Kräftdjur
Man känner till 30 000 arter av kräftdjur i världen, men troligen finns det många fler. De flesta är nämligen mycket små och en hel del arter lever långt nere i de stora havsdjupen.
Kräftdjuren tillhör samma grupp som insekter och spindlar - leddjur. De saknar skelett men har ett skyddande skal utanpå kroppen, som fyller ungefär samma fuktion.
Skalet består av en mängd mindre plattor med skyddande hinnor emellan. Detta gör att kräftdjuren är skyddade men kan ändå röra sig lätt. Man kan likna deras skal vid en riddarrustning. Allt eftersom djuret växer kastar de av sig det gamla skalet och ett nytt har redan bildats under som hårdnar snabbt när det frilagts. Många kräftdjur är väldigt färggranna. Dessa färger finns inte i själva djuret utan kommer av ämnen i växter som de äter.
Kräftdjuren har två ögon, ofta på skaft, och en mun som består av flera rörliga delar. De flesta har tio ben, hos många är de två första benen omvandlade till ett par fångstarmar med gripklor. Många kräftdjur kan bli mycket gamla, över hundra år eller mer.
Vattenlopporna
Vattenlopporna är de minsta kräftdjuren och blir inte större än 0,1-1 cm långa. De finns i enorma mängder och utgör en viktig föda för bland annat sillstimmen och bardvalarna.
De simmar med knyckiga rörelser och använder sina långa antenner till att hålla balansen.
Räkor
En annan stor grupp kräftdjur, viktiga också för människan, är räkorna. De finns i havets alla skickt och fiskas i stora mängder världen runt. Den allra viktigaste räkan kallas krill och rör sig i jättelika stim. Krillen är mycket viktig mat för många djur, särskilt valarna.
Räkorna simmar baklänges genom att knycka på stjärten. De kan röra sig otroligt fort och har en mängd ben som hjälper dem simma.
Gräshoppskräftorna
Gräshoppskräftorna bildar en egen familj inom kräftdjuren, med en liten grupp arter. De är från 5-30 cm långa, har kraftiga bakkroppar, stora ögon och ett par väldiga fångstarmar. De sitter orörliga på bottnen tills ett byte simmar förbi och grips i fångstklorna.
Gräshoppskräftorna hör egentligen hemma i de tropiska haven och medelhavet, med nyligen hittades en storvuxen art i de iskalla vattnen kring sydpolen.
Eremitkräftan
Till skillnad från andra kräftdjur har eremitkräftorna mjuka, oskyddade bakkroppar. De leter i stället upp tomma snäckskal i lämplig storlek, som de kör in bakroppen i.
Är snäckskalet tillräckligt stort kan nästan hela kräftan krypa in. När eremitkräftan växe får den överge det gamla skalet och hitta ett nytt som är större. Under detta sökande är kräftans mjuka bakkropp oskyddad och den är förstås utsatt för stor fara från rovdjur.
Eremitkräftans höra klo är större än den vänstra och används oftare vid jakt och strid. Eremitkräftorna liknar humrarna, men är mycket mindre och bildar en helt egen familj inom kräftdjuren.
Det finns flera arter som lever helt på land. De mindre av dessa har blivit populära husdjur. Man hittar eremitkräftor i både tropiska och temprerade hav.
Trollhummern
Trots namnet är trollhummern närmast släkt med eremitkräftorna.
De är täckta av ett taggigt pansar och går med bakkroppen vikt under sig. Frambenen med klorna är mycket långa.
Trollhumrarna brukar vara väldigt färggranna och hittas i Atlanten.
Langusten
Langusten liknar hummern, men har inga stora gripklor på framfötterna. Istället använder de sina långa känselspröt som piskor till att försvara sig med.
Langusten växer till att bli 30-40 lång. De trivs på steniga bottnar längs Europas västkust, särskilt i Medelhavet. Langusten fiskas i stora mängder och är en uppskattad maträtt. Även bläckfiskar är förtjusta i languster.
Hummern
Hummern är ett annat flitigt fiskat kräftdjur för människan det viktigaste kräftdjuret efter räkorna. Det är dock betydligt dyrare att köpa hummer. Färgen är vanligtvis mörkblå, och den kan vara svår att upptäcka i mörka vatten.
