Havsodjur
Så länge människan seglat på haven har man berättat om hemska varelser i oceanernas djup. Tittar man på kartor från medeltiden är haven nedlusade med märkliga vidunder. Många av dem är rena fantasifoster, andra är förvrängda versioner av helt vanliga havsdjur.
Det händer än idag att det kommer in rapporter om konstiga varelser. Kan det betyda att haven faktiskt kan gömma stora okända djur? Kom ihåg att vi faktiskt vet mycket lite om vad som gömmer sig i de stora djupen. Många tidiga historier om sjömonster samlades in av munkar och präster.
Den främste av dem var nog den svenske ärkebiskopen Olof Månsson, mer känd som Olaus Magnus. Han landsförvisades till Rom i början av 1500-talet, och började där arbeta med ett jättelikt bokverk om skandinaviens naturhistoria. 1555 var "Historia om de nordiska folken" klart och innehöll allt från älgar och björnar till havsormar och drakar. Det är idag svårt att se vilket som är påhittade djur och verkliga. Olaus Magnus valar såg ut som tjocka krokodiler och späckhuggarna som nakna vargar med fenor.
 |
1. Valar
2. Bläckfiskar (Tro det eller ej.) | 3. Säl
4. Valross | 5. Rocka
6. Späckhuggare |
|
Vissa monster var särskilt fantasifulla. Den rysliga "havsgalten" till exempel som hade inte mindre än åtta ögon utväxta här och där på kroppen.
Vad "Daedalus" såg
1848 rapporterade besättningen och kommendören på fartyget HMS Daedalus att de mött en sjöorm utanför afrikanska atlantkusten. Enligt dem var djuret runt 18 meter långt, mörkt till färgen och ålliknande. Enligt några skarpsynta vittnen ska det också ha haft någon sorts man på ryggen. Händelsen uppmärksammades runt hela världen och naturvetarna delades upp i flera läger. Några tyckte att detta bevisade att havsormen fanns, andra menade att HMS Daedalus´besättning bara sett en säl eller tumlare som simmat på rad.
Ett sjöormsskelett
1845 hade doktor Albert Kochs åkt runt i USA och förevisat sitt "sjörmsskelett" för allmänheten. Det var verkligen också en imponerande utställning, med ett 35 meter långt monstruöst benrangel. Saken var bara den att skelettet var ihopsatt av ben från den utdöda valen Basilosaurus.
Bluffen avslöjades så småningom.
Saltsjöbadsodjuret
Från 1906 till 1920 sågs en sjöorm utanför svenska Saltsjöbaden. Vissa tidningar utlyste till och med en belöning till den som kunde fånga eller skjuta djuret. Det kom fram många förklaringar på vad det egentligen kunde vara -allt från tumlare och sjöfågelstreck till flytande kaffepannor och drivved. En tidning påstod att monstret hittats dött efter att ha gått på en mina, men det var bara skoj! De 4 september 1910 trodde sig två män ha skjutit saltsjöbadsodjuret. Det var en säl på fyra meter, som visades upp i pressen. Men folk fortsatte att se odjuret efter detta. Vi kommer nog aldrig få reda på vad saltsjöbadsodjuret egentligen var.
Kraken
Ett annat omtalat monster från medeltiden var den jättelika "Kraken". Historierna om denna bjässe var särskilt populära kring Norges kuster. När fisken gick till ordentligt sade man att det var Kraken som skrämt upp dem till ytan. Vidundret sades vara minst två kilometer över ryggen med milslånga fångstarmar. Det kunde hända att Kraken ibland låg och vilade på ytan under långa perioder. Sjömännen trodde då att de hittat en ö och gick iland. Givetvis blev de förvånade när ön plötsligt började sjunka.
En historia berättar att biskopen av Nidaros en gång gått iland på en sådan ö och hållt en mässa. Kraken väntade andäktigt med att dyka tills biskopen avlutat sin mässa och återvänt till båten. Nuförtiden tror man att Kraken i själva verket var jättebläckfiskar som sjömännen skymtat.
Bläckfiskar
Just bläckfiskar har också varit föremål för många skepparhistorier. I gamla naturhistoriska verk kallas de ofta för "polyper" och avbildas konstigt nog som en sorts stora kräftor.
Under medeltiden till 1700-talet trodde naturvetarna att försvunna fartyg blivit neddragna i djupet av jättebläckfiskar. Nu vet vi att det faktiskt finns väldigt stora bläckfiskar, men också att de inte anfaller fartyg.
"Globsters"
Ibland flyter det iland konstiga kadaver från havet. De tycks ofta komma från något helt okänt djur och hamnar därför vanligen i tidningarna. Dessa märkliga fynd kallas "globsters". En av de mer berömda globsters är "Stronsaodjuret", som flöt iland på en av Orkneyöarna utanför Storbritannien 1811. Många nyfikna kom för att titta, bland dem många tidningar.
Det verkade faktiskt som om stora sjöormen mött sitt öde till slut! Kroppen var lång och ormliknande, med ett litet huvud i ena änden. Det märkligaste med djuret var de sex ben som stack ut under kroppen. Forskare från naturhistoriska museet i Edinburgh fick till slut titta på kadavret och konstaterade att det var resterna av en brugdhaj!
När köttet ruttnat bort blir hajens broskskelett kvar. En liten del av nosen ruttnar inte och ser ut som ett litet huvud. Sega fibrer i köttet kan också hänga kvar, som i fallet med Stronsaodjuret, där djuret liknar ben eller fenor.
De globsters forskarna haft möjlighet att undersöka har visat sig vara döda brugdhajar. Det är mycket möjligt att det fortfarande finns jättelika djur kvar i världshaven, eftersom vi vet så lite om de stora djupen. Kanhända att vi någon gång i framtiden får veta sanningen.
Den förfärlige sjöormen
 |
| Två exempel på nordiska sjöormar enligt 1700-talets naturvetare. Den undre sågs av Hans Egede utanför Grönland. |
Ett av de vanligare vidundren var stora sjöormen. Enligt Olaus Magnus var sjösormen 60 meter lång, 6 meter bred och slukade både kalvar och människor. Dess uppdykande förebådade orostider, såsom krig eller missväxt. Olaus Magnus själv lär aldrig ha sett några havsvidunder, men det gjorde några av hans kollegor.
1734 såg den norske missionären Hans Egede ett "högst förfärligt odjur" utanför Grönland. Denna best ska ha varit minst lika stor som fartyget han färdades med. "Odjuret" blåste ut vatten som en val och kastade sig omkring i vågorna med mycket plaskande. Man har på senare tid vågat sig på att gissa att Egede kanske egentligen skymtat en jättebläckfisk som flutit upp till ytan och pustat ut vatten.
En norsk sjöorm
En folksägen från Norge berättar om en enorm sjöorm som simmade in i Gullmarsfjorden en varm sommar. Allt kunde ha varit gott och väl om han stannat där, men odjuret kröp då och då upp på land, hypnotiserade folk och fä med sin blick och åt upp dem.
En gång fick en bonde se hur en av hans kor var på väg in i ormens gap. Hur kossan än stretade emot kunde hon inte motstå ormens makt. Bonden sprang fram och lade sin mössa över ögonen på kon, och då släppte hypnosen.
Till slut beslöt man att ta kål på monstret, och fäste långa lieblad under kölen på en massa båtar. Dessa seglade sedan rakt över fjorden och skar ormen i bitar. Hela sommaren bubblade fjorden rött av ormens giftiga blod.
