var andra veckan, och jag ville inte leva på riktigt. Jag hatar Fröken. Jag hatar alla i klassen som inte vågar säga emot! Jag vet att många inte tycker som henne, Joannas mamma är en känd motståndare mot rasister/nazister. Man ser henne på TV ibland. Men Fröken säger inget, gör inget...Fast, Joanna blir ändå rätt ignorerad av Fröken...Men inte som mig, inte så hemskt som för mig, Joanna blir inte mobbad...
Jag satte mig upp och torkade mig under ögonen. Jag visste inte exakt hur jag kände mig. Bara hemsk.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB