Havsfolk
Gudar med fiskstjärt
Tron på att det finns människoliknande varelser i haven är mycket gammal. Guden Ea, också kallad Oannes, dyrkades i den urtida civilisationen Babylon. Enligt den babylonska gudasagan kom Ea från stjärnorna för att lära människorna läsa, skriva, räkna och tyda himlavalvets fenomen. I slutet på varje dag var han tvungen att återvända till vattnet för att överleva.
Filistéernas gud Dagon hade fiskstjärt och krävde att man offrade människor åt honom. Det står att läsa om Dagon i bland annat Bibeln.
Havets skönheter
Sjöjungfruerna är det havsfolk som oftast dyker upp i sagor och historier. De är för det mesta mycket vackra kvinnor från midjan och upp, medan de istället för ben har fiskstjärtar. I vissa delar av världen tros de ha makt över vädret. I många historier lurar de ner sjömän i havet för att dränka dem, i andra versioner bara för att de är ensamma.
Till exempel handlar H C Andersens saga om den lilla sjöjungfrun, en liten flicka från havsfolket som är nyfiken på människorna.
Under romartiden trodde naturforskarna att det fanns sjöjungfrur på riktigt. En av dem, Plinus den äldre (23-79 efter Kristus) skrev en bok om hur sjöjungfruerna levde och var man kunde hitta dem. Under medeltiden var det kristna präster och munkar som skrev om dem. De menade att havsfolken saknade själar, och kunde därför aldrig komma till himlen som människorna.
Olika havsfolk
Det fanns olika sorters havsfolk beroende på var i världen man kom. De var vanligast runt Brittiska öarna. Runt Irland levde Merrows, ett havsfolk med röda fjäderklädda luvor. Kvinnorna var fagra men männen fula och fiskliknande i ansiktet. Ibland gick Merrows upp på land i skepnad av småvuxet hornlöst boskap. Hade man tur att fånga en av kvinnorna i detta tillstånd var de för alltid bundna till en. Ofta var det ensamma gubbar vid kusten som skaffade sig fruar på det här sättet. Man kunde också få makt över dem genom att lägga beslag på deras luvor.
Nästan samma sak var det med Selikies från Orkney och Shetlandsöarna. De uppträdde oftast i sälskepnad, men soliga dager krängde de av sig pälsen och solade nakna på släta klippor vid havet. Kunde man snappa åt sig selkiekvinnans sälhamn hade man skaffat sig en både tjusig och trogen kvinna.
Det svenska havsrået är nästan likadant men ser ofta ut som den vanliga sjöjungfrun med fiskstjärt. Även hon tyckte om att ta av sig sitt djurskinn och njuta av ett kort besök på land.
De flesta havsfolk kunde röra sig på land med vanliga människoben. Det finns många svenska sagor om hur någon ensam sjöman stjäl havsråets fiskskinn och därmed tvingar henne till att bli hans fru. Det är sällan några av dessa kidnappnings- eller kärlekssagor slutar lyckligt. Ofta är de stulna plaggen dåligt gömda och så fort havskvinnan hittar dem återvänder hon till vattnet och överger för alltid sin familj på land.
Havsmannen förefaller vara en gladare figur. Han uppehåller sig kring Skandinaviens kuster och lurpassar på fiskarkvinnorna. Här är situationen nämligen omvänd. Så fort sjömannen lämnar hemmet för en längre resa dyker den föga fagre havsmannen upp och tar sjömannens gestalt. Hastigt knackar han på dörren till sjömansstugan och förklarar att han haft lite tid över och återvänt för en kärleksstund. Nio månader senare föder sjömanshustrun ett märkligt barn med gröna ögon och simhud mellan fingrar och tår. Det är förstås havsmannen som är pappan!
Dock drabbades havsmannen nästan alltid av dåligt samvete. I utbyte mot att han gjort sjömannens hustru med barn såg han alltid till att familjen hade gott om fisk till maten, och att de aldrig drabbades av olyckor som hörde havet till.
Den förfärlige Sjömunken
En riktigt märklig historia är den om den mystiske "sjömunken" som någon gång mellan 1545-1550 (beroende på källan) fastnade i ett sillgarn i Öresund, och drogs upp på stranden utanför Malmö. Var sjömunken egentligen en bläckfisk? Enligt en krönika från tiden var det "en fisk av högst vidunderlig form, med huvud och anletsdrag som en människa och till utseendet liknande de män med rakad hjässa som vi kallar för munkar".
Kung Kristian III av Danmark var rädd att folket skulle tro att det var ond magi eller annat djävulskap inblandat. Därför lät han gräva ner kadavret. En beskrivning av händelsen nedtecknades 1553 av den franske naturvetaren Pierre Belon. Enligt honom hade sjömunken överlevt tre dagar på land, endast yttrande "några djupa suckar, som antydde den högsta bedrövelse och sorg".
Flertalet bilder på sjömunken gick ut över Europa och gjorde varelsen berömd. Och nog är han människoliknande enligt detta porträtt, en munk med tentakler. Det finns en uppgift om att sjömunkens kropp i själva verket balsamerades och fördes till kungen, men alla försök att hitta denna mumie (så sent som på 1800-talet) har visat sig vara förgäves.
Sjöbiskopen
En kollega till sjömunken, "Sjöbiskopen", infångades utanför Polen 1531. Monstret var så förvillande likt en biskop, med biskopsmössa och kors i handen, att det genast fördes till polens kung Sigismund den Gamle. Sjöbiskopen ska då ha protesterat genom att vifta vilt med sina fenor, och visat att han måste återvända till vattnet.
Den katolske Sigismund ville inte stöta sig med några av kyrkans män, och lät återföra varelsen till havet. Innan Sjöbiskopen sänkte sig ner i havet ska han ha gett den samlade folkmassan sin välsignelse genom att göra korstecken. Bägge dessa väsen tros ha varit någon sorts typ av kända havsdjur, som man helt enkelt tagit fel på. Sjömunken misstänks ha varit någon sorts bläckfisk, eller möjligen en vilsekommen, skadad valross. Sjöbiskopens utséende tros vara inspirerad av rockans undersida, som med sin mun, sina näsborrar och fenor, kan med lite fantasi liknas vid ett biskopshuvud.
Sjömunken har faktiskt sin motsvarighet i Fjärran Östern - "sjöbonzen", som liknas vid de buddistiska munkarna. Sjöbonzen var, till skillnad från sjömunken, ett fruktat vidunder som ställde till med stormar och sänkte båtar.
Uppstoppade sjöjungfrur
Under 1800-talet varsjöjungfruerna fortfarande populära. Många sjömän påstod att de sett sjöjungfrur under sina långa seglatser på haven. På nöjesfält och cirkusar dök det upp mer eller mindre otäcka uppstoppade "sjöjungfrur".
Den mest kända/ökända av dessa är "Sjöjungfrun från Fidji" som visades upp på Phineas T. Barnums cirkus. Affischerna visade en vacker, kurvig havskvinna, men vad de betalande åskådarna sedan fick se inuti tältet var ett dvärgaktig monster i en glaskupa. Troligen var denna "sjöjungfru" tillverkad genom att sy ihop överdelen av en torkad apa och stjärten från någon sorts fisk.
Busig kyrkoherde
En annan typ av bluffmakare var kyrkoherde Robert S. Walker. I sin ungdoms glada dagar spökade han ut sig till sjöjungfru och underhöll befolkningen i Bude, Cornwall, under sommaren 1825.
Han brukade sitta på en sten långt ut i vattnet och sjunga, falskt men hjärtligt, för de på stranden som kom att titta på honom. De flesta trodde att det var en riktig sjöjungfru! En afton när han åter lagt sig tillrätta på sin sten beslöt han sig för att avsluta föreställningarna. Han klämde i med "God Save the King" (Storbritanniens nationalsång) och dök ner i djupet. Det var först när kyrkoherden var gammal som han vågade avslöja att det var han som varit sjöjungfrun.
Tidningsnotiser
Ibland har tidningarna skrivit om när havsfolk ska ha visat sig. En tidningsnotis från 1830 berättar om en sjöjungfru som hittades död på en strand i ögruppen Hebriderna. En Sydafrikansk tidning påstod 1977 att man hittat en sjöjungfru som fastnat i en avloppsbrunn mitt inne i staden Lusaka. Tyvärr finns det inga bevis för att någon av de här händelserna faktiskt ägt rum.
Förklaringar?
Man brukar förklara tron på sjöjungfrur med att sjömän förr i världen blev fruktansvärt ensamma under långa tider på det öppna havet, och när de fick se glimtar av stora havsdjur tyckte de att dessa liknade vackra kvinnor. Tumlare, delfiner, sjökor och sälar brukar få skulden för att ha förvridit huvudet på de kärlekskranka sjömännen. Vad tror du?