Den är beväpnad med enorma klor som den använder både till jakt, försvar och i strider med andra humrar.
Stora mängder humrar kan ge sig av på vandring tillsammans för att hitta nya områden eller äggläggningplatser. Då går alla på led efter varandra. Hummern lever längs hela Europas västkust, i både kalla och varma hav.
Krabborna
 |
| Simkrabban (14 cm) hittas i alla tropiska hav och använder det sista benparet till att simma med. |
Krabborna bildar en mycket stor familj inom kräftdjuren, med runt 4500 arter. De är för människan det viktigaste kräftdjuret efter räkorna. De flesta krabbor lever i tropiska vatten.
Större delen av krabbanbestår av en kraftig halvrund sköld. Den mycket lilla stjärten ligger vikt under kroppen och kan inte användas till någonting.
Krabbor är mycket rovgiriga och experter på att använda sina klor till att plocka och nypa med. De hittar snabbt till kadaver på havsbottnen och ger sig gärna i kast med att bända upp musslor för att få tag på djuret där inne. Ofta kan de också äta upp varandra.
"Stalinkrabba"
Denna storvuxna krabba med en benbredd på 1,5 meter har många namn.
Den kallas bland annat "stalinkrabba", rysskrabba, rysk kungskrabba och camtschatica-krabba. Den kommer från början från Berings hav mellan Ryssland och Alaska.
Den ryske diktatorn Josef Stalin var mycket förtjust i denna krabba (därav ett av dess namn). Han lät därför plantera ut dem i Barents hav som ligger närmare huvudstaden Moskva. Barents hav ligger också nära Norge och krabborna vandrade ner till norska kusten.
Nu är det för många krabbor utanför Norge. De äter upp allt annat liv på havsbotten och har blivit ett stort problem.
Krabbtaskan
Krabbtaskan är en rejäl krabba med 20-30 cm ryggsköld, som hittas också i svenska vatten. Den går alldeles utmärkt att koka och äta. Den har ett mycket tjockt skal och finns nästan överallt vid Europas kuster.
Ullhandskrabban
Den östasiatiska ullhandskrabban lever mestadels i sötvatten, men tar sig ut i havet vid parningen. Den har ulliga hårutväxter kring klorna.
Genom fartygstransporter från Asien har den också hamnat i Europa. Det är när fartygen suger in vatten i ballasttankarna som krabban åker med.
Maskeringskrabban
Man kan förstå hur den lilla maskeringskrabban fått sitt namn när man ser den. Den täcker sitt skal med alger, sjägräs och till och med andra djur, för att efterlikna en del av havsbottnen.
De flesta arterna av maskeringskrabba finns i de tropiska världshaven, men man hittar den även i svenska vatten.
Japansk jättespindelkrabba
Världens största krabba är den japanska jättespindelkrabban. Den mäter 5 meter mellan klospetsarna, fast själva kroppen blir bara runt 40 cm.
Man hittar den på ganska stora djup i Indiska Oceanen.
Kokoskrabban
Den 60 cm långa kokoskrabban (också kallad "palmtjuven") hittas i Stilla havet och i Indiska Oceanen, eller rättare sagt: på öar i dessa hav.
Den lever nämligen på att kravla upp i toppen på kokospalmer och klipper av nötterna med sina kraftiga klor.
På baksidan av ryggskölden finns en luftkammare som krabban suger in syre med. Den går endast ner i havet för att lägga ägg.
Långhalsarna
Långhalsarna tillhör kräftdjursgruppen rankfotingar, som alla sitter fastvuxna vid ett hårt underlag. De stäcker sig till längder på 4-30 cm.
Egentligen står långhalsarna på huvudet. Det är kroppens undersida med fötterna som sitter längst ut. Huvudet griper fast om underlaget och fötterna i "toppen" viftar in förbidrivande mat i skaler.
Havstulpanerna
Samma sak är det med havstulpanerna, även om de har mindre kroppar (2,5 cm i diameter).
De syns sittande på klippor vid havsytan som vita små blommor. Det händer även att de fäster sig vid långsamma djur, som valar.
